5 jul 2015 2015-07-05 12:44 2015-07-05 12:44

Informationsdrev i Suva

Anders har lämnat oss och flugit till Sydney. Vad tomt det blev här utan honom! Men ankarplatsen har snabbt fyllts ut med fyra barnbåtar. De tio ungarna (8-14 år) lever loppan på yachtklubbens gräsytor, och i varandras båtar, och det har blivit både bio och nöjesfält. I eftermiddag lekte alla här ombord med alla klä-ut kläder. I kväll sover alla över i amerikanska segelbåten Nirvana. Måste vara rätt trångt och med hög stämning där just nu!
I morse bjöd vi över paret Astrid och Ben från holländska Gaia, för att höra mer om deras segling i sydostasien, Papua Nya Guinea, Salomonöarna och Vanuatu. Även Hans och Katrien från belgiska Nautilus var med. Vi troligen kommer att segla parallellt in i Indonesien via norra Papua Nya Guinea.

Vilka öar besökte Gaia, vilka gillade de bäst? Hur gjorde de med pengar? Malariamedicin? Var kan man köpa mjöl och mjölkpulver? Vad kan man köpa överhuvudtaget?..Vad skall man byta till sig frukt och grönt med? Kan man smygstanna på vissa öar utan att klarera in? Hur är det med krokodilerna? osv osv… När Anders var med ombord flinade han åt hur våra samtal ofta gick med andra seglare. Det är ofta ett utbyte av information av praktiskt karaktär. Just Suva där vi är nu, är troligen sista storstaden vi får se på ett år. Kommer vi att kunna köpa kaffe, toapapper eller tandkräm i Honiara, Kavieng, Jayapura eller Sorong? Malda kaffebönor går knappt att köpa här på Fiji.

Vi läser flitigt på noonsite, och på andra båtars hemsidor, för att skaffa information om platser vi kan stanna på. Gustaf laddar ner satellitbilder för Sasplanet. Sasplanet känns revolutionerande för navigationen i denna delen av världen, och det förstår man även på Bens och Astrids berättelser. De har kunnat besöka öar där mycket få har seglat förut. Med en GPS-puck och en gratis nerladdad satellitbild på datorn kan du relativt tryggt gå för motor in mellan rev, och ankra överallt där det är klart vatten, besöka områden som folk inte vågat segla till tidigare för att pappers- och elektroniska sjökort varit så dåliga.

Vi hade så kul med Astrid och Ben att de stannade ända till åtta på kvällen! Ben och Gustaf pratade nästan mer än vi damer. De tycks vara precis lika händiga och intresserade av samma saker båda två.

Dagens sista timmar är dock inte så lugna som man kunnat hoppats Dieselgeneratorn bullrar, Gustaf håller på med batterivård. Jag tror han får ta det trista beslutet att köpa fler stora batterier här i Suva (vi bytte fyra i Nya Zeeland). En annan känner sig betydligt bättre lottad, jag tänker krypa ner i sängen med en present från Astrid – eboken “The sex lives of Cannibals” av Maarten Troost. Kan inte bli annat än spännande läsning, tycker jag…

Tina, 10.42z, 5 juli 2015, Suva, Fiji

27 jun 2015 2015-06-27 12:22 2015-06-27 12:22

Sista natten i Astrolabe Reef

Kadavu here we come!!! Vi lämnade Dravuni och motorseglade (= körde watermakern och fyllde dyktuber) 20 sjömil söderut för att komma till östra sidan av Kadavu, en ganska stor ö, med regnskog och gröna kullar. Här och var på toppen av gräskullarna har man planterat tallar, ‘”to build houses of”, säger lokalbefolkningen. Vi ankrade en söndagsaftermiddag utanför byn Kavala, och hamnade förstås i kyrkan, med gudstjänst (på fijianska, suck) men med härlig körsång. Sedan började det ösregna. Regnet pågick i två dygn, med ett litet uppehåll följande eftermiddag, då Anders och Karin kunde paddla runt i kajaken och spana efter rockor och andra fiskar. Suck och stön för så mycket regn. Men man förstår att allt det lummiga regnskogsgröna i land behöver en del regn.

