23 jan 2017 2017-01-23 21:44 2017-01-23 21:44

Simon’s Town.

Vi kom och vi gick. Färden till Mossel Bay var vild och livlig. Först frisk motvind och en så bedrövlig sjögång att det gav hela Caminantes besättning orsak att kräkas. Men sen vände vinden och ökade till 20 m/s, så vi surfade nerför långa pampiga vågberg. Mossel Bay är en liten hamn innanför präktiga pirar, men vi ankrade utanför, i visst skydd för dyningen. Där mötte vi våra kompisar i Convivia, Flour Girl och Yemaya, och alla barnen umgicks dygnet runt i tre dar. Vi kalasade lite och hjälpte Convivia att reparera sitt trasiga avgassystem, som varit så dåligt, att nästan all dieselröken kom ut under däck. Båten var svart av sot och det var ett under att de inte insjuknat i kolmonoxidförgiftning. Nu är allt som nytt och vi kunde fortsätta de sista tvåhundra sjömilen mot Kapstaden i trevlig slör. Vi fick ett par fina tonfiskar på vägen och har nu åter fisk på tork på däck, som barnen går och rycker bitar av och gnager på, så ofta de har sina vägar förbi.

Det finns flera olika ankarställen intill Kapstaden. Antingen ligger man i “downtown”, i någon av de exklusiva marinorna, eller så går man till Hout Bay, som kanske är den trevligaste, alldeles söder om själva stan. Eller också går man till Simon’s Town, på andra sidan Godahoppsudden, vilket vi valde att göra. Hout Bay kan inte ta så stora båtar som vi, och marinorna vid waterfront kändes lite för dyra för att gynna någon längre tid. Tina håller på med att sy nya bomkapell. Vi jobbar också på med barnens skolarbete, och det är många små mekarprojekt att ta itu med före våra långa Atlantöverseglingar som ligger framför oss. Kanske bättre då att ligga bland de andra snickrande långseglarna, här i lite enklare Simon’s Town.

Omgivningarna här är dock fantastiskt vackra. Vi har ett 500 meter högt berg på ena sidan och havet, den vilda Södra Oceanen, på andra, där havsdimman kommer och går. Mitt emellan befinner vi oss, med solen som färgar dimslöjorna, och med himlen i drömlika nyanser. Sjölejonen leker runt båten, hundratals skarvar fångar småfisk, medan bergen tornar upp sig karamellröda där bakom. Samhället klättrar på sidan av berget och husen tävlar om att visa upp den finaste trädgården. Murade stenpartier med kaktusar och många blommande buskar för tanken till en botanisk trädgård. Det är för brant för väg i ena riktningen mot stan, så vi får knata upp och ner längs de långa, snirkliga trapporna. Från hamnen hörs gälla visslingar i stigande och fallande toner från marinens båtar. Det är kadetterna som drillas, morgon, middag och kväll, medan tärnorna dyker i myllret av småfisk. Vattnet är klart, och under gummibåten vajar skogar av jättetång. Som med en sista mustig släng av penseln har Moder Natur låtit sydvinden tunnla över bergen, och ibland fokuseras den mot ankarstället här, till rent häpnadsväckande intensitet. Förra veckan fick de 30 m/s och i går kväll smakade vi på 15 m/s, vilket bara det gav en vild känsla, eftersom vi kom in från havet i kolmörker och skulle ankra bland grynnor och bojar i en för oss helt okänd omgivning.

Gustaf, Simon’s Town 23/1-17

14 jan 2017 2017-01-14 16:38 2017-01-14 16:38

I startgroparna mot Mossel Bay.

Johan flög hem till Sverige igår, troligen några kilo tjockare, och lämnade oss kvar med fina minnen. East London är ju ingen spännande stad i sig, men kusten mot norr och söder är kantade av gudomligt vackra stränder, dit vi åkt för bad och promenader. Vi campade på Woody Cape Backpackers bredvid storslagna Alexandria sand dunes. Vi åkte till Hogsbeck uppe i bergen och gick en dagstur till vattenfallet Madonna and the Child, där vi tog oss ett dopp. Planen var att campa på hippiecampingen “Away with the Fairies”, men hotet om nattregn hejdade oss, så vi fick aldrig tillfälle av vara hippie för en kväll.
Addo Elephant Park var en höjdpunkt. Vi fick se massor med elefanter, samt en fin obs på två geparder som vilade sig under en buske. Vi festade första kvällen med en rolig och tacksam familj från Berlin, som vi bjudit in på vår tältruta, eftersom campingen var knökfull.
Gustaf och Johan fotograferade flitigt. Vår lilla budgetbil var full med kamera- och campingutrustning, varje gång man öppnade bakluckan trillade något ur.
Vi besökte också Venom Pit Park, inget stort ställe, men då det knappt fanns några besökare, då vi var där, på nyårsafton, plockade en av skötarna fram ödlor, krokodilbarn och den stora albinopython-ormen, så att vi fick hålla i dem. Det var fantastiskt att få komma så nära alla dessa djur, inte bara se dem bakom en glasruta. Fast jag kan inte säga att jag kände mig riktigt bekväm med en pythonboa runt halsen.
Nu är det dags att dra upp ankaret och segla vidare. Återigen måste vi fingranska de korta väderfönstren. På måndag får vi troligen 48 timmar på oss att ta oss de 320 sjömilen till Mossel Bay, med risk för kulingstyrka på vinden de sista timmarna. Huh, motigt att behöva lämna sin sköna “comfort zone”…

Tina, 14 januari 2017, East London, Sydafrika

27 dec 2016 2016-12-27 09:35 2016-12-27 09:35

Ny besättningsman.

