Sista natten i Astrolabe Reef
Kadavu here we come!!! Vi lämnade Dravuni och motorseglade (= körde watermakern och fyllde dyktuber) 20 sjömil söderut för att komma till östra sidan av Kadavu, en ganska stor ö, med regnskog och gröna kullar. Här och var på toppen av gräskullarna har man planterat tallar, ‘”to build houses of”, säger lokalbefolkningen. Vi ankrade en söndagsaftermiddag utanför byn Kavala, och hamnade förstås i kyrkan, med gudstjänst (på fijianska, suck) men med härlig körsång. Sedan började det ösregna. Regnet pågick i två dygn, med ett litet uppehåll följande eftermiddag, då Anders och Karin kunde paddla runt i kajaken och spana efter rockor och andra fiskar. Suck och stön för så mycket regn. Men man förstår att allt det lummiga regnskogsgröna i land behöver en del regn.
Här i Kavala växer kavaroten jättebra. “Good money”, kommenterade gumman, som pekade ut kavabusken för Gustaf och mig. All kava som säljs i huvudstaden kommer från Kadavu. Men det verkar som om en betydande andel män (och en del kvinnor) härute i de små byarna konsumerar MYCKET kava själva. De har väl inte så mycket annat att göra, när solen gått ner vid sextiden. På Dravuni hörde vi varje dag ljudet från metallmorteln när männen mortlade kava, det lät som en kyrkklocka. Vi blev bjudna på kava här i samband med välkomstcermonien i byn, sevusevun. I skymningsljus i gemensamhetslokalen, stämningsfullt. Allvarliga män med korslagda ben, rituella korta tal och klappa händerna, sittandes runt den traditionella, vackra, vida kavaskålen i mörkt trä. “High tide or low tide?” frågar de oss turister, d.v.s. om vi vill ha mycket eller lite kava i kokosnötsskålen som vi får. Kava smakar verkligen apa, luktar diskmedel. Vi tackade för oss efter två rundor dricka. Men man lämnar lokalen med känslan av att alla männen kommer att sitta kvar där länge, vi bara fick en liten inblick i deras kvällsrutin.
Kava verkar inte fungera som alkohol, det gör inte att du uppför dig som en berusad eller blir våldsam. Men jag minns från när vi var på Fiji för 12 år sedan och var med om en längre kavasession, att jag kände mig överdrivet positiv, nöjd med livet, jag tyckte att promenaden med byborna genom mangroven tillbaks till jollen var den bästa promenaden jag någonsin gjort! Mae på Dravuni avskydde kava, andra vi pratat med har också antytt att “vi dricker nästan ingen kava”. Men om dessa kommentarer beror på att de tycker att det är slöseri att bränna sina pengar på kava (det är ingen billig dryck), eller om folk anses bli mer passiva, d.v.s. mindre flitiga, kanske loja, slöa, ja, det vet jag inte riktigt (och kan jag googla på det här i ödemarken!)
När solen äntligen kom fram, zigzackade vi oss mellan korallrev de åtta sjömilen runt östra Kadavu till Naigoro Pass, ett känt dykställe. Gustaf och Anders dök, vi andra snorklade. Fint, men inte anmärkningsvärt, kanske är det bättre att följa med en dykfirma, som vet vilken tid på dagen det är flest stora fiskar? Vi besökte en by, Gustaf bytte till sig stora, gröna löv (taro löv, eller dalo löv?). Han friterade lövbiffar (löven måste lagas till länge, annars svider det i munnen) och hällde över kokt kokosmjölk enligt Maes instruktioner. Riktiga fettbomber, fällde samtliga ombord i 30 minuter. Nu får vi bara äta 1-2 per måltid.
Vi hade skolavslutning igår! Lovisa och Karin fick ett tretimmars prov var, som de klarade galant. Sedan blev det sång och kakor i sittbrunnen. Nu har de fem veckors sommarlov, innan skolan börjar igen.
Idag gick vi norrut igen, till Namara i Astrolabe Reef, för att ge Anders en sista sol- och badeftermiddag på en “egen” sandstrand. Solen levererade, och vi hittade ett superfint snorkelställe på nordsidan av ön. Sammanfattningsvis kan man säga att vädret här nere har varit ruggigare och blåsigare än vad vi väntat av Fiji. I morgon bär det av tillbaks mot Suva och civilisationen igen, Anders skall snart flyga hem. Men ingen vill bli av med Anders här på Caminante. “Kan vi inte ge honom en returbiljett, till båten, mamma?”, sa Lovisa i morse.
Tina, 10.22z, 27 juni 2015, Astrolabe Reef, Fiji