Här i Kavala växer kavaroten jättebra. “Good money”, kommenterade gumman, som pekade ut kavabusken för Gustaf och mig. All kava som säljs i huvudstaden kommer från Kadavu. Men det verkar som om en betydande andel män (och en del kvinnor) härute i de små byarna konsumerar MYCKET kava själva. De har väl inte så mycket annat att göra, när solen gått ner vid sextiden. På Dravuni hörde vi varje dag ljudet från metallmorteln när männen mortlade kava, det lät som en kyrkklocka. Vi blev bjudna på kava här i samband med välkomstcermonien i byn, sevusevun. I skymningsljus i gemensamhetslokalen, stämningsfullt. Allvarliga män med korslagda ben, rituella korta tal och klappa händerna, sittandes runt den traditionella, vackra, vida kavaskålen i mörkt trä. “High tide or low tide?” frågar de oss turister, d.v.s. om vi vill ha mycket eller lite kava i kokosnötsskålen som vi får. Kava smakar verkligen apa, luktar diskmedel. Vi tackade för oss efter två rundor dricka. Men man lämnar lokalen med känslan av att alla männen kommer att sitta kvar där länge, vi bara fick en liten inblick i deras kvällsrutin.

Kava verkar inte fungera som alkohol, det gör inte att du uppför dig som en berusad eller blir våldsam. Men jag minns från när vi var på Fiji för 12 år sedan och var med om en längre kavasession, att jag kände mig överdrivet positiv, nöjd med livet, jag tyckte att promenaden med byborna genom mangroven tillbaks till jollen var den bästa promenaden jag någonsin gjort! Mae på Dravuni avskydde kava, andra vi pratat med har också antytt att “vi dricker nästan ingen kava”. Men om dessa kommentarer beror på att de tycker att det är slöseri att bränna sina pengar på kava (det är ingen billig dryck), eller om folk anses bli mer passiva, d.v.s. mindre flitiga, kanske loja, slöa, ja, det vet jag inte riktigt (och kan jag googla på det här i ödemarken!)

När solen äntligen kom fram, zigzackade vi oss mellan korallrev de åtta sjömilen runt östra Kadavu till Naigoro Pass, ett känt dykställe. Gustaf och Anders dök, vi andra snorklade. Fint, men inte anmärkningsvärt, kanske är det bättre att följa med en dykfirma, som vet vilken tid på dagen det är flest stora fiskar? Vi besökte en by, Gustaf bytte till sig stora, gröna löv (taro löv, eller dalo löv?). Han friterade lövbiffar (löven måste lagas till länge, annars svider det i munnen) och hällde över kokt kokosmjölk enligt Maes instruktioner. Riktiga fettbomber, fällde samtliga ombord i 30 minuter. Nu får vi bara äta 1-2 per måltid.

Vi hade skolavslutning igår! Lovisa och Karin fick ett tretimmars prov var, som de klarade galant. Sedan blev det sång och kakor i sittbrunnen. Nu har de fem veckors sommarlov, innan skolan börjar igen.

Idag gick vi norrut igen, till Namara i Astrolabe Reef, för att ge Anders en sista sol- och badeftermiddag på en “egen” sandstrand. Solen levererade, och vi hittade ett superfint snorkelställe på nordsidan av ön. Sammanfattningsvis kan man säga att vädret här nere har varit ruggigare och blåsigare än vad vi väntat av Fiji. I morgon bär det av tillbaks mot Suva och civilisationen igen, Anders skall snart flyga hem. Men ingen vill bli av med Anders här på Caminante. “Kan vi inte ge honom en returbiljett, till båten, mamma?”, sa Lovisa i morse.

Tina, 10.22z, 27 juni 2015, Astrolabe Reef, Fiji

19 jun 2015 2015-06-19 11:39 2015-06-19 11:39

Blåsväder i Dravuni

Vi ligger kvar vid vår idylliska lilla by på Dravuni, fast passadvindarna blåser lite väl mycket, 10-15 m/s och en och annan regnskur får vi över oss. I dag var det kyligt på kvällen.

