I spetälskekolonin
Vi seglade från Savusavu i lördags och första stoppet blev Namena, ett marint reservat, 25 sjömil ner åt sydsydväst. Vi ankrade vid den lilla öns nordvästspets tillsammans med Lumbaz, Fieldtrip och Et Voilat och njöt av utmärkt dykning och promenader under några dagar. Mark på Fieldtrip satte upp “Hookern” så vår familj fick pröva på att dyka med flytande kompressor istället för med dykflaskor. Det gick utmärkt i skyddade vatten och alla lyckades bra med tryckutjämningen, men när vi tog ut utrustningen till mer exponerade ställen vid revets utsida visade det sig lite tungt och knöligt att bogsera kompressorn bakom sig i strömmen. Där var det enklare med vanliga dykflaskor. Hookern är en oljefri tvåcylindrig bensindriven kompressor som flyter på en stor badring. Den har fyra slangar med munstycken, ungefär som vanliga dykregulatorer, så alla fyra kan dyka som med vanlig scuba-dykning, men utan att man måste bära tyngden av flaskorna. Eftersom barnen simmar runt som galningar, kan slangarna lätt trassla sig, så det krävs lite pyssel under dykets gång för att hålla ordning på slangarna så de inte kinkar sig. Då blir det luftstopp för någon! Dessutom måste man se till så att inte kompressorn hamnar i bränningarna. För min del föredrar jag flaskdyk eller vanlig snorkling, den är också ganska bullrig, den där kompressorn.
En av undervattensattraktionerna på Namena är “the chimneys” 1.8 sjömil rakt väst ut från ankarstället, alltså i ett av passen på atollens västsida. Där är små korallberg som kommer upp från 25 meters djup upp till ett par meter under ytan, runt sex meter i diameter och fulla med liv och färg eftersom de ligger i ganska strömt vatten, ofta en knop eller två. Det är fiskeförbud i området, även för de bofasta, så därför ser man lite mer stor fisk här.
Ovanvattensattraktionen på Namena är fågelkolonierna på ön, av rödfotad sula, men där är också mycket fregattfågel, även om jag inte såg några bon. Kanske de inte häckar samtidigt med sulorna? Lovisa och jag gjorde en fotografisk expedition och klättrade runt med teleobjektiv och stativ en halv dag och fick många fina bilder. Vi såg också lämningar efter traditionella bosättningar med brödfruktsgrop uppe på en stenig ås. Eftersom sulorna häckar uppe i träden hängde guanolukten tung i våra näsborrar ända tills vi badat av oss fågelspillningen.
Därifrån seglade vi till Makogai island, en bergig djungelö omgiven av ett skyddande korallrev två sjömil ut, med ett par olika, smala pass till öppna havet. Vi ankrade på nordvästsidan där det finns en liten marinbiologisk station för odling av jättemusslor och uppfödning av sköldpaddor. Det hade just kommit in en skadad 100 kg green turtel som jag hjälpte till att bära upp och lägga i en damm där den kan få lite antibiotika och förhoppningsvis friskna till så småningom. Den kunde nu bara simma i cirklar. De trodde att den kanske hade blivit påkörd, men kanske är det en sjukdom, för de hade en till med samma symptom.
Därefter gjorde vi den traditionella sevusevun, som man ska göra, när man anländer till en bebodd ö. Man besöker byäldsten med en bunt kavarötter och man sitter ner tillsammans, och han håller en liten ceremoni och välkomnar oss till ön.
Dagen därpå höll skolan (med totalt 20 elever) en musik- och dansuppvisning och samlade in pengar för att i framtiden kunna köpa solpaneler, så att de kan ha ett par datorer. Varannan månad kommer nämligen ett litet kryssningsfartyg med 50 passagerare och besöker ön, och då får de chansen att få in lite bidrag. Vi prickade just en sån dag. Barnen och lärarna var duktiga och det var fina kostymer. Det blev 550 fijidollar denna gång, eller ca 2500 kr. Solpanelsprojektet skulle kosta 8000 dollar och när jag tittade i kassaboken hade de knappt hunnit halvvägs dit, så det tar nog ett år eller två till.
Senare på dagen, när de andra turisterna gått, blev vi inbjudna att dricka kava med byborna. Kanske jag drack fyra kokosnötsskal ungefär, de lokala betydligt mer. Den smakar som utspädd välling med en svag dragning åt lakrits. Inte så illa, men inget man skulle komma på att blanda själv. Och effekten då? Som att dricka ett eller två glas öl ungefär. Men byborna var glada och uppsluppna. Ett trevligt sätt att umgås på. Deras sätt att gå på puben. Alla sitter på golvet på en bastmatta i ett omöblerat samlingshus och talar om ditt och datt.
Jag fick frågan om jag kunde laga en inverter och snart var jag iväg för att se vad jag kunde göra. Det visade sig att de flesta hus hade lite solpaneler med batteri för att få ljus på kvällen, men man ville såklart också se på film på tv och då behövdes en inverter för att få 220V. Alla hade likadana billiga kinesiska invertrar och alla hade de gått sönder efter ungefär sex månader. Tyvärr var inte felet någon enkel säkring utan troligen högspänningstransistorerna som brunnit. Minns jag rätt såhär i efterhand och det svaga ljuset så fanns där fyra IRF 1404 och fyra IC 404, låg- och högspänningstransistorerna, vilket som nu var vilket. Kretskortet var olackat och det hela har säkert dött av en kombination av damm, fukt och salt. Man skulle kollat detta lite närmare och köpt med en påse reservtransistorer, bytt åt dem och lackat korten så skulle man blivit mycket populär på dessa öar. Invertern jag tittade på var på 12-220V, 1500W, peak 3000W.
Även på Makogai passade vi på att dyka och jag lånade åter ut flaskor till Mark på Fieldtrip och Theo på Et Voalat. Vi dök västra passet och norra passet. Det norra, (alltså precis norr om öns nordligaste spets) framför allt revet i mitten lite åt väster om passet var ett utsökt dyk. Jag har nu kommit igång med att använda undervattenskamera till slut. Vi hade en Gopro samt vår Canon G7X med Canons eget undervattenshus. Fungerar jättebra, båda hus godkända till 40m. Med Gopron ska man ha ett rödfilter om man inte är precis vid ytan, för att korrigera den blåturkosa färgen, för Canonkameran försökte jag först med att justera vitbalansen till “undervattensläge”, men det räcker inte, så nu har jag surrat en dyklampa på kameran och satt på en bit plastdunk över lampan för att få jämnt ljus. Detta är en hyfsat kraftig lampa med tre T6 LED, och det blir tillräckligt mycket ljus trots plastdunk-diffusern.
Ännu en sak jag just lärt mig är en ny programvara för navigation. Gratis och utmärkt bra! SASplanet. Rekommenderas. Sjökorten över revområdena både här och i Västindien är ganska dåliga på många ställen, men nu finns bra satellitbilder att få över de flesta områden och SASplanet sköter om att spara dessa bilder när man tittar på dem “on-line” så man kan titta på dem senare “off line” och växla mellan Navionics sjökort, Google satellite och Bing satellite, alla med sina för och nackdelar. Bing verkar se reven under vattnet betydligt bättre än Google, men ibland har Google bättre täckning. Rekommenderas för alla som vill titta på satellitbilder utan att vara uppkopplad. Med en GPS-puck har man den perfekta navigatorn för icke kartlagt segling! Man kan lägga rutter mellan reven som man sedan kan exportera till openCPN, sjökortsprogrammet de flesta långseglare använder.
Jag och Lovisa besökte byn på sydsidan igår och hälsade på i skolan och idag har hela familjen traskat den långa vägen fram och tillbaka över bergen och längs stranden trots att byborna ville ge oss lift med långbåten. Vi startade nio och var tillbaka i solnedgången. En spännande färd genom djungeln dit och tillbaka. Vi vandrade flera timmar på korallrevet och tittade på alla små djur som bor där, tusentals ormsjöstjärnor och underliga sjögurkor med långa sugarmar. I skogen fanns jättespindlar, massor av papaya, paddor (som vi fångade) och otroliga träd. Bl.a. hamnade vi i skymningen i den sedan 50 år övergivna spetälskekolonin. Instörtade hus inbäddade i djungel. Ett mycket kusligt ställe. Hit tog man de indiska sockerrörsarbetarna om de fått spetälska, för att de inte skulle smitta de andra. Betongkaserner. Oändligt många kokosnötspalmer vittnar om att de fick försörja sig själva med att sälja copra. Skräcken kryper ännu efter ryggen. Tur det finns penicillin nu!
Gustaf Makogai 14Z 6/6 2015 17-26.47’S 178-57.15’E