24
may
2015
2015-05-24
05:21
2015-05-24 05:21
I svaga vindarVi lämnade motvilligt Minervarevet i fredags morse, mest för att alla våra kompisar seglade vidare. Obebodda atoller långt från civilisation är bland de mest lockande platser man kan tänka sig. Sista dyket vi gjorde med luftflaskor var minnesvärt. Djupt ner i en till synes bottenlös håla, därifrån genom en vid gång, där man såg ett djupblått sken längs bort. Runt om var vi inhöljda i kolsvart mörker. Den mörka tunneln, stor som en katedral, vaktades av en urgammal tonfisk, som var betydligt större än var och en av oss dykare. Ljusfläcken vi simmade mot påminde om djupblå kvällshimmel som man kan se genom fönstret i ett nedsläckt hus om vintern. Den vidgades alltmer, för att slutligen släppa ut oss snett uppåt, på djupsluttningen av revets utsida. Därifrån simmade vi vidare upp längs revet tillbaka upp mot den mer anständiga 20-metersnivän. Där mötte vi stora, gröna mjukkoraller som vaggade som träd i svaga vindar i en trolsk skog. Runtom simmade stora matfiskar, travelli, coral trout och annat gott, samt massor av små färgglada revfiskar.
Minervarevet var verkligen ett ställe där man inte ville slarva bort timmarna.. Kvällen innan vi lättade ankar var vi inbjudna till Fieldtrip på mexikansk afton. De hade sannerligen gjort sig till med chiliröror av olika slag med massor av tillbehör, tequila inte minst. Tack Sara och Mark för ett ypperligt kalas.
Före maten flög Mark sin fina radiostyrda helikopter som denna gång fick lyfta från däck i brist på någon lämplig yta av torra land. Han ville gärna filma lite av atollen och gärna när kompiskatamaranen Exodus seglade ut genom passet. Men avstånden var större än Mark tänkt sig och vinden starkare. Jag såg nervöst hur “drönaren” försvann ur sikte, det surrande ljudet tystnade och WIFI-signalen som skickar tillbaka kamerabilden försvann. Mark sa att helikoptern måtte ha mist sin GPS-signal och därför tappat orienteringen, och på det avståndet, långt ut över havet kan man såklart inte se vartåt man flyger. Minuterna gick och stämningen på ankarplatsen var beklämd minst sagt, det var nog 2-3000 dollar som seglade iväg.
Där står jag på däck och sköljer mina dykaregrejer och tänker på att det kanske blir lite sordin på stämningen ombord på Fieldtrip ikväll, hur kan man muntra upp dem? Då hör jag ett svagt hummande långt borta över havet. Och där kommer en liten flugprick svävande! Mark hade spelat ut sitt sista kort, att stänga av sändaren och hoppas på det bästa. Helikoptern har nämligen en inbyggd autopilot som flyger den tillbaka till startpunkten om den tappar signalen. Men frågan var om batterierna skulle räcka hela vägen tillbaka, med vinden emot. Avståndet var fortfarande bortåt en kilometer, och den hade redan flugit länge. Den kämpade på med sina fyra motorer, likt en flyttfågel med sinande krafter. Och precis innan den skulle stänga av sig – så fångar Mark den på fördäck, ungefär som en mycket upprymd basebollspelare. Applåder. Vi tittade på filmen senare på kvällen och den lilla Goprokameran hade verkligen fångat revet och passet i dess fulla skönhet. Må vi återvända till Minerva Reef en dag.
Gustaf 3 GMT 24 maj 2015 19-32’S 179-37’W
21
may
2015
2015-05-21
05:39
2015-05-21 05:39
BåtkollektivlivVi ligger kvar i vår cirkelrunda atoll Minerva. Det känns som segelbåtarnas rastplats ute i ingenstans. Laglöst land utan myndigheter.. Just nu är det högvatten, då täcks revkanten helt, vågorna rullar över, och Caminante rullar i takt. Tur, tänker jag, att det bara är två gånger per dygn…
Tillsammans med en handfull båtar, varav tre barnbåtar, har vi njutit av vad Minervarevet har att erbjuda. Karlarna har harpunerat fisk varenda dag. De största firrarna kom Exodus elvaåriga son Brendan hem med, fiskar, nästan lika långa som honom själv!
