I västerled
Vi orkar inte tvätta kättingen va, sa Gustaf och tittade på mig med bedjande ögon. Så länge hade vi legat i Teluk Baguala i Ambon, att de översta tio metrarna hade fått “hår”. Men äsch, nu var vi ju äntligen på väg, ner med den bevuxna kättingen i lådan, det får lukta lite.
Vi hade velat länge och väl med ruttvalet. Norrut till Raja Ampat eller österut till Bandaöarna och Triton Bay innebar att vi skulle få gå för motor i “fel riktning”. Runt den 10 februari måste vi dessutom uppsöka ett större samhälle för att förnya våra visum igen.
Vi beslöt till sist att utnyttja en nordlig vind och segla rakt västerut 300 sjömil till Wakatobi i södra Sulawesi. Vi är just nu ca 35 sjömil från Hoga Island, och seglar med cirka tre knop för att inte komma fram före dagsljuset imorgon, det är ett lite klurigt ställe att ankra på. Första natten blev skumpig med 10 m/s halvvind. Gustaf kämpade med seglingen, jag klamrade mig fast större delen av natten på en smal soffa i akterruffen. Där fanns ju en fläkt..! Karin som fortfarande har värmeutslag på ryggen, sover under fläkten i vår dubbelkoj.
Andra natten fick vi köra motor. Gustaf upptäckte ett trasigt kullager i trefasgeneratorn (som används vid ankring och när vi kör watermakern). Mitt i natten uppstod så en diskussion hur och vart vi skulle kunna skaffa ett nytt lager. Kanske är det smartaste att segla tillbaks till Ambon? Gustaf mindes plötsligt att Per i svenska “Nordic Breeze” gett honom ett par kullager, och efter att ha jämfört ser det faktiskt ut som om de skulle passa. Vilken otrolig slump och lycka!
Det återstår att plocka isär generatorn när vi kommer fram.
Den som var ledsnast över att vi lämnade Ambon, var vår nyfunna vän Winie, hon grät. Winie hade pysslat om och skämt bort oss, kommit med bageribullar och svärmors rostade jordnötter (ett kilo!). Hon hade kämpat och fixat till vårt internetabbonemang och sett till att fylla på pengar på vår lokala telefon. Sista kvällen tog vi bussen in till Passo med Winie, Iman och deras femårige son Rafa och de bjöd oss på indonesisk mat på restaurant. Sen gick vi på inomhus-nöjesfält på övervåningen i shoppingcentret, där ungarna kunde åka radiobilar och spela i spelhallen. Så pigga har Lovisa och Karin inte sett ut sen kusinerna och kompisbåten Nautilus försvann. Väl hemma hamnade vi på Caminante, Iman spelade gitarr och det dracks lite rom. OK, Winie och Iman är muslimer, men inte av det puritanska slaget.
Tina, 30 januari, 2016, 05-04.59’S, 124-00.36’E