Gustaf och Anders har fortsatt att jobba ett par timmar varje dag med att laga generatorer, pumpar m.m. i land. Sista projektet i går var vår vän Maes tvättmaskin. För att visa sin uppskattning med vår verksamhet har borgmästaren ordnat med luncher och middagar, byns bästa matlagare tycks alla vara inblandade(!). Dessutom har vi haft glädje av all frukt som skänkts till oss av vänliga givare. Eftersom det inte finns ciguatera här (en lömsk fisksmitta), blir det mycket fisk, tillagad som fisk med kassavarötter eller med brödfrukt. Dessa näringskällor ersätter vår potatis, även om de inte är riktigt likadana i texturen. Vi har ätit upp två brödfrukter i båten också. De lärde mig i land att det enklaste är att bara klyva brödfrukten i “båtar” med skalet på, sedan koka den i 10 minuter. Jag har gjort “potatisbullar” och i dag gjorde jag “potatissallad”. I kväll tog jag resten av potatissalladen och hällde på en halvliter kokosmjölk och kryddade med curry i stekpannan.

Mae gjorde friterade tarobladsbullar till oss i går. Hon finhackade dessa hjärtformade blad, blandade med mjöl, vatten, lök och vitlök, och friterade biffarna. Sedan hällde hon kokt kokosmjölk över. De blev väldigt saftiga och fina, påminde lite om spenat i smaken. Taro-roten, en stor rund knöl, smakade inte alls särskilt gott, den var väldigt fnastorr. Vi kom på en sallad med en bas på grön papaya (riven grön papaya som legat i kylen i lite vinäger). De gillar här att pröva på nya recept till sina egna råvaror! De lokala damerna är vrålsnabba på att riva kokos och extrahera kokosmjölk. Mae visade mig att hon häller på lite hett vatten på den rivna kokosen, sen blir det mycket enklare att fort trycka ur kokosmjölken.

Dravuni-ön är oerhört vacker, den är liten, men den har ett par kullar och fina sandstränder på ost- och västsidan. Det växer palmer, men också lummiga lövträd. Hela befolkningen, fyrtio familjer, bor i samma by på ostsidan, som är läsida. De bor i små hus med enkel standard och mellan husen finns krattade gångar och träd som ger skugga, dessutom fina blomrabatter. Det finns en “community hall”, en övertäckt mötesplats med flätade mattor och tak, samt en liten kyrka. Detta är inte ett samhälle som är isolerat från omvärlden. De odlar sin kassava, bananer och papaya. Damerna går och fiskar ibland på vindsidan. Mae var där och samlade en sorts tång häromdagen, som de äter med kokosmjölk. De har grisar och höns. Många män jobbar med bygget av ett femstjärnigt hotell på grannön. Där arbetar de tio timmar om dagen för 25-30 SEK/timmen. De män som inte jobbar där, kör ibland iväg med en av öns motorbåtar och fiskar utanför nordpasset. Vi konstaterar att arbetet på ön mest utgörs av tjänster och gentjänster. Männen har möten på kvällarna, kvinnorna på dagarna, allt för att organisera och fördela gemensamma uppgifter och arbeten. Nu när vi har varit här, har det varit kyrkomöte med gäster från Kadavu, och just nu är det ett antal lärare från Onu och Kadavu här, som stannar över natten.

Huvuddelen av kontanterna får de in från ett kryssningsfartyg som kommer hit en dag i månaden. Den betalar en rejäl slant för att ankra här, och släppa iland sina 1000(!) turister. Byborna säljer varor, massage m.m. och de också har en underhållningskommitté. Gemensamma utgifter för byn är förstås båtarna, drivmedel till byns generator och arbete med vattenreservoarer. Hur de organiserar sina odlingar och vem som äger grisarna vet vi emellertid inte. Men de har i alla fall ett stadigt inflöde av kontanter kan vi förstå. Det finns skola upp till klass två här, äldre barn får bo på skola i Kadavu, eller som Maes nioåriga dotter, i Suva. Mae åker dit cirka en vecka varje månad.

Det är finfint att alla pratar engelska, så man kan få svar på alla sina frågor! Vi har fått en härlig relation med alla ungarna i byn också, som gärna välkomnar oss med glädjerop, och ger oss kungliga avsked, med många hjälpande händer för att putta ut gummibåten. Lovisa och Karin fick gå i skolan en dag, Karin gick faktiskt två dagar. En eftermiddag hämtade vi de tio barnen och två lärare med gummibåten, så de fick se Caminante. Först blev det “husesyn”, sedan gungade Gustaf alla barnen på stora slänggungan. Oj vad roligt de hade! En del hade aldrig varit på en segelbåt förut. Framförallt Karin leker intensivt och bra med alla ungarna, de flesta är ju i hennes ålder. De slåss och leker “jage”, busiga lekar som inte ställer så höga krav på att man är superbra på engelska.

