Fågel, fisk och mitt emellan hav och himmel.
Här flyter vi omkring på den stora vattenytan. Väldigt stor är den. Inte så mycket vind. Utanför lyser stjärnor. Tina har frivakt. Lovisa läser något på Kindel-läsplattan, Karin pillar med Ipaden. Hon har pysslat om en mycket trött svala under dagen, men den dog för en stund sedan. Vi hittade tyvärr inget som en liten svalmage ville ha. Väldigt utspätt sockervatten var det enda den fick i sig men socker var kanske inte så bra, för två timmar senare somnade den in. Karin tog detta med jämnmod, hon hade redan förstått att flyttfåglar som landar på däck ofta är helt slut. Kanske var det därför den satt helt fridfullt i handen på Karin med slutna ögon och såg ut att njuta av sin lilla beskyddare.
Natten innan hade jag besök av en petrell, en havsfågel, som landade på däck, trampade iväg till sittbrunn och slutligen hoppade in i båten och klättrade upp på en hylla ovanför huvudet på mig där jag satt vid navigationsbordet. Där satt vi och funderade på världen tillsammans. Den lilla fågeln tittade på mig och jag läste om Sumerer och Assyrier och om deras många små berättelser de skrivit på lerplattor, som vi nu kan läsa 4-5000 år senare. Fascinerande! Där var bla en sedelärande historia om mutor, om den “fattige mannen från Nippur”: Det var tydligen stor synd att inte gengälda en bra muta på den tiden, för borgmästaren som inte ville veta av sånt, fick efter mycken förnedring betala med livet. Och den fattige mannens hämnd var poängen i historien. Samma friska skadeglädje som i den tecknade serien Hans und Moritz från 30-talets Tyskland. Skillnad mot dagens sedelärande historier!
Assyrierna som stulit eller skrivit sagan talade akkadiska och bodde i norra Irak och hade periodvis ett större imperium. Man hade en lite annan uppfattning om människor då. Att flå någon levande, bränna ut ögonen eller skära ut tungan tedde sig för dem vara en rimlig och rättvis behandling om någon misshagade mig. Humanismens evolution. Sedan de där små berättelserna skrevs har 95% av tiden förflutit utan att ett spår av humanism vuxit fram, den är ett ganska nytt påfund, med undantag för vissa svarta fläckar på världskartan.
Tina läste högt häromdagen, om europeiska slavjägare som arbetade på slutet av 1800-talet i våra farvatten här. Befolkningen på öarna reducerades från någon miljon till 60 000. Alla män stals bort för att tvingas arbeta på plantager och gruvor. Varför har vi plötsligt fått för oss att man inte får plåga andra? Varför känns slaveri fel nu? Bara under sista minuten i den mänskliga historien. Jag frågar min fågelkompis på hyllan där ovanför. Hon tittar tillbaka med sina urtidsögon, som antagligen sett likadana ut i 100 000-tals år. Antagligen som mina egna.
Homo sapiens och Homo sapiens neanderthalis separerade för 600 000 år sedan. Vi hade ungefär samma hjärnvolym, de aningen större. De levde närmare inlandsisen, vi längre söder ut. Båda raserna lagade mat över eld, pratade, använde redskap och fick ibland barn ihop som korsade över anlagen till kommande generationer. Neanderthalarna dog ut för 30 000 år sedan men vi bär kvar ett par procent av deras gener tack vare kontakterna. Den måste varit gynnsam eftersom generna är kvar hos oss nu. Jag kan inte låta bli att häpna över att vi varit tänkande människor så länge. Går då utvecklingen alltid framåt? Är det goda här för att stanna, eller ska vi snart kjedja ihop våra slavar och börja flå varann levande igen?
Humanism och rättvisa är nog inte självklart utan något vi måste kämpa för, kanske varje dag. Ta ställning och säga ifrån. Men logiken säger att slaveri, främlingsfientlighet och tortyr strax är tillbaka igen sett ur århundradenas perspektiv. Det liksom krigen är en del av det mänskliga.
Ursäkta denna malande monolog. Det var bara tänkt mellan mig och petrellen. När månen gick upp bar jag upp den på taket och såg henne flga ut mellan de silverblänkande vågorna för att få sig lite nattamat.
Själva är vi dåliga fiskare. Det enda jag fått upp hittills är en 40 cm lång arm av en bläckfisk, full med ettriga sugkoppar. Men ingen fisk. Exodus däremot fick en yellowtail tidigt och igår en guldmakrill med 15 kg kött! De ropade upp oss och bad oss komma ikapp så vi skulle få oss en bit. Vi gasade på lite extra och fick två rejäla bitar filé med ett snöre de släpade bakom sig. Tusen tack Tim! Fast det var sönerna som dragit upp den fick han erkänna, vår sportfiskarguru. Det blev såklart sushimi och sedan lyxigt tilltagna bitar från stekpannan. Livet är gott!
Gustaf 28-42’S 178-44’E kl.23 GMT 11/5 2015