Alla barnen (5-13 år) hade en leksöndag i Caminante. De lekte med utklädningskläderna, spelade teater för oss vuxna och ordnade parad i sittbrunnen. Brendan klädde fint i damkläder, hans mamma viskade till mig: He will be a good husband!! I ett snöre drog Karin sitt nya husdjur efter sig, ett par trosor, “Come on panties!”.
Några dagar med 11 m/s från syd gjorde att vi fick flytta från vår ankringsplats vid passet, ned till sydänden av lagunen. Innan dess hann vi dock se våra australiska vänner i Waratah segla iväg mot Tonga. Väderprognosen angav fyra meter vågor utanför. Vinden gör att mycket vatten spiller in i lagunen, och man får en kraftig utgående ström genom passet. Precis innan Waratah gav sig iväg lossade deras mastskena från masten. Alex fick plocka fram borrmaskinen och göra en snabblagning. Sedan fick vi se engelska segelbåten Windstar ta sig in genom passet. Den kastades runt i vågorna som byggdes upp av den utgående strömmen, en ström nästan för stark för deras motor. Väl inne upptäckte de att allt dricksvatten runnit ut i kölsvinet. En slangkoppling blev för varm inne i motorrummet och släppte. De fick komma till oss och hämta 100 liter och som tack skänkte de oss en flaska vin och en påse torkade nektariner. Senare samma dag kom en Dufour-segelbåt in och ankrade – den hade tappat masten precis utanför. Inga person eller skrovskador, men fem tystlåtna, chockade äldre män. Dagen efter fick de gå tillbaks de cirka 400 sjömilen mot Fiji för motor.
Vinden har nu mojnat och i går kunde vi flytta upp till passet igen och åka och snorkla med gummibåten på vårt favoritställe, ut genom passet och cirka 300 meter söderut. Alla har våtdräkt, det är varmt i vattnet, men inte tropiskt varmt. Vi såg hajar, två sköldpaddor och två rockor, massor av fisk och många olika sorters koraller i alldeles genomskinligt vatten. Helt klart värt priset att ligga och sjösjukerulla vid högvatten..!
Tina, 3.30z, 21 maj 2015, North Minerva Reef
16
may
2015
2015-05-16
10:05
2015-05-16 10:05
Under vattnet lurar en…..Snorklare..
Vi nöjde oss med reducerad skola idag och utnyttjade det fina vädret till snorkling på atollens utsida. Jag med Karin och Tina med Lovisa. Fantastiskt fint. Kristallklart vatten. Sköldpaddor och vackra fiskar samt mångfärgade koraller. Inte mycket ström och måttlig sjögång. Där var bara enstaka white-tip och grå revhaj som kom förbi då och då. Många bebishajar och yngel av stora rovfiskar. Det är inte så vanligt att se. Efter lunch åkte jag och grabbarna Alex och J.J från Waratah Lass för att skjuta några fiskar. De seglar vidare till Tonga imorgon så vi ses inte förrän om två månader eller så på Fiji.
I det klara vattnet är det lätt att tro man kan simma ikapp de stora pelagiska fiskarna, men det är nästan aldrig möjligt. Man blir bara alldeles utpumpad. Tricket verkar vara att simma ner 10-15 meter en bit ut från stupet men ändå så nära att man skymtar väggen och sen vänta alldeles stilla där en stund. Många gånger dyker då fiskar upp som jag inte sett tidigare. Antagligen är de nyfikna på vad som kommit och hamnat där. Rör man sig inte är man inte hotfull. Båda fiskarna jag sköt idag lurade jag på det sättet. Utan synliga avsikter simmade jag ner – och så kom bytet till mig. Behövde bara röra mig framåt helt sakta och hålla fram harpunen. Fupp… En 6-7 kg amberjack och en 4 kg kirurgfisk blev fängsten. Kirurgfiskarna är väldigt vanliga här och går i stora stim, och faktiskt är det inte så ovanligt att de blir såpass stora på Minervarevet. Det har länge kliat i fingrarna för att provsmaka en.
