Indonesiska kompisar
Vi har parkerat oss i Ambons förort tills vidare och har vardag ombord. Lovisa och Karin har börjat med skola igen, efter ett långt och härligt jullov. Gustaf har varit tre vändor med chaufför på macken och köpt drygt 900 liter diesel. Kostnad 4.5 SEK per liter, alla omkostnader inräknade. Vi fick utnyttja Maluku Spa and Resorts chaufför Kiki. Han var rätt upptagen, och det var inte så lätt att avtala en tid med honom. En morgon ringde han oss halv sju på morgonen. Nästa gång kom han inte alls, en tredje två timmar senare än avtalat.
En engelsktalande tjej på macken bjöd oss på middag, vilket innebar att hennes svärmor fick laga maten (!), den godaste indonesiska måltiden vi någonsin ätit. Bekantskapen med den vackra Winie och hennes familj har förgyllt våra dagar här. Hon och hennes man Iman är omkring 30 år och de har två söner, ett resp. fem år . De bor med hennes svärföräldrar bredvid bensinmacken i ett litet fint hus, och familjen har även en liten telefonaffär. Winie kommer från Sumatra. Hon träffade sin man på universitet i Bintang på Java. Hon är den enda som talar hygglig engelska. Innan jag kom till Indonesien trodde jag nog att vi skulle komma till ytterligare ett land, isolerat från omvärlden, men jag hade alldeles fel. Det finns helt klart indonesier här, som visst har råd med internet, och språkbegåvade människor som Winie, med en smartphone i handen, som talar grundläggande engelska. Eftersom vi inte är många utlänningar (“bule-bule”) här, tar en och annan indonesier tillfället i akt att växla några engelska ord med oss. Fast det är långt ifrån alla. Winie och Iman lånade Winies chefs bil och körde oss till sex-sju olika ställen i Ambon för att leta oljefilter. Varje affär gav en vägbeskrivning till ett nytt ställe. Det hade vi nog aldrig klarat av själva.
Idag åkte Winie, sonen Rafa, Karin och jag till en barnläkare, för att Karin har värmeutslag på ryggen, som aldrig tycks ge med sig. Problem med svettet, sa läkaren på dålig engelska, och gav oss kylbalsam och en salva, ifall det skulle bli värre. Vi åt indonesiskt kryddad kyckling och ris för 15 SEK i ett shoppingcenter. Varuutbudet här är nästan som i Sverige. Rafa och Karin sprang i gångarna och härjade. På vägen hem hoppade Karin och jag av vid shoppingcentret i Passo och handlade UHT-mjölk och en ny stekpanna, ja, det känns nästan som att handla på COOP där hemma. Legofriends till årets födelsedagar. Men det är ändå inte riktigt som i Sverige. Affärerna är fulla av ineffektiva expediter – men det är inte många kunder. Och inga kunder storhandlar. I leksaksaffären hade nog inte någon försökt betala med ett Mastercard på länge.
Tina, 22 jan 2016, Teluk Baguala, Indonesien