Tina, 9.28z, 19 juni 2015, Dravuni, Astrolabe Reef, Fiji

15 jun 2015 2015-06-15 10:55 2015-06-15 10:55

Anders ombord

Vi jobbade som små gnuer ombord Caminante i Suva, med städning och undanstuvning av prylar, för att göra plats för vår vän Anders Caspersson från Varberg. Han är med oss ombord till månadsskiftet. Han kom till Suva med kappsäcken full av allt som Gustaf beställt till båten via ebay, några få kilo egna saker fick han med. Anders är alldeles för snäll! Vi drev runt några dagar i Suva, sedan gjorde vi en nattsegling ner till ön Dravuni i Astrolabe Reef cirka 70 sjömil rakt söderut. Vi bröt mot vår vanliga regel att lämna en hamn i mörker. Anders fick stå i fören med en stark ficklampa och spana efter föremål i vattnet, medan Gustaf rundade ett enormt ankrat fraktfartyg och följde vår gamla Navionics track runt sjömärken och ut genom revpasset. Det var väldigt mörkt, alla lysbojar fungerade förstås inte, men de sista sjömilen upptäckte vi en jättestark blå ens bakom oss, och förstod att det måste vara vara denna ens som underlättade in- och utpassage för alla små fiskebåtar.
Det var en ovanligt rufflig och skumpig segling i halvvind ner, 1.5 knops sidoström gjorde att det kändes som om vi seglade bidevind. Gustaf fick segla Caminante själv, jag var för sjösjuk, Anders var knockad av jetlag/sjösjuka. Vid halv sex på morgonen kom vi fram till Astrolabe Reef, Gustaf tog ner alla segel så vi låg och drev för enbart riggen. Han gick och lade sig några timmar medan jag passade båten. Vid niotiden i gråmulet väder gick vi för motor genom Herald Pass. Utan hjälp av elektoniska kort vet jag inte om man hade vågat gå in, då sikten var usel. Gustaf använde sig av nya programmet Sasplanet, där man kan plotta sig själv på satellitbilder (från Google Earth, Bing och Nokia). Sasplanet verkar superbra för Fiji, här finns ju miljontals rev överallt, som syns bra på satellitbilder (dvs satellitbilder utan moln…). Våra andra elektroniska sjökort (Navionics och OpenCpn) är inte särskilt detaljerade här.
Vi kom fram på Karins nioårsdag, så det blev sång, presentöppning och stor frukost med chokladtårta och nybakat bröd vid ankomsten. I brist på andra barn och barnbåtar samt närvaron av en bra shoppingstad som Suva, blev det ovanligt många paket: pysselböcker, gummiband, klä-ut kläder, en delfinklänning som Lovisa och jag sytt, halsband.. Små glittriga indiska dukar för att bädda för gosedjuren.
Vi gick sedan iland för att göra “sevusevu” i den lokala byn, det vill säga be om tillstånd hos byöversten att få ankra och vistas i området. Vi lämnade över det obligatoriska knippet med kavarötter. Det är en fin tradition tycker jag, det känns bra att på detta sätt visa respekt för folket som bor på en plats.
Igår gick vi i kyrkan. Jisses vad bra de sjunger här! Efteråt åt vi lunch hemma hos nyfunna vänner, Georg och Mae, fisk, stuvade taroblad och kassava-rötter. Bäst var nog den kalla såsen av kokosmjölk med pressad citron. Vi hade med oss pannkakor.

Igår och idag har Gustaf fått laga alla trasiga saker i byn – elsystemet på skolbåten, byta en rem på byns generator, ett harpungevär, en spade…
Gubbarna var så glada att Gustaf hjälpte dem, vi har fått massvis av bananer, lime och brödfrukt. De ville bjuda på kava, så Anders och Gustaf var inne på en “gubbkava”-kväll igår. Det var nog ingen “turistkava”, Anders sa att männen turades om att prata och hålla tal.
Ikväll var Georg och Mae här och hälsade på och fick middag. Jag gjorde en curry med kokosmjölk från tre kokosnötter. Gustaf rev kokosköttet, Anders pressade ur mjölken. Ett jättejobb – men gudomligt gott blir det i maten. Vi blir väl trinda som kokosnötter själva om vi fortsätter att äta så här.

