I svaga vindar
Vi lämnade motvilligt Minervarevet i fredags morse, mest för att alla våra kompisar seglade vidare. Obebodda atoller långt från civilisation är bland de mest lockande platser man kan tänka sig. Sista dyket vi gjorde med luftflaskor var minnesvärt. Djupt ner i en till synes bottenlös håla, därifrån genom en vid gång, där man såg ett djupblått sken längs bort. Runt om var vi inhöljda i kolsvart mörker. Den mörka tunneln, stor som en katedral, vaktades av en urgammal tonfisk, som var betydligt större än var och en av oss dykare. Ljusfläcken vi simmade mot påminde om djupblå kvällshimmel som man kan se genom fönstret i ett nedsläckt hus om vintern. Den vidgades alltmer, för att slutligen släppa ut oss snett uppåt, på djupsluttningen av revets utsida. Därifrån simmade vi vidare upp längs revet tillbaka upp mot den mer anständiga 20-metersnivän. Där mötte vi stora, gröna mjukkoraller som vaggade som träd i svaga vindar i en trolsk skog. Runtom simmade stora matfiskar, travelli, coral trout och annat gott, samt massor av små färgglada revfiskar.
Minervarevet var verkligen ett ställe där man inte ville slarva bort timmarna.. Kvällen innan vi lättade ankar var vi inbjudna till Fieldtrip på mexikansk afton. De hade sannerligen gjort sig till med chiliröror av olika slag med massor av tillbehör, tequila inte minst. Tack Sara och Mark för ett ypperligt kalas.
Före maten flög Mark sin fina radiostyrda helikopter som denna gång fick lyfta från däck i brist på någon lämplig yta av torra land. Han ville gärna filma lite av atollen och gärna när kompiskatamaranen Exodus seglade ut genom passet. Men avstånden var större än Mark tänkt sig och vinden starkare. Jag såg nervöst hur “drönaren” försvann ur sikte, det surrande ljudet tystnade och WIFI-signalen som skickar tillbaka kamerabilden försvann. Mark sa att helikoptern måtte ha mist sin GPS-signal och därför tappat orienteringen, och på det avståndet, långt ut över havet kan man såklart inte se vartåt man flyger. Minuterna gick och stämningen på ankarplatsen var beklämd minst sagt, det var nog 2-3000 dollar som seglade iväg.
Där står jag på däck och sköljer mina dykaregrejer och tänker på att det kanske blir lite sordin på stämningen ombord på Fieldtrip ikväll, hur kan man muntra upp dem? Då hör jag ett svagt hummande långt borta över havet. Och där kommer en liten flugprick svävande! Mark hade spelat ut sitt sista kort, att stänga av sändaren och hoppas på det bästa. Helikoptern har nämligen en inbyggd autopilot som flyger den tillbaka till startpunkten om den tappar signalen. Men frågan var om batterierna skulle räcka hela vägen tillbaka, med vinden emot. Avståndet var fortfarande bortåt en kilometer, och den hade redan flugit länge. Den kämpade på med sina fyra motorer, likt en flyttfågel med sinande krafter. Och precis innan den skulle stänga av sig – så fångar Mark den på fördäck, ungefär som en mycket upprymd basebollspelare. Applåder. Vi tittade på filmen senare på kvällen och den lilla Goprokameran hade verkligen fångat revet och passet i dess fulla skönhet. Må vi återvända till Minerva Reef en dag.
Gustaf 3 GMT 24 maj 2015 19-32’S 179-37’W