På slutet såg bilden lite annorlunda ut än när vi kom. Det började skymma och stora grå revhajar cirklade runt oss så man hela tiden såg ungefär sju stycken. Ännu hade ingen blivit direkt närgången, men nerverna svek mina unga följeslagare så vi puttrade hemåt. När jag rensade mina fiskar på badbryggan skymde det på allvar och grå revhajar plockade upp vad jag kastade i. Trevligt sällskap, men man tittar såklart innan man böjer sig ner och stoppar ner händerna och tvättar av filéerna. Strax innan jag var klar kom det finbesök, en tremeters tigerhaj, tjockare än vad jag kan famna om och tydliga svarta tigerränder på ryggen-sidan. Gud vad glad jag blev! Har aldrig sett en så stor tigerhaj förut. Tyvärr hade jag inget rens kvar att mata den med, annars kunde man säkert få se på skvätt om man lekt med ett stort fiskhuvud i ett rep och ryckt upp det när hajen bitit sig fast. Hoppas det blir tillfälle för det med barnen senare, de älskar att retas med hajarna.
Våra vänner i Exodus, Lumbaz, Field trip och Et voalat ankrade upp bredvid oss strax innan mörkret kom. Imorgon får vi leka tillsammans! Skoj!
Gustaf 7.50Z 16 maj 2015 Minerva reef 100 meter från passet.
15
may
2015
2015-05-15
12:25
2015-05-15 12:25
Ankrade i norra Minerva-atollenVinden dog ut vid midnatt, följt av en serie skyfall och stökiga vågor. Som tur var hann vi få ner seglen och mesanstagseglet och kutterstagsgenuan i sina säckar innan regnet satte igång. Vi var nämligen framme då, nästan. Det skiljde bara några sjömil, men eftersom det var mitt i natten kunde vi ju inte gärna ta oss in i det smala, omarkerade passet. Inte utan att tulla rejält på det sunda förnuftet.
Vi lät därför Caminante driva fram till gryningen. Då drog vi igång motorn och puttrade bort mot vår atoll. Till stor glädje fick vi äntligen napp på en av revarna, en åttakilos skipjack. Ungefär som en tonfisk, men med lite mörkare kött och längsgående ränder under magen. Den blev till en utmärkt lunch! En 1/8-del gick bara åt, så det blev mycket över…
Vi ankrade precis innanför passet där vi matade några glada hajar med renset, efter att badat en stund i det varma goa vattnet. Efter en kaffe tog vi gummibåten till atollens utsida där vi kastade ankar på ett 10 metersgrund och snorklade länge och väl. Förstklassigt kan man säga! Många stora fiskar. Napoleonfiskar och en del haj och mycket annat fint. 40-50 meters siktdjup, canyons och stupväggar från sex till 40 meters djup. Underbart att åter fritt kunna röra sig i tropiskt vatten.
Vi slog oss i slang med ett par australienare som ville harpunfiska, så vår harpun åkte också med, men eftersom vi redan hade kylen full valde jag varje gång att inte skjuta, tills det slutligen dök upp en lagom tonfisk på 5-10 kilo som jag inte kunde motstå. Skottet tog tvärs genom ryggen där risken att tappa den är minimal. Så jag bekymrade mig inte för det (bara lite för några hajar som närmade sig). Eftersom fisken var för stor att lyfta upp ovan ytan som jag brukar när hajar kommer, så bogserade jag skyndsamt den sprattlande fisken tillbaka till jollen.
Nästan framme hände något oväntat. Harpunlinan gick av. Den var som en grov persiennlina och borde ha klarat minst 100 kilo, men blivit avnött där den gick genom pilen. Tonfisken var halvdöd och simmade snett ner mot djupet, liggande på sidan med min harpun stickande ut en halvmeter från var sida, medan tre hajar sköt fram från var sitt håll. Morr! Australienarna gjorde att utfall men det var lite för långt bort bort. Men som genom ett mirakel gled pilen ut, den som nu inte längre hade något snöre som hindrade. Men när jag plockat upp min harpun och fått en ny knut på den kortare linan var hajarna sedan länge försvunna med sitt byte.