Tina, Dravuni, Astrolabe Reef, Fiji, 8.53z, 15 juni 2015

11 jun 2015 2015-06-11 01:28 2015-06-11 01:28

Suva

Kvällen den 7e juni lättade vi ankar och gjorde en nattsegling ner till Suva, huvudstaden, där vi ligger nu. Vi hade fin segling, men vinden dog ut vid femtiden på morgonen, så de sista 20 sjömilen gick vi för motor. Här ligger vi nu för ankar bland tio andra långseglare, ett tjugotal stora fiskefartyg från Asien och ett tjugotal fraktbåtar och färjor. Om natten lyser det på de stora fartygen och deras stora elverk mullrar runt om oss. En riktig industrihamn. Ibland flyter det förbi ett oljebälte eller lite sopor.

Lortigheten till trots tycker vi att industrihamnar har mycket charm. Vi, alla sjöfarare som ligger här och provianterar, reparerar eller väntar på nästa last, ser varandra, när vi tar oss iland med våra dingar och jag känner ett slags förbrödring med sjömännen från när och fjärran. Här finns också lokala fiskare som lägger nät eller fiskar med handlina i hamnbassängen. I förrgår hade vi två gubbar i en ankrad roddbåt bredvid oss, som fiskade hela kvällen i hällande regn. Mina känslor var lite blandade, eftersom jag misstänkte dem för att planera att knycka vår gummibåt i mörkret, något som Suva hamn är känt för. Efter att jag lyft upp den i däverten framåt åtta på kvällen, såg jag inte till dem mer. Samtidigt skäms jag för att misstänka dessa fattiga fiskare och tycker synd om dem där de sitter i regnet och smutsen för att försörja sina familjer.

Hamnkvarteren runt om oss har samma typ av charm som ankarplatsen. Här myllrar av industriaffärer och verkstäder, mer eller mindre skitiga, alla med indisk arbetskraft. Alla är vänliga och ger ett sympatiskt intryck och man vill gärna sälja och är gårna beredd att pruta lite. Tvärs över gatan från marinan ligger det stora fängelset med taggtråd och vakttorn, och tycks ge alla ett varnande pekfinger att hålla sig på rätt sida av lagen.

Gustaf, Suva, Fiji, 10 juni 2015

6 jun 2015 2015-06-06 16:52 2015-06-06 16:52

I spetälskekolonin

Vi seglade från Savusavu i lördags och första stoppet blev Namena, ett marint reservat, 25 sjömil ner åt sydsydväst. Vi ankrade vid den lilla öns nordvästspets tillsammans med Lumbaz, Fieldtrip och Et Voilat och njöt av utmärkt dykning och promenader under några dagar. Mark på Fieldtrip satte upp “Hookern” så vår familj fick pröva på att dyka med flytande kompressor istället för med dykflaskor. Det gick utmärkt i skyddade vatten och alla lyckades bra med tryckutjämningen, men när vi tog ut utrustningen till mer exponerade ställen vid revets utsida visade det sig lite tungt och knöligt att bogsera kompressorn bakom sig i strömmen. Där var det enklare med vanliga dykflaskor. Hookern är en oljefri tvåcylindrig bensindriven kompressor som flyter på en stor badring. Den har fyra slangar med munstycken, ungefär som vanliga dykregulatorer, så alla fyra kan dyka som med vanlig scuba-dykning, men utan att man måste bära tyngden av flaskorna. Eftersom barnen simmar runt som galningar, kan slangarna lätt trassla sig, så det krävs lite pyssel under dykets gång för att hålla ordning på slangarna så de inte kinkar sig. Då blir det luftstopp för någon! Dessutom måste man se till så att inte kompressorn hamnar i bränningarna. För min del föredrar jag flaskdyk eller vanlig snorkling, den är också ganska bullrig, den där kompressorn.