Igår kväll kom Broder Johan och mönstrade på ombord. Vi väger alltid ny besättning vid ankomst samt när de sedan mönstrar av, för att ur differensen beräkna lönen utifrån beräknad matkonsumtion versus uppmätt arbetsinsats…

Det var synnerligen trevligt att träffas igen. Vi hade mycket att prata om, men snart började vi planera små expeditioner inåt landet. Peter och Hester, några av våra lokala seglarvänner som har en hyrbil under ett par dagar, hjälpte mig hämta Johan från flygplatsen, som inte ligger långt från ankarplatsen. I sina väskor som Johan hade med sig fanns många svenska godsaker, som vi inte smakat på länge. Mycket uppskattat! I de närmsta mataffärerna på gångavstånd härifrån säljs bara sån mat som den lokala svarta befolkningen gillar, och det är inte lätt att hitta vad vi kallar julmat. Men i den största affären finns en stor delikatessdisk. Dit styrde jag mina förväntansfulla steg. Kanske finns här något att fresta min käre bror med, som rest så långt, tänkte jag. Hmm, fem meter med olika varianter av kycklinghjärtan. Grishuvuden? Nej. Men här är nåt såsigt och gott: “derm and tripe” (hud och tarm). Nej, icke, men här: Knaperstekta kycklingfötter i många olika kryddningar… Jag gav upp och förlitade mig på vår torkade fisk och vad som kan döljas i Johans väskor, som jag då ännu inte hade sett.

Hamnen här i East London är en flodmynning, som bildar en naturlig hamn. Trevlig, lite gammalindustriell med en torrdocka och tre bogserbåtar samt en liten containerterminal längst ut. Eftersom det finns en Mercedesfabrik i stan, skeppar man ut tusentals bilar härifrån. Fraktbåten, som kommer nån gång i veckan, backas då in och förtöjs inte långt från platsen där vi ankrar. Här finns också en liten marina med två dussin segelbåtar. De har varmvattensduschar och en trevlig grillplats, som vi är välkomna att använda utan kostnad. Där spelar barnen stringball efter skolan, deras nya julklappsspel, typ tennisboll i snöre, med var sin racket.

Häromdagen tog vi med barnen till djurparken, en av de få attraktionerna inom gångavstånd från båten. Efter tio dagar, instängda i vår hyrda bil i nationalparkerna, var det intressant att uppleva det omvända, hur de instängda djuren såg ut och hur relationen mellan den svarta befolkningen och djuren fungerade. I nationalparkerna fanns nästan bara vita, och vi tolkade det som om det var för dyrt för andra att komma dit. Tyvärr var intresset lika lågt för djurparken bland allmänheten, fastän det nu är skollov här. Eftersom det knappt fanns några andra besökare, blev vi bekanta med flera av dem som arbetade där. På så sätt fick vi en guidad tur bland djuren, och dessutom många anekdoter till livs. Vår gajd berättade, att de länge har haft problem med rånare, som smitit in över staketet och muddrat ensamma besökare. Nyligen flyttade man lejonfamiljen från ena sidan av parken till den andra, och första veckan var det två av rånarna som hoppade in över fel staket. De blev dessvärre uppätna. Man fann bara resterna av deras kläder i buren. Så barnen har nu bevittnat riktiga, människoätande lejon, något att berätta för kompisar. I Krugerparken hittade vi en liten minnestavla, som visade att det för tio år sedan varit en liten bosättning inom parkens gränser, och att när barnen skulle till skolan, fick de varje morgon gå ut genom grinden till parken. En dag saknades en liten flicka och nästa dag hennes syster. Sen var det pappans tur att bli attackerad, men han lyckades jaga bort lejonet med sin kniv, men dog nån dag senare av blessyrerna. Ett år efter dessa tragiska händelser flyttades de sista familjerna ut. Alla “gameparks” och nationalparker här har stora problem med tjuvjägare som sätter ut fällor för giraffer och många andra djur. En del av dem har avancerad utrustning för att jaga noshörningar, men de sågar bara av hornen. Också från andra djur tas värdefulla troféer, som likaledes exporteras tonvis av till Kina. Eftersom jägarna skjuter på den som försöker fånga dem, och eftersom det inte kan utmätas straff för den som jagar “för att de är hungriga”, skjuter nu specialutbildade rangers ihjäl tjuvskyttarna om de kan. Jag och Lovisa mötte ett par av sådana beväpnade rangers i Simangaliso Wetland Park i förra veckan.

Julaftonen var en blåsig dag här, men vi behövde inte surra granen, för ankarstället är väl skyddat för den våldsamma sydvästvinden. Mitt i Tinas fina jullunch kom livräddningsbåten inbogserande med en 37-tons 60 fots segelