2 feb 2016 2016-02-02 16:14 2016-02-02 16:14

Problem med vatten i källaren?

Efter två dars pyssel var det åter ordning i maskinrummet. Ett kullager hade rasat i trefasgeneratorn, den som ger kraft till watermakern, ankarspelet, dykkompressorn och till vår stora brandpump Om det inte byttes snarast skulle det säkert kunnat bli ett mer seriöst haveri. Generatorn drivs med tre remmar från huvudmaskinen och kan slås på eller av med hjälp av en elektrisk koppling. 70 kilo väger den, och Tina och jag fick hjälpas åt med att släpa upp den på mekarbänken i verkstan, där den fick den omvårdnad den så väl behövde. Luftfuktigheten och värmen hade också knäckt ett par av automatsäkringarna i tolvvoltssystemet. Dessa säkringar har blivit varmare och varmare av belastningen när vi laddar batterierna. För varje vecka vi varit i Indonesien har deras temperatur stigit alltmera, och nu började de hota att orsaka en riktig härdsmälta. Jag passade på att byta dem när det för en gångs skull var tomt och nyskurat i motorrummet. Framgången firades med en liten sovmorgon ända till nio!

Hade sedan en fin snorkling några timmar längs en revkant, som stupade från en till femton meter ungefär. Sikten var lite dålig, kanske för att det var lågvatten, men det fanns mycket fint att se, t.ex. flera randiga ormar som obekymrat letade mat på en armlängds avstånd, där fanns färggranna nakensnäckor, en sorts enorm mussla inne i en grotta, av en typ jag inte sett förut, och såklart, en myriard färggranna fiskar med för mig två helt nya arter.

På eftermiddagen inspekterade vi byn, eller snarare byarna. Den ena ligger på ön här bredvid, med många glada barn, ävenså mopeder, samt en moské under uppbyggnad. Alla ville prata med oss på de få engelska ord de kunde. eller på vår lika magra vokabulär-indonesiska. Många damer här vill gärna klämma lite på våra barn för att se om de är äkta eller möjligen uppstoppade och samtidigt passa på att gosa lite. En stor del av husen fungerar samtidigt som bostad och handelsbod. Där finns det gärna en disk med ett fåtal ganska onödiga varor, huvudsakligen schampo och godis.

Efter att ha hejat på den närmaste byn tog vi oss till den andra, en kilometer därifrån (utan moské och slöjor, måhända kristen?), som ligger ute i bukten. Där står nästan alla hus på pålar med en till två meter hav under sig. Det fanns en liten kobbe i mitten av byn, där några hus fick plats utan att ha vatten i källaren. Alla byggnader är pyttesmå lådor av flätade palmblad, med trägolv, på långa bryggstolpar. Också husen på själva ön stod på pålar, lika för alla, ingen mannamån! Vi körde runt med gummibåten mellan husen, till stort jubel från alla barn! Många hus förbinds med skrangliga bryggor. Mellan vissa hänger två klena sladdar och ger ström från nån granne som har elverk kan jag tro. I guideboken står det att trakten bebos av nomadiserande stammar och det kanske är så att familjerna med alla dessa nakna underbara skrattande barn rör sig mellan olika pålhus beroende av var fisket är bäst. Inga mopeder här, bara långa smala och vingliga ekor eller kanoter av trä, ofta med en liten inombordsmotor på några få hästkrafter. Husen har ingen garageuppfart, istället en stege som går direkt från det enda rummet, rakt ner i havet.

Gustaf, kvällen den 2:a februari 2016 Hoga island Wakatobi, Sulawesi 05-28.84S 123-45.91E

30 jan 2016 2016-01-30 12:20 2016-01-30 12:20

I västerled

Vi orkar inte tvätta kättingen va, sa Gustaf och tittade på mig med bedjande ögon. Så länge hade vi legat i Teluk Baguala i Ambon, att de översta tio metrarna hade fått “hår”. Men äsch, nu var vi ju äntligen på väg, ner med den bevuxna kättingen i lådan, det får lukta lite.
Vi hade velat länge och väl med ruttvalet. Norrut till Raja Ampat eller österut till Bandaöarna och Triton Bay innebar att vi skulle få gå för motor i “fel riktning”. Runt den 10 februari måste vi dessutom uppsöka ett större samhälle för att förnya våra visum igen.
Vi beslöt till sist att utnyttja en nordlig vind och segla rakt västerut 300 sjömil till Wakatobi i södra Sulawesi. Vi är just nu ca 35 sjömil från Hoga Island, och seglar med cirka tre knop för att inte komma fram före dagsljuset imorgon, det är ett lite klurigt ställe att ankra på. Första natten blev skumpig med 10 m/s halvvind. Gustaf kämpade med seglingen, jag klamrade mig fast större delen av natten på en smal soffa i akterruffen. Där fanns ju en fläkt..! Karin som fortfarande har värmeutslag på ryggen, sover under fläkten i vår dubbelkoj.
Andra natten fick vi köra motor. Gustaf upptäckte ett trasigt kullager i trefasgeneratorn (som används vid ankring och när vi kör watermakern). Mitt i natten uppstod så en diskussion hur och vart vi skulle kunna skaffa ett nytt lager. Kanske är det smartaste att segla tillbaks till Ambon? Gustaf mindes plötsligt att Per i svenska “Nordic Breeze” gett honom ett par kullager, och efter att ha jämfört ser det faktiskt ut som om de skulle passa. Vilken otrolig slump och lycka!
Det återstår att plocka isär generatorn när vi kommer fram.
Den som var ledsnast över att vi lämnade Ambon, var vår nyfunna vän Winie, hon grät. Winie hade pysslat om och skämt bort oss, kommit med bageribullar och svärmors rostade jordnötter (ett kilo!). Hon hade kämpat och fixat till vårt internetabbonemang och sett till att fylla på pengar på vår lokala telefon. Sista kvällen tog vi bussen in till Passo med Winie, Iman och deras femårige son Rafa och de bjöd oss på indonesisk mat på restaurant. Sen gick vi på inomhus-nöjesfält på övervåningen i shoppingcentret, där ungarna kunde åka radiobilar och spela i spelhallen. Så pigga har Lovisa och Karin inte sett ut sen kusinerna och kompisbåten Nautilus försvann. Väl hemma hamnade vi på Caminante, Iman spelade gitarr och det dracks lite rom. OK, Winie och Iman är muslimer, men inte av det puritanska slaget.

Tina, 30 januari, 2016, 05-04.59’S, 124-00.36’E

22 jan 2016 2016-01-22 13:20 2016-01-22 13:20

Indonesiska kompisar

Vi har parkerat oss i Ambons förort tills vidare och har vardag ombord. Lovisa och Karin har börjat med skola igen, efter ett långt och härligt jullov. Gustaf har varit tre vändor med chaufför på macken och köpt drygt 900 liter diesel. Kostnad 4.5 SEK per liter, alla omkostnader inräknade. Vi fick utnyttja Maluku Spa and Resorts chaufför Kiki. Han var rätt upptagen, och det var inte så lätt att avtala en tid med honom. En morgon ringde han oss halv sju på morgonen. Nästa gång kom han inte alls, en tredje två timmar senare än avtalat.

En engelsktalande tjej på macken bjöd oss på middag, vilket innebar att hennes svärmor fick laga maten (!), den godaste indonesiska måltiden vi någonsin ätit. Bekantskapen med den vackra Winie och hennes familj har förgyllt våra dagar här. Hon och hennes man Iman är omkring 30 år och de har två söner, ett resp. fem år . De bor med hennes svärföräldrar bredvid bensinmacken i ett litet fint hus, och familjen har även en liten telefonaffär. Winie kommer från Sumatra. Hon träffade sin man på universitet i Bintang på Java. Hon är den enda som talar hygglig engelska. Innan jag kom till Indonesien trodde jag nog att vi skulle komma till ytterligare ett land, isolerat från omvärlden, men jag hade alldeles fel. Det finns helt klart indonesier här, som visst har råd med internet, och språkbegåvade människor som Winie, med en smartphone i handen, som talar grundläggande engelska. Eftersom vi inte är många utlänningar (“bule-bule”) här, tar en och annan indonesier tillfället i akt att växla några engelska ord med oss. Fast det är långt ifrån alla. Winie och Iman lånade Winies chefs bil och körde oss till sex-sju olika ställen i Ambon för att leta oljefilter. Varje affär gav en vägbeskrivning till ett nytt ställe. Det hade vi nog aldrig klarat av själva.

Idag åkte Winie, sonen Rafa, Karin och jag till en barnläkare, för att Karin har värmeutslag på ryggen, som aldrig tycks ge med sig. Problem med svettet, sa läkaren på dålig engelska, och gav oss kylbalsam och en salva, ifall det skulle bli värre. Vi åt indonesiskt kryddad kyckling och ris för 15 SEK i ett shoppingcenter. Varuutbudet här är nästan som i Sverige. Rafa och Karin sprang i gångarna och härjade. På vägen hem hoppade Karin och jag av vid shoppingcentret i Passo och handlade UHT-mjölk och en ny stekpanna, ja, det känns nästan som att handla på COOP där hemma. Legofriends till årets födelsedagar. Men det är ändå inte riktigt som i Sverige. Affärerna är fulla av ineffektiva expediter – men det är inte många kunder. Och inga kunder storhandlar. I leksaksaffären hade nog inte någon försökt betala med ett Mastercard på länge.

Tina, 22 jan 2016, Teluk Baguala, Indonesien

21 jan 2016 2016-01-21 11:30 2016-01-21 11:30

Indonesien Raja Ampat – Lease Islands

21 jan 2016 2016-01-21 09:12 2016-01-21 09:12

Bildgalleri Ninigo-atollen

16 jan 2016 2016-01-16 11:56 2016-01-16 11:56

Tomt igen på Caminante

Igår morse flög Eric och Camilla hem till Sverige med alla barnen, och det blev jättetomt ombord. Nio personer på en segelbåt är som en konstant cirkus. Svettigt, intensivt, skratt och bråk om vartannat. Men roligt har vi allt haft det. Vinden försvann och vi kunde fortsätta att ankra på de mest udda ställena runt Saparua och grannön Nusa Laut. Efter alla långdistansetapper är det härligt att bara behöva flytta sig tre sjömil för att hitta en ny ankarplats. Snorklingen och dyken har varit fenomenalt bra. Vi har legat i havet timtals varje dag, så att det inte funnits mycket energi kvar att gå iland och utforska med. Mjuka och hårda koraller har omgett oss, men framförallt har vi sett jättemycket fisk. Vi bläddrar i fiskböckerna och försöker artbestämma.

Sista dagarna kom det tyvärr ibland stråk av plastsopor flytande i havet, en dyster syn, kanske för att avsaknad av vind inte tar med dem ut till havs. Sophantering i Indonesien tycks inte existera. Vill man bli av med plasten, får man elda upp den själv. Vi ser ofta små pyrande sopeldar i städerna.

Vi gick tillbaks till Teluk Baluaga i utkanten av Ambon i början av veckan, för att vi ombord var tvungna att förnya våra visum. Trefasgeneratorn slutade fungera när Gustaf körde watermakern, men hans misstanke att kolen var slut var korrekt. Trefasgeneratorn behövs för att dra upp ankaret (något man helst inte gör för hand, 110kg med 16 mm kätting), men det går förstås bra att släppa i ankaret utan ström. Gustaf och Eric fick jobba några timmar den dagen med att epoxilimma och fila för att passa till de nya kol Eric haft med från Sverige i den gamla hållaren. Simsalabim, på kvällen funkade allt som det skulle.

Våra goda vänner på belgiska Nautilus låg på ankarplatsen när vi kom, de var på väg mot Flores i södra Indonesien, och hade precis förnyat sina visa. Med deras tips och råd gick allt lätt som en plätt, och vi fick dem samma dag för ca 1000 SEK. Vakten på immigrationskontoret vägrade först Gustaf tillträde eftersom han hade shorts och sandaler på sig, men mjuknade sen när han såg ungarna. Vi blev fotograferade och fick lämna fingeravtryck på samtliga fingrar(!), dessutom elektronisk signatur, samt papperskopior på vår agents (“Lytha” i Jakarta) ID-kort, och på visumen i passet. Vi fick även ringa vår agent och be henne maila över “specified sponsorletter to Ambon”. Från och med nu måste vi uppsöka ett immigrationskontor var 25:te dag och upprepa denna procedur, och kan på så sätt förlänga vår tid i Indonesien upp till totalt sex månader.

När vi var på immigrationskontoret fick Fien och Seppe från Nautilus leka med Rasmus, Amanda och Victor hela dagen. Det verkade har fungerat jättebra, även om Victor och Amanda inte kunde så mycket engelska. Victor lärde Seppe att säga “snopp”, en värdefull kunskap. Fien tyckte att Amanda var rätt tystlåten men ganska cool. Men man behöver inte prata så mycket för att bada eller för att fläta folks hår. Och Amanda är en baddare på fina håruppsättningar.

Tina, 16 januari 2016, Teluk Baguala, Ambon, Indonesien

1 jan 2016 2016-01-01 12:09 2016-01-01 12:09

Fullt hus ombord.

Erics familj fick en tuff start, med kulingstyrka på vindarna, då vi lämnade Ambon. Det blev en dagssegling på 20 sjömil, och visserligen erbjöd kusten oss lä, och strömmen utanför Laitimor-udden var lyckligtvis hanterbar, men soffor och dunkar flög ändå omkring på däcket, som de inte gjort på länge länge. Välkommen till nordvästmonsunen! Camilla är tack och lov en riktig viking. Som en virvelvind röjde hon upp på akterdäck, nöjd med att hon stoppat sjösjuketabletter i alla sina familjemedlemmar före avfärden. Vi ankrade i en skyddad vik på nordvästsidan av Ambon, Teluk Balaena, på 10 m sand, och så kunde vi pusta ut några dagar.

Staden Ambon tog luften ur oss allihopa! Gustaf och jag lyckades trots språkbarriären både handla mat och ordna med en taxi som skulle komma och plocka upp oss kl. fem på morgonen nästa dag, för att köra oss till flygplatsen för att möta Eric-familjen, en timmes resa. Jag hann både klättra över betongmurar i fattigkvarteret vid hamnen och åka vilse med motorcykeltaxi innan jag listade ut att stället vi låg ankrade på hette “Gudang Arang”. Jag kunde varken säga “havet” eller “båt” på indonesiska!
Klockan halv fem på morgonen turades Islamic Centre och Christianity Centre, som låg sida vid sida vid strandkanten, om att väcka oss med maning till bön. Kyrkan jazzade till det med piano-jam och Hallelujah, så de skulle höras extra bra. Sammanfattningsvis kan jag inte annat än såväl älska som avsky indonesiska storstäder. Man är utsatt. Soporna, särskilt de i havet, är deprimerande. Men möter samtidigt så många vänliga människor, och stadslivet är så färgstarkt och spännande. Vi behövde till exempel aldrig låsa jollen, för den sköttes om av fiskande pensionärer och vakter, som fanns där även vid femtiden på morgonen!

Navigationen är experimentell här. Vi har inga detaljerade sjökort, varken elektroniska eller traditionella, på papper, heller inga guideböcker, de är helt enkelt inte skrivna än. Inte ens på Googles kartor finns några detaljer. Vi har förstås några anteckningar som tidigare seglare har gjort. Vi har också elektroniska dykguideböcker, men de ger ingen info om ankringsplatser.

Första stopp blev Molena Island, en cigarrformad liten ö i nord-sydlig riktning. Stranden såg fin ut, men det var svårt att finna en sandig korallfri fläck att ankra på. Men snorklingen och dyket var bara woow…hopp i sjön, och man var i en annan värld, med underbara koraller och rikligt med fisk, och sikten var, ja, superb, vida bättre än vad vi såg i Raja Ampat i november. Morgonen efter vaknade vi upp vid min. lågvatten och hade 20 cm under kölen. Vi ankrade om, längre ut, och la ut ett akterankare för att skydda korallerna. Det var tydligen världens sämsta ankarplats vad beträffar rull och ström, och tredje natten skavdes akterlinan av. Vi flyttade oss fem sjömil till sydvästra Saparoea där vi ligger nu. Det är lite rulligt ibland. Det finns flera stränder, som man dock bara kommer åt vid medel/högvatten och ett fint snorkel- och dykställe, 500 meter söderut, vid en udde. Enormt vackert är det här, med grönska och berg, palmer och kalkstensklippor. Vinden blåser intensivast på eftermiddagarna, för att sedan oftast mojna vid solnedgången. Våra väderfiler stämmer sällan, det blåser ofta dubbelt så mycket.

Ungarna leker och badar. Jul och nyår har passerat, med kalas och go mat. Vi har ätit hummer och krabba från Ninigo-atollen. Vi ankrade en natt vid ett holländsk fort vid samhället Haria och handlade många kilo frukt och grönt. Ananas är en favorit, de kostar c:a 10 kr/st. Camilla klarade bara av ett besök iland. “Det blir för intensivt”, tyckte hon, särskilt när man har med barnen. Smala, smutsiga gränder med hård motorcykeltrafik. Här passerar en och annan dyk- och snorkelturist, men fem blonda barn verkade ingen ha sett förut. Magnum-glassen hade dock hittat hit, så det fick bli glassfika.

Gustaf har plockat isär samma toalett två gånger nu (nej det är INTE gästtoaletten). Han brukar vara vrålarg när han håller på med den sortens jobb, för han tror att det är vi kvinnor som slarvar med spolningen. Men igår var han så lugn och fin. Jag insåg att det var för att han fick lyssna på Sune-sagorna samtidigt. Sunes pappa Rudolf har det alltid värre än Gustaf.

Tina, Separoea, Lease Islands, Indonesien 03.37.424 S, 128.39.582E

20 dec 2015 2015-12-20 12:18 2015-12-20 12:18

Ny besättning

Fem i morse tog vi en taxi till flygplatsen och hämtade Eric, Camilla, Rasmus, Amanda och Victor, som skall segla med oss nästan en månad. De var trötta men glada, när den vändande taxibilen knäade tillbaka under vår gemensamma vikt. Bromsarna och framlamporna var redan kass, men nu gav även framdrivningen upp alltmer, men vi kom till slut hem till den gamla utrangerade kustbevakningsbåten som vi knutit fast gummibåten i.

Efter en middag iland blir det kojgång tidigt. Vi ämnar lätta ankar tidigt imorgon.

Gustaf 20/12-2015, Ambon

15 dec 2015 2015-12-15 11:01 2015-12-15 11:01

Yanggelo och farväl

“Nu blev det grunt”, hojtar Gustaf och girar tvärt styrbord. Vi passerar över ett korallhuvud som jag inte kan se, trots att jag står och håller utkik på taket ovanför sittbrunnen. “I guideboken står det att man skall hålla nära ön Gam på styrbordssidan”, svarar jag, lätt stressad. Och nu fattar jag varför. Det var samma sak i Wayag. Även om man har en fin bok med en bild på var man kan ankra, så får man hålla utkik på vägen. Det finns ingen här som orkat åka runt och djupmäta varenda grund vid absoluta lågvatten.

Vi har haft gulddagar med Nautilus i Yanggelo, Raja Ampat, där vi ankrade och knöt fast Caminantes akter med två tampar till mangroven. Vid sextiden på morgonen vaknade jag till vindstilla och vackra okända fågelläten. Jag har sett hägrar och vita papegojor, och hört konstiga morranden inifrån skogen.
Karin har listat “djur som börjar på k” i skolan. “Krokodil” har hon skrivit upp i sin lilla bok, samtidigt som vi vuxna varje dag har ältat frågan huruvida vi borde eller inte borde bada från båten, då det kanske skulle kunna finnas saltvattenskrokodiler i mangroven. Detta har dock inte hindrat Karins och mitt morgondopp, kanske är vi lite avtrubbade, då vi levt med hotet från krokodiler sedan Vanuatu. En engelsk dykturistbåt meddelade Nautilus att de slutat med nattdyk, då någon sett en krokodil här förra året. Men det har inte hindrat att andra båtar här tar sina gäster på nattdyk eller snorklingar dagtid inne i mangroven. De är nog vanligtvis allt rätt skygga de där krokodilerna.

Yanggelo har erbjudit superfin snorkling bara några hundra meter norr om ankarplatsen med mjuka koraller och massvis med fiskar av många slag. Ett riktigt höjdarställe. Sikten är inte alltid optimal i Raja Ampat, kanske är den årstidsberoende. Vi märkte redan ett par dygn från Raja Ampat, när vi kom seglande, att havet kunde vara så fullt med plankton och alger, att vi avstod från att köra watermakern. Det måste vara enormt näringsrika vatten här, det är väl därför det är så gott om fisk. Både på ankarplatserna och när vi ligger under segel ser vi ofta hoppande fisk, förutom delfiner och en och annan manta som gör en saltomortal.
I Yanggelo kunde vi ibland simma in i små maneter med bränntrådar. Jag har ångrat att jag inte skaffat långärmade våtdräkter till mig och barnen. Varje dag tog Gustaf och Hans med Lovisa, Karin, Seppe och Fien på dyk 5-7 meter ner. På eftermiddagarna tog killarna sig ett eget dyk, trålade efter matfisk, medan Katrien och jag paddlade kajak eller snorklade, eldade sopor och samtidigt höll ett öga på barnen. En kväll fick Seppe sin försenade födelsedagspresent av Gustaf. Han fick komma och bygga en kokosnöt-ledlampa i Caminantes verkstad. Det var en varm och svettig kväll under de myggnätsförsedda däcksluckorna, men Seppe (och syster Fien) njöt ändå av att få lära sig lite elektronik. Det blir inte mycket sånt i båtbarnens skola.

En katamaran kom och ankrade bredvid oss några dagar, med en amerikan och en fransyska i 50-årsåldern. De hade seglat i elva år, 1.5 varv runt jorden, och är riktiga dyknördar. Hon gav mig en gmx-fil med deras waypoints för ankarplatser och dykställen, som nu ligger i bakgrunden i vårt navigationsprogram OpenCpn. Detta är återigen så karakteristiskt för nordöstra Indonesien. Här finns en miljon potentiella ankarplatser, men ingen kommersiell guidebok som täcker alla. Folk letar upp nya själva med hjälp av satellitbilder, skaffar info från dykbåtar eller använder elektroniska anteckningar från tidigare “pionjärer”. Katrien i Nautilus och jag använder bägge Navionics på Ipadden. Vi knappar in waypoints som vi hittat och sätter ut ankarsymboler på kortet och kan sedan kvickt beräkna avstånd.

Nu är det bara ett par dygn tills Gustafs bror Eric med familj kommer till Ambon, så igår tog vi ett sorgligt farväl av Nautilus och började segla de 250 sjömilen söderut. Vi har seglat parallellt med våra belgiska vänner sedan augusti. Det har varit tryggt att ha en kompisbåt med oss och det har emellanåt varit ganska äventyrliga sjömil tillsammans. Och man skall ha lite tur att hitta folk man gillar.