En av undervattensattraktionerna på Namena är “the chimneys” 1.8 sjömil rakt väst ut från ankarstället, alltså i ett av passen på atollens västsida. Där är små korallberg som kommer upp från 25 meters djup upp till ett par meter under ytan, runt sex meter i diameter och fulla med liv och färg eftersom de ligger i ganska strömt vatten, ofta en knop eller två. Det är fiskeförbud i området, även för de bofasta, så därför ser man lite mer stor fisk här.

Ovanvattensattraktionen på Namena är fågelkolonierna på ön, av rödfotad sula, men där är också mycket fregattfågel, även om jag inte såg några bon. Kanske de inte häckar samtidigt med sulorna? Lovisa och jag gjorde en fotografisk expedition och klättrade runt med teleobjektiv och stativ en halv dag och fick många fina bilder. Vi såg också lämningar efter traditionella bosättningar med brödfruktsgrop uppe på en stenig ås. Eftersom sulorna häckar uppe i träden hängde guanolukten tung i våra näsborrar ända tills vi badat av oss fågelspillningen.

Därifrån seglade vi till Makogai island, en bergig djungelö omgiven av ett skyddande korallrev två sjömil ut, med ett par olika, smala pass till öppna havet. Vi ankrade på nordvästsidan där det finns en liten marinbiologisk station för odling av jättemusslor och uppfödning av sköldpaddor. Det hade just kommit in en skadad 100 kg green turtel som jag hjälpte till att bära upp och lägga i en damm där den kan få lite antibiotika och förhoppningsvis friskna till så småningom. Den kunde nu bara simma i cirklar. De trodde att den kanske hade blivit påkörd, men kanske är det en sjukdom, för de hade en till med samma symptom.

Därefter gjorde vi den traditionella sevusevun, som man ska göra, när man anländer till en bebodd ö. Man besöker byäldsten med en bunt kavarötter och man sitter ner tillsammans, och han håller en liten ceremoni och välkomnar oss till ön.

Dagen därpå höll skolan (med totalt 20 elever) en musik- och dansuppvisning och samlade in pengar för att i framtiden kunna köpa solpaneler, så att de kan ha ett par datorer. Varannan månad kommer nämligen ett litet kryssningsfartyg med 50 passagerare och besöker ön, och då får de chansen att få in lite bidrag. Vi prickade just en sån dag. Barnen och lärarna var duktiga och det var fina kostymer. Det blev 550 fijidollar denna gång, eller ca 2500 kr. Solpanelsprojektet skulle kosta 8000 dollar och när jag tittade i kassaboken hade de knappt hunnit halvvägs dit, så det tar nog ett år eller två till.

Senare på dagen, när de andra turisterna gått, blev vi inbjudna att dricka kava med byborna. Kanske jag drack fyra kokosnötsskal ungefär, de lokala betydligt mer. Den smakar som utspädd välling med en svag dragning åt lakrits. Inte så illa, men inget man skulle komma på att blanda själv. Och effekten då? Som att dricka ett eller två glas öl ungefär. Men byborna var glada och uppsluppna. Ett trevligt sätt att umgås på. Deras sätt att gå på puben. Alla sitter på golvet på en bastmatta i ett omöblerat samlingshus och talar om ditt och datt.

Jag fick frågan om jag kunde laga en inverter och snart var jag iväg för att se vad jag kunde göra. Det visade sig att de flesta hus hade lite solpaneler med batteri för att få ljus på kvällen, men man ville såklart också se på film på tv och då behövdes en inverter för att få 220V. Alla hade likadana billiga kinesiska invertrar och alla hade de gått sönder efter ungefär sex månader. Tyvärr var inte felet någon enkel säkring utan troligen högspänningstransistorerna som brunnit. Minns jag rätt såhär i efterhand och det svaga ljuset så fanns där fyra IRF 1404 och fyra IC 404, låg- och högspänningstransistorerna, vilket som nu var vilket. Kretskortet var olackat och det hela har säkert dött av en kombination av damm, fukt och salt. Man skulle kollat detta lite närmare och köpt med en påse reservtransistorer, bytt åt dem och lackat korten så skulle man blivit mycket populär på dessa öar. Invertern jag tittade på var på 12-220V, 1500W, peak 3000W.

Även på Makogai passade vi på att dyka och jag lånade åter ut flaskor till Mark på Fieldtrip och Theo på Et Voalat. Vi dök västra passet och norra passet. Det norra, (alltså precis norr om öns nordligaste spets) framför allt revet i mitten lite åt väster om passet var ett utsökt dyk. Jag har nu kommit igång med att använda undervattenskamera till slut. Vi hade en Gopro samt vår Canon G7X med Canons eget undervattenshus. Fungerar jättebra, båda hus godkända till 40m. Med Gopron ska man ha ett rödfilter om man inte är precis vid ytan, för att korrigera den blåturkosa färgen, för Canonkameran försökte jag först med att justera vitbalansen till “undervattensläge”, men det räcker inte, så nu har jag surrat en dyklampa på kameran och satt på en bit plastdunk över lampan för att få jämnt ljus. Detta är en hyfsat kraftig lampa med tre T6 LED, och det blir tillräckligt mycket ljus trots plastdunk-diffusern.

Ännu en sak jag just lärt mig är en ny programvara för navigation. Gratis och utmärkt bra! SASplanet. Rekommenderas. Sjökorten över revområdena både här och i Västindien är ganska dåliga på många ställen, men nu finns bra satellitbilder att få över de flesta områden och SASplanet sköter om att spara dessa bilder när man tittar på dem “on-line” så man kan titta på dem senare “off line” och växla mellan Navionics sjökort, Google satellite och Bing satellite, alla med sina för och nackdelar. Bing verkar se reven under vattnet betydligt bättre än Google, men ibland har Google bättre täckning. Rekommenderas för alla som vill titta på satellitbilder utan att vara uppkopplad. Med en GPS-puck har man den perfekta navigatorn för icke kartlagt segling! Man kan lägga rutter mellan reven som man sedan kan exportera till openCPN, sjökortsprogrammet de flesta långseglare använder.

Jag och Lovisa besökte byn på sydsidan igår och hälsade på i skolan och idag har hela familjen traskat den långa vägen fram och tillbaka över bergen och längs stranden trots att byborna ville ge oss lift med långbåten. Vi startade nio och var tillbaka i solnedgången. En spännande färd genom djungeln dit och tillbaka. Vi vandrade flera timmar på korallrevet och tittade på alla små djur som bor där, tusentals ormsjöstjärnor och underliga sjögurkor med långa sugarmar. I skogen fanns jättespindlar, massor av papaya, paddor (som vi fångade) och otroliga träd. Bl.a. hamnade vi i skymningen i den sedan 50 år övergivna spetälskekolonin. Instörtade hus inbäddade i djungel. Ett mycket kusligt ställe. Hit tog man de indiska sockerrörsarbetarna om de fått spetälska, för att de inte skulle smitta de andra. Betongkaserner. Oändligt många kokosnötspalmer vittnar om att de fick försörja sig själva med att sälja copra. Skräcken kryper ännu efter ryggen. Tur det finns penicillin nu!

Gustaf Makogai 14Z 6/6 2015 17-26.47’S 178-57.15’E

31 may 2015 2015-05-31 20:05 2015-05-31 20:05

Bildgalleri – Minerva Reef

31 may 2015 2015-05-31 19:59 2015-05-31 19:59

Bildgalleri – Nya Zeeland

31 may 2015 2015-05-31 11:45 2015-05-31 11:45

Ur hamnen igen

Byn Savusavu ligger på sydsidan av Fijis näst största ö Vanua Levu, inramad av berg, inte högre än att palmer syns uppe på krönen. Byn ligger i en liten vik inne i en större vik. Gästande segelbåtar från hela världen trängs för bojar i en skyddad smal ränna, och man behöver inte ta sig in många meter för att komma till land. Nära oss ångade det ständigt från en tjugo meter lång strandremsa, ånga från varma källor ur underjorden!