Vi bjöd våra nya vänner på äppelpaj och vaniljsås och gav dem två påsar filé från skipjacken från i morse. De hade inte skjutit något. Inte för att det är så jättesvårt att få en 20 kg fisk om man verkligen vill här utan för att man helst vill ha pelagisk och lagom stor fisk när man nu kan välja. Och då väljer man nästan alltid att inte skjuta något alls utan nöjer sig med att beundra allt vackert. Det känns sorgligt att döda de lokala stora tunga och sävliga fiskarna. Som att ta sångsvanarna på vintern där hemma.
Gustaf 10 GMT 15 mar 2015 norra Minerva reef, 23-37.7S 178-55.7’W (just det, västra halvklotet igen)
12
may
2015
2015-05-12
01:08
2015-05-12 01:08
Fågel, fisk och mitt emellan hav och himmel.Här flyter vi omkring på den stora vattenytan. Väldigt stor är den. Inte så mycket vind. Utanför lyser stjärnor. Tina har frivakt. Lovisa läser något på Kindel-läsplattan, Karin pillar med Ipaden. Hon har pysslat om en mycket trött svala under dagen, men den dog för en stund sedan. Vi hittade tyvärr inget som en liten svalmage ville ha. Väldigt utspätt sockervatten var det enda den fick i sig men socker var kanske inte så bra, för två timmar senare somnade den in. Karin tog detta med jämnmod, hon hade redan förstått att flyttfåglar som landar på däck ofta är helt slut. Kanske var det därför den satt helt fridfullt i handen på Karin med slutna ögon och såg ut att njuta av sin lilla beskyddare.
Natten innan hade jag besök av en petrell, en havsfågel, som landade på däck, trampade iväg till sittbrunn och slutligen hoppade in i båten och klättrade upp på en hylla ovanför huvudet på mig där jag satt vid navigationsbordet. Där satt vi och funderade på världen tillsammans. Den lilla fågeln tittade på mig och jag läste om Sumerer och Assyrier och om deras många små berättelser de skrivit på lerplattor, som vi nu kan läsa 4-5000 år senare. Fascinerande! Där var bla en sedelärande historia om mutor, om den “fattige mannen från Nippur”: Det var tydligen stor synd att inte gengälda en bra muta på den tiden, för borgmästaren som inte ville veta av sånt, fick efter mycken förnedring betala med livet. Och den fattige mannens hämnd var poängen i historien. Samma friska skadeglädje som i den tecknade serien Hans und Moritz från 30-talets Tyskland. Skillnad mot dagens sedelärande historier!
Assyrierna som stulit eller skrivit sagan talade akkadiska och bodde i norra Irak och hade periodvis ett större imperium. Man hade en lite annan uppfattning om människor då. Att flå någon levande, bränna ut ögonen eller skära ut tungan tedde sig för dem vara en rimlig och rättvis behandling om någon misshagade mig. Humanismens evolution. Sedan de där små berättelserna skrevs har 95% av tiden förflutit utan att ett spår av humanism vuxit fram, den är ett ganska nytt påfund, med undantag för vissa svarta fläckar på världskartan.
Tina läste högt häromdagen, om europeiska slavjägare som arbetade på slutet av 1800-talet i våra farvatten här. Befolkningen på öarna reducerades från någon miljon till 60 000. Alla män stals bort för att tvingas arbeta på plantager och gruvor. Varför har vi plötsligt fått för oss att man inte får plåga andra? Varför känns slaveri fel nu? Bara under sista minuten i den mänskliga historien. Jag frågar min fågelkompis på hyllan där ovanför. Hon tittar tillbaka med sina urtidsögon, som antagligen sett likadana ut i 100 000-tals år. Antagligen som mina egna.
