Problem med vatten i källaren?
Efter två dars pyssel var det åter ordning i maskinrummet. Ett kullager hade rasat i trefasgeneratorn, den som ger kraft till watermakern, ankarspelet, dykkompressorn och till vår stora brandpump Om det inte byttes snarast skulle det säkert kunnat bli ett mer seriöst haveri. Generatorn drivs med tre remmar från huvudmaskinen och kan slås på eller av med hjälp av en elektrisk koppling. 70 kilo väger den, och Tina och jag fick hjälpas åt med att släpa upp den på mekarbänken i verkstan, där den fick den omvårdnad den så väl behövde. Luftfuktigheten och värmen hade också knäckt ett par av automatsäkringarna i tolvvoltssystemet. Dessa säkringar har blivit varmare och varmare av belastningen när vi laddar batterierna. För varje vecka vi varit i Indonesien har deras temperatur stigit alltmera, och nu började de hota att orsaka en riktig härdsmälta. Jag passade på att byta dem när det för en gångs skull var tomt och nyskurat i motorrummet. Framgången firades med en liten sovmorgon ända till nio!
Hade sedan en fin snorkling några timmar längs en revkant, som stupade från en till femton meter ungefär. Sikten var lite dålig, kanske för att det var lågvatten, men det fanns mycket fint att se, t.ex. flera randiga ormar som obekymrat letade mat på en armlängds avstånd, där fanns färggranna nakensnäckor, en sorts enorm mussla inne i en grotta, av en typ jag inte sett förut, och såklart, en myriard färggranna fiskar med för mig två helt nya arter.
På eftermiddagen inspekterade vi byn, eller snarare byarna. Den ena ligger på ön här bredvid, med många glada barn, ävenså mopeder, samt en moské under uppbyggnad. Alla ville prata med oss på de få engelska ord de kunde. eller på vår lika magra vokabulär-indonesiska. Många damer här vill gärna klämma lite på våra barn för att se om de är äkta eller möjligen uppstoppade och samtidigt passa på att gosa lite. En stor del av husen fungerar samtidigt som bostad och handelsbod. Där finns det gärna en disk med ett fåtal ganska onödiga varor, huvudsakligen schampo och godis.
Efter att ha hejat på den närmaste byn tog vi oss till den andra, en kilometer därifrån (utan moské och slöjor, måhända kristen?), som ligger ute i bukten. Där står nästan alla hus på pålar med en till två meter hav under sig. Det fanns en liten kobbe i mitten av byn, där några hus fick plats utan att ha vatten i källaren. Alla byggnader är pyttesmå lådor av flätade palmblad, med trägolv, på långa bryggstolpar. Också husen på själva ön stod på pålar, lika för alla, ingen mannamån! Vi körde runt med gummibåten mellan husen, till stort jubel från alla barn! Många hus förbinds med skrangliga bryggor. Mellan vissa hänger två klena sladdar och ger ström från nån granne som har elverk kan jag tro. I guideboken står det att trakten bebos av nomadiserande stammar och det kanske är så att familjerna med alla dessa nakna underbara skrattande barn rör sig mellan olika pålhus beroende av var fisket är bäst. Inga mopeder här, bara långa smala och vingliga ekor eller kanoter av trä, ofta med en liten inombordsmotor på några få hästkrafter. Husen har ingen garageuppfart, istället en stege som går direkt från det enda rummet, rakt ner i havet.
Gustaf, kvällen den 2:a februari 2016 Hoga island Wakatobi, Sulawesi 05-28.84S 123-45.91E