Tina, 7.30z, 15 dec 2015, 01.35S 129.16E

8 dec 2015 2015-12-08 12:07 2015-12-08 12:07

Har lämnat Wayag bakom oss

Vi har haft en fantastiskt fin vecka i Wayag-ögruppen i Raja Ampat, Indonesien. En riktig pärla. Havet är så rikt så det formligen kokar av fisk. Utanför är havet grumligt av alla plankton, men närmare öarna är sikten OK, dvs runt 25 meter. Inte fantastiskt kanske, om man är van vid mera näringsfattiga vatten, t.ex. nere vid 20 grader syd, men såklart ger planktonkoncentrationen bränsle för ett synnerligen rikt djurliv. Nästan varje dag har jag och Hans på Nautilus tagit våra dykflaskor och dykt runt de olika små skären som ligger lite väster om ögruppen. De sticker upp från djupt vatten och når 30-40 meters höjd över havet. Vid vattenlinjen är de urgröpta runt tio meter, vilket ger en speciell grottstämning när man dyker. Under vattnet är de täckta av meterstora havsanemoner och mjukkoraller. Många hundratals arter, flest i världen enligt böckerna, och följaktligen är artrikedomen av fiskar och andra djur i samma klass. Nästan alla ytor är täckta av organismer och här sprakar av alla tänkbara färger. Otroligt vackert! Medan vi förtöjer gummibåten med ett snöre till land och ett ankare långt ut i djupet för att inte skada mjukkorallerna, ser vi nästan varje gång en väldigt stor örn med ljust huvud och breda vingar, som håller till här ute på skären.

Vi har också varit ute och snorklat med familjen ett par dagar. Då ser man en 50/50 blandning av hårda och mjuka koraller, väldigt färggrannt, dessutom mycket stora fiskar, humrar, sköldpaddor, hajar och bläckfiskar. Det finns också gott om “giant clams”, musslor på över 100 kg, som man gärna ska undvika att få in foten i. Wayag är ett reservat, ingen bor här förutom ett par rangers, och det är strängt förbjudet att fiska, vilket märks tydligt på livet i havet. Resten av ögruppen är, liksom våra dyk-skär, vittrade kalkstensformationer, kanske 100-200 meter höga, med branta stup runt om och lite torr skog, som klamrar sig fast i alla håligheter. I december skall regnet komma, sa skepparen på en av de många dykbåtarna som besöker området, och då blir det nog grönare. Det var en vecka sedan. Men vi har för det mesta blå himmel och vindstilla och nästan ingen dyning. Idealiskt för dykning och snorkling, men lite i varmaste laget för kroppsarbete och vi bälgar i oss stora mängder vatten varje dag.

Att köra runt bland alla små toppiga öar är en storartad upplevelse och Tina har passat på att paddla några timmar varje dag. Ofta kan man följa efter sköldpaddor eller rockor, särskilt när man är ute i den östra delen av ögruppen, där det är ganska grunt, med kristallklart vatten och alldeles vit sandbotten. I västra delen är det runt 45 meter djupt, så man får ta sig in en bit med båten innan det är grunt nog att ankra. Vi hade en spännande halvtimme när vi kom, då vi fick navigera in till vår ankarplats med hjälp av satellitbilder i akt och mening för att komma förbi två grunda områden. Ett litet moln skymde solen. Satellitbilder är toppen! Nautilus tipsade oss om “Ovitalmap”, en gratis app, för att lägga in satellitbilder på Ipaden. Dock prickade de själva nästan ett korallhuvud. Det visade sig nämligen, att Hans, som är färgblind, inte kunde se den på skärmen. En bra utkik är trots allt det oslagbara navigationhjälpmedlet.

Lovisa och Karin har skött sin skola på förmiddagen, sedan lekt med Seppe och Fien på Nautilus så mycket de kunnat. Hans organiserade två dagar med strandlekar. Lovisa dyker nu från solpanelen på akterspegeln, och Karin från däck, tufffa tjejer! I skymningen åker myggnäten fram, nätterna har varit varma, utan vindpustar. Det märks att vi befinner oss på ekvatorn. Det är gott att få sova hela nätter efter all segling. 4200 sjömil på 3.5 månad har vi gjort, varav hälften i omräden med 0-4 m/s.

Gustaf och Tina, 8 dec, 2015, 00.04N, 130.00E

Older posts

Newer posts