Homo sapiens och Homo sapiens neanderthalis separerade för 600 000 år sedan. Vi hade ungefär samma hjärnvolym, de aningen större. De levde närmare inlandsisen, vi längre söder ut. Båda raserna lagade mat över eld, pratade, använde redskap och fick ibland barn ihop som korsade över anlagen till kommande generationer. Neanderthalarna dog ut för 30 000 år sedan men vi bär kvar ett par procent av deras gener tack vare kontakterna. Den måste varit gynnsam eftersom generna är kvar hos oss nu. Jag kan inte låta bli att häpna över att vi varit tänkande människor så länge. Går då utvecklingen alltid framåt? Är det goda här för att stanna, eller ska vi snart kjedja ihop våra slavar och börja flå varann levande igen?
Humanism och rättvisa är nog inte självklart utan något vi måste kämpa för, kanske varje dag. Ta ställning och säga ifrån. Men logiken säger att slaveri, främlingsfientlighet och tortyr strax är tillbaka igen sett ur århundradenas perspektiv. Det liksom krigen är en del av det mänskliga.
Ursäkta denna malande monolog. Det var bara tänkt mellan mig och petrellen. När månen gick upp bar jag upp den på taket och såg henne flga ut mellan de silverblänkande vågorna för att få sig lite nattamat.
Själva är vi dåliga fiskare. Det enda jag fått upp hittills är en 40 cm lång arm av en bläckfisk, full med ettriga sugkoppar. Men ingen fisk. Exodus däremot fick en yellowtail tidigt och igår en guldmakrill med 15 kg kött! De ropade upp oss och bad oss komma ikapp så vi skulle få oss en bit. Vi gasade på lite extra och fick två rejäla bitar filé med ett snöre de släpade bakom sig. Tusen tack Tim! Fast det var sönerna som dragit upp den fick han erkänna, vår sportfiskarguru. Det blev såklart sushimi och sedan lyxigt tilltagna bitar från stekpannan. Livet är gott!
Gustaf 28-42’S 178-44’E kl.23 GMT 11/5 2015
9
may
2015
2015-05-09
06:41
2015-05-09 06:41
Under segel igen.Vi har väntat en tid på att få lämpligt väder att segla norrut igen. Hösten har gjort slut på värmen i Nya Zealand och de senaste dagarna har vi haft ett bedrövligt väder med blåst, vågor och ösregn. Igår morse klarerade vi ut och fyllde diesel vid tankbryggan i hällande regn som varade från gryningen och ända fram sent på natten. Vi eldade upp vår sista ved i spisen för att åtminstonde hålla torrt i stora salongen, men allt annat var dyngvått och min nattvakt var en förlorande kamp mot vätan och innan morgonens första strålar började locka med tankar på kojen hade också mina sista ombytesplagg blött igenom. Det mest spektakulära skyfallet var en liten frontpassage som plötsligt gav 20m/s som piskade oss fram i kolmörkret fångade med fulla segel, men också vindskifte från nordlig till västlig vind, vilket var vad vi otåligt väntat på medan vi kryssat hela eftermiddagen och halva natten. Det är inga jämna vindar vi haft hittills och det har varit ständiga segelskiften sedan vi kastade loss för ett dygn sedan Just nu har vi slör från styrbord.
Sedan i morse har det klarnat upp och vi har nu hängt upp det mesta av våra våta kläder på tork.
Gustaf, 5 GMT 9maj 2015 33-43S 175-19E
5
may
2015
2015-05-05
11:47
2015-05-05 11:47
VädervändaAllt började kännas färdigt ombord på Caminante, för att segla de ca 1200 sjömilen (en vecka) upp till Fiji. Matinköp, rigginspektion, sjöstuvning, samt ett gediget pappersarbete för myndigheterna här och på Fiji. Men imorse såg väderprognosen usel ut. Mycket vind har ändrats till mer vind (10-15 m/s), och motvind. Och även runt Nya Zeeland skulle det blåsa, i eftermiddag byar upp till 20 m/s här utanför.