Men det blev aldrig tid att undersöka Savusavus varma källor närmare, utan de senaste fyra dagarna har vi handlat och ätit så som man gör, när man kommit från sjön. Jag kan absolut inte begripa hur ett sådant litet samhälle kan ha en sån enorm frukt- och grönsaksmarknad, som dessutom har öppet alla dagar. Det går inte att motstå alla dessa frestelser som dessutom kostar minimalt. Plötsligt står man där med hela bärkassar med aubergine och mangold för 10 kr stk. Stora saftiga ananas för 20 kr. Apelsinerna kostar 4 kr kilot! Pampelmousse för 10 kr. Jag vet att det är lika bra att köpa mycket – för kanske tar det en månad innan man får se en sån här marknad igen! Jag köpte knyten med kavarötter också, som vi måste ha när vi seglar till små byar där man måste be om tillstånd för att ankra, den så kallade sevusevu-proceduren. Kavarötterma såg ut som risbuskar i dragkärran, när jag gick till båten.
Jag kunde inte sova i natt, för att det gjorde så ont i underarmarna efter att ha dragit tunga dragkärror hela dagen…
Vi har ätit en superb indisk curry på “Country House” till lunch, och druckit det lokalbryggda Fiji Bitter-ölet tillsammans med vännerna på kvällarna på båtar eller på Copra Shed Marina. Efter skolan har vi lämnat barnen att leka med alla andra båtbarnen på gräsmattan vid denna marina. Fotboll och kurragömma. Nioåriga Viktoria från kanadensiska Fluente imponerade starkt på Lovisa genom att komma i sin egenhändigt sydda svarta mantel (och hon hade läst ALLA Harry Potter-böckerna två gånger).

Gustaf slangade över 60 kg gasol till våra tomma flaskor med hjälp av en lokal flaska som han köpt och bytt i de indiska affärerna. Han bytte olja på huvudmotorn och skötte om batterierna. Jag har köpt bomullstyg till lakan och huvudkuddar, handdukar, nya dynöverdrag till soffan. Födelsdagspresenter till Karin, nya sandaler till Gustaf och barnen.
Strax efter tolv i dag blev vi klara med allt och kunde segla ut mot vårt första snorkel- och dykmål, Namena. 25 sjömil i sydvästlig riktning. Gustaf sydde under tiden på det mörkblåa solskyddstyget på rullgenuan. Vi anlöpte revpasset i skymingsljus, grå himmel och regn. Vi fick lita på waypoints och på kompisarna före oss, för det gick knappt att se varken rev eller ö i det dåliga ljuset. Förresten kanske ni tror att det är bra väder här jämt, men det har regnat nästa varje dag sedan vi kom. Trettio grader, myggnätter och regn utan luftkonditionering, det är priset för att vara i tropikerna..!

Tina, ankrade NW om Namena island 17-06.55’S 179-05.64 E kl 8 GMT 30 maj 2015

26 may 2015 2015-05-26 06:36 2015-05-26 06:36

Framme i Fiji

Tillbaks i tropikerna igen, vi har precis avslutat inklareringen i Savu Savu, Fiji. Jippee! Jag var så trött när vi seglade de sista sjömilen, bara tanken att beslå alla segel, samla ihop linor, försöka knyta till en boj i ett trångt utrymme (inte så lätt med vår stora båt alls), gjorde att jag storbölade. Det har varit seglingsdygn med enormt växlande vind, som krävde stänliga segelbyten. Både Gustaf och jag blir tjuriga och får kort stubin av störd sömn. Sista natten hamnade vi i en front, visserligen medvind, men med squallar och akterlig sjö.
Och nu sitter vi här i Caminante, alldeles jollriga och lyckliga över att vara framme! Det blev inga pinsamma bojmanövrar, vi fick lite hjälp…!! En boj för vår skuta vid Waitai Marina kostar 6 dollar per dag. Jag häpnar över detta låga pris. När vi var här för 13 år sedan med Caminante I, fick vi betala 5 dollar/natt. Inte mycket till inflation.
Orosmoment nummer två, att Biosecurity-folket skulle beslagta alla Gustafs excess-inköp (35 kg ost, 30 kg potatis, 10 kg lök, 10 kg kött i frysen) blev det heller inte något av. De inspekterade alla matförråden, men beslagtog inget. Glada och trevliga Fijitullare, visst känner man sig välkommen till detta land.
Vinden viner över Savu Savu, vi snurrar på vår boj, men det bryr jag mig inte om, jag är såå nöjd med att vara tryggt i hamn. Nu är det bara att rumla ner i jollen, och gå iland och fira med lite dricka och mat!!

Tina, Savu Savu, Fiji, 26 maj 2015

Older posts

Newer posts