Tomt igen på Caminante
Igår morse flög Eric och Camilla hem till Sverige med alla barnen, och det blev jättetomt ombord. Nio personer på en segelbåt är som en konstant cirkus. Svettigt, intensivt, skratt och bråk om vartannat. Men roligt har vi allt haft det. Vinden försvann och vi kunde fortsätta att ankra på de mest udda ställena runt Saparua och grannön Nusa Laut. Efter alla långdistansetapper är det härligt att bara behöva flytta sig tre sjömil för att hitta en ny ankarplats. Snorklingen och dyken har varit fenomenalt bra. Vi har legat i havet timtals varje dag, så att det inte funnits mycket energi kvar att gå iland och utforska med. Mjuka och hårda koraller har omgett oss, men framförallt har vi sett jättemycket fisk. Vi bläddrar i fiskböckerna och försöker artbestämma.
Sista dagarna kom det tyvärr ibland stråk av plastsopor flytande i havet, en dyster syn, kanske för att avsaknad av vind inte tar med dem ut till havs. Sophantering i Indonesien tycks inte existera. Vill man bli av med plasten, får man elda upp den själv. Vi ser ofta små pyrande sopeldar i städerna.
Vi gick tillbaks till Teluk Baluaga i utkanten av Ambon i början av veckan, för att vi ombord var tvungna att förnya våra visum. Trefasgeneratorn slutade fungera när Gustaf körde watermakern, men hans misstanke att kolen var slut var korrekt. Trefasgeneratorn behövs för att dra upp ankaret (något man helst inte gör för hand, 110kg med 16 mm kätting), men det går förstås bra att släppa i ankaret utan ström. Gustaf och Eric fick jobba några timmar den dagen med att epoxilimma och fila för att passa till de nya kol Eric haft med från Sverige i den gamla hållaren. Simsalabim, på kvällen funkade allt som det skulle.
Våra goda vänner på belgiska Nautilus låg på ankarplatsen när vi kom, de var på väg mot Flores i södra Indonesien, och hade precis förnyat sina visa. Med deras tips och råd gick allt lätt som en plätt, och vi fick dem samma dag för ca 1000 SEK. Vakten på immigrationskontoret vägrade först Gustaf tillträde eftersom han hade shorts och sandaler på sig, men mjuknade sen när han såg ungarna. Vi blev fotograferade och fick lämna fingeravtryck på samtliga fingrar(!), dessutom elektronisk signatur, samt papperskopior på vår agents (“Lytha” i Jakarta) ID-kort, och på visumen i passet. Vi fick även ringa vår agent och be henne maila över “specified sponsorletter to Ambon”. Från och med nu måste vi uppsöka ett immigrationskontor var 25:te dag och upprepa denna procedur, och kan på så sätt förlänga vår tid i Indonesien upp till totalt sex månader.
När vi var på immigrationskontoret fick Fien och Seppe från Nautilus leka med Rasmus, Amanda och Victor hela dagen. Det verkade har fungerat jättebra, även om Victor och Amanda inte kunde så mycket engelska. Victor lärde Seppe att säga “snopp”, en värdefull kunskap. Fien tyckte att Amanda var rätt tystlåten men ganska cool. Men man behöver inte prata så mycket för att bada eller för att fläta folks hår. Och Amanda är en baddare på fina håruppsättningar.
Tina, 16 januari 2016, Teluk Baguala, Ambon, Indonesien