När avseglingshetsen har punkterats, kvarstår en rätt bekväm, lättsam stämning. Igår kväll åt vi middag på marina pubben tillsammans med seglarkompisarna. Gustaf och jag pratade en del med det pensionerade amerikanska paret Jack och Jan på segelbåten Anthem. Bägge har långa yrkeskarriärer bakom sig, han pilot, hon som operationssköterska. De träffades sent i livet, och jag upplever dem som ett oerhört romantiskt och lyckligt par. De älskar denna livsstil, långsamt seglandes från land till land, från kultur till kultur, på obestämd tid.
Här i Opua tillbringar vi en del tid på tvätteriet, ‘The laundry’. Budgetseglarnas tillhåll, för där finns gratis internet! Tvättmaskiner, torktumlare och laptops körs sida vid sida. Hundra meter bort finns varvet. Vår kompis Briana lyfte upp sin träbåt där igår, och fick en chock när hon insåg hur mycket exponerat och ruttnande trä det fanns under vattenlinjen. I förrgår samlades många vänner och hjälpsamma händer assisterade henne att få bort den gamla bottenfärgen. Briana är i trettioårsåldern. Förhållandet med pojkvännen sprack efter stillahavsseglingen, och nu skall hon sälja båten och flyga hem till USA. Briana är vår ängel, hon passade Caminante när vi kanske något naivt lämnade den obevakad på boj tre månader här.
Tina, Opua, Nya Zeeland, 09.47z, 5 maj 2015
13
apr
2015
2015-04-13
08:05
2015-04-13 08:05
Påskkalas och ekolodsbyteDet blev påskkalas på Caminante i Opua, tillsammans med barnfamiljerna i belgiska Nautilus och amerikanska Exodus. Egentligen blev det “potluck”, denna underbara uppfinning, som gör att man kan träffas och äta tillsammans, ofta och anspråkslöst! Lovisa och Karin fick lära sig om “The Easter Bunny” som kommer med påskgodis till de belgiska barnen – och vi spred myten om påskkärringarna och Blåkulla. Ytterligare en barnfamilj finns i krokarna, amerikanska Nirvana. Varje eftermiddag i Opua träffas så alla barn utanför marinans tvättstuga och leker.
Katrien och Hans i Nautilus brottades med sin läckande 400 liter rostfria vattentank. De lämnade in den på reparation – och fick tillbaks en fortfarande läckande vattentank. Kanske skall vi ge upp denna rostiga, läckande tank, tänkte de, betalade räkningen, men beställde en ny glasfibertank från samma företag. De lämnade den gamla, så att personalen skulle ha alla mått på vart kopplingar och fästpunkter på den nya tanken skulle sitta. När Hans och Katrien fick den nya tanken var ändå allt fel. Och räkningen var 3000 kr högre än vad som ursprungligen sagts. Hans höll på att gå i taket, den arge chefen på företaget hotade att hindra Nautilus lämna landet om de inte betalade räkningen, och tillkallade dessutom polisen. Alla skildes åt inför påskhelgen med upprörda sinnen. Under helgen monterade Hans in den nya tanken. När de fyllde upp den med vatten, antog den en ballongs form, som hotade att spränga all plywood under dubbelsängen. Och – den läckte…suck… Tisdag morgon gick Gustaf och Katrien och lämnade tillbaks plasttanken. Gustaf trycktestade och svetsade igen hålen i den gamla tanken, som monterades tillbaks igen. Så nu får den hänga med ett tag till.
Gustaf och jag lånade Nautilus’ hyrbil och handlade ett lass mat i Whangarei. Basmat som mjöl, mjölkpulver och pasta, men vi försöker också köpa långtidshållbara matvaror, som kryddar måltiderna när vi är långt borta från civilisationen. Till exempel honung, wasabi, kakao, konserver med rödbetor och inlagd gurka, äpplemos m.m. Chokladen här är superb, men den lär ju knappast räcka nån längre tid…!
Vi lämnade sedan Opua, och är nu ute i Bay of Islands igen. Vi har haft en härlig vecka härute med Nautilus och Exodus, strand och badliv. Männen har dykt och kommit hem med hummer och fisk. Hans, som är professionell dykare, hjälpte oss att byta vårt trasiga ekolod under vattnet, en läskig procedur som vi faktiskt skjutit upp ett helt år. Några liter vatten hann ta sig in i kölsvinet genom det sex cm stora hålet, men allt gick snabbt och smidigt utan problem.
Tina, 8.00z, 13 april 2015, Urupukapuka Bay, Bay of Islands, Nya Zeeland
=====
This message was sent using Winlink, a free radio email system provided by the Amateur Radio Safety Foundation and volunteers worldwide. Replies to this message should be brief using plain text format and any attachments kept small. Commercial use or use of this email system for monetary gain is strictly forbidden. See www.winlink.org/help for additional information.
1
apr
2015
2015-04-01
08:55
2015-04-01 08:55
Ömma ben i Bay of IslandsSolen är på väg ner här, jag hör fiskmåsarna skräna därute, och det blåser en lugn bris. Idyllisk plats, Bay of Islands, passar mig perfekt! Temperaturen är som svensk sommar, fast det måste vara fler soltimmar här. Regnskurarna varar sällan länge. Kanske 22 grader i vattnet, vi badar varje dag. Det blåser sällan mer än 5-7 m/s, väderrapporten sänds kontinuerligt på kanal 21, så det är inga problem att hålla sig uppdaterad. Vi har knatat frenetiskt på vandringsstigar, både på ön Urupukapuka och här i Oke Bay. Gustaf är expert på att underhålla barnen, som alltid motvilligt kliver ur båten, men oftast tycker det är skoj när de väl är ute och går. Det är lummigt och fint, att gå är den enda vettiga motionen vi får. Kanske den enda motionen som vi riktigt trivs med också!!
Vi har jobbat med olika små båtprojekt. Gustaf har målat kättingmarkeringar och börjat sätta upp de nya däcksbelysningslampor vi köpte i Sverige. Jag har sytt färdigt dynor till sittbrunnen, och slipat och oljat bordet på akterdäck, som var alldeles svartprickigt när vi kom tillbaks från Sverige. Jag har även slipat en av Kjells träbrädor under relingen på akterdäck och målat dit båtnamnet – det blev riktigt fint! Ovanligt att fullfölja ett projekt på denna båt som enbart har ett estetiskt syfte, sådana kommer ofta långt ner på den oändliga “att-gör- listan”…
Lovisa och Karin pysslar. De älskar sin båt, hade de fått som de velat, undrar jag om de någonsin lämnat akterruffen, utan suttit där och ritat och pysslat jämt. Fast de är väl som barn är mest, när de badar vill de inte sluta, när de bygger sandslott på stranden vill de inte sluta heller. Gustaf har läst högt ur “De tre musketörerna” för dem sista veckan. De har lärt sig en massa gammeldags ord. Till exempel, nu får de inte sår längre här, de får “blessyrer”…
I morgon tar vi oss tillbaka de tio sjömilen till Opua och civilisationen. Frukt och grönsaker är slut, vi behöver bunkra lite gott, och träffa lite folk och ungar igen, och fira lite påsk på nyazeeländskt vis!
Tina, 8.28z, 1 april 2015, Oke Bay, Bay of Islands, Nya Zeeland
25
mar
2015
2015-03-25
11:28
2015-03-25 11:28
På upptäcksfärd i Bay of IslandsTinas nya kajak kom i fredags strax innan affären stängde. När lördagen gått, var den nya AIS-en färdiginstallerad och i mitt stora LED-lamp-projekt hade tillräckligt många lampor blivit uppsatta för den här gången. Och det var dags att byta ankarställe efter så lång tid i Opua.
Först gick vi till tankbryggan och fyllde vatten. -Varför köra watermaker när vattnet för en gångs skull är gratis? Sedan gick vi två timmar för motor till Robertson Island, ankrade där och hade en trevlig eftermiddag iland. Vi knatade upp till utkikspunkten, samlade snäckor, jag flög lite med tre-kvadratmeters-draken och så paddlade vi med den nya kajaken. Då dök Magnes och Naokos båt Vahana upp, våra nya vänner från Norge/Japan. Dagen innan hade jag hjälpt dem att få ordning på kortvågsradion ombord. Han hade många historier om allehanda resor och äventyr och berättade att de var bekanta med en av familjerna iland, nämligen Jim och Terry.
Dagen därpå bjöd vi Vahana-vännerna på lunch och sedan begav vi oss in på ön för att hälsa på Jim och Terry. Jim har bott på den här lilla ön i 40 år, bortsett från att han varit på resande fot runt halva den tiden, bl.a. som Greenpeace-aktivist i Mororoa-atollen för att försöka stoppa kärnvapenproven där. De jobbar på ön, dels med att sköta om grannhuset och dels med att hålla ordning på markerna. Terry är professionell “chalker”, d.v.s. hon behärskar konsten att täta träbåtars springor mellan bordläggningsplankorna, om jag förstod rätt. I brist på större segelfartyg har hon satt upp en träverkstad med svarv, bandsåg m.m. och gör vackra konstföremål och lite möbler, som hon ibland säljer på marknaden. Verkstaden hade de från början satt upp för att bygga båtar och sy segel, och en vacker segelbåt ligger vid boj utanför stranden som vittnar om skicklighet och smak. Det finns ingen el på ön, så när hon ska använda elverktygen får de köra ett litet elverk. Jag gjorde en blygsam insats och tog hem några små svetsarbeten till Caminante som skulle bli speciella svarvstål för miniatyr-innersvarvning.
När jag kom tillbaka en stund senare med resultatet av svetseriet fick flickorna varsin fin träsnurra som hon svarvat. Vi fick också lite bananer som de odlar på ön. Jag och Lovisa plockade en hink musslor under bryggan och vi vinkade hejdå. De bodde verkligen i ett litet paradis med sin vedspis i det vackra trähuset, omgivna av alla underbara föremål de byggt eller samlat på resor runtom i världen. Kvällen innan hade en kiwi-fågel övernattat i ett uthus och lämnat sitt visitkort på golvet. De har totalt 30 kiwifåglar på ön och dessa sjunger fint om nätterna. Det är väldigt få Nya-Zeeländare som faktiskt sett detta deras nationaldjur, som avbildas så mycket överallt.
Igår ankrade vi på Moturua Islands sydsida. Ön är något slags naturreservat och här finns många fina stigar som vi knatade runt både igår och idag. Stigarna går runt mellan fyra långa stränder på var sin sida ön, och det tog tre timmar att gå runt, oräknat att vi badade en timme vid var och en av de långa sandstränderna. Här är c:a 2.5 meter tidvatten, och eftersom stränderna är lite långgrunda har vi tagit för vana att ankra gummibåten en bit ut och låta siste man ta sig iland med kajaken, som vi sedan lyfter högt upp på stranden. Innan vi hade kajaken blev det till att simma iland från den ankrade gummibåten. Den nya rutinen känns riktigt lyxig.
Långgrundheten medför att vi ankrar Caminante på bara 4 meters djup, men vädret är fint dessa dagar. Det innebär att vi för en gångs skull vågat nöja oss med att lägga ut bara 25 meter kätting, så vi kan nu måla 30-metersmarkeringen på kättingen. Dessa markeringar slits ut och måste målas om varje år, men just 30-metersmarkeringen, som är den första vi klarar att underhålla, kräver goda omständigheter för att lämnas på däck de två dagar det tar för den röda färgen att bli hård. En gång när vi målade 30-metraren och låg på Moorea i Franska Polynesien 2002, kom en squall nattetid och svepte iväg båten, som i hög fart draggade iväg och precis missade våra kompisar i finska båten Kristiina, med en hårsmån. Men i morgon är färgen torr, och näst på tur står 50-metraren, för 70 gjorde jag häromdagen. De jämna talen sedan är vita och de får bli på tur efter att alla röda är klara. Man tvättar såklart inte penseln i onödan…
Gustaf 7 GMT 25/3 -2015 Moturua Island, Bay of Islands, Nya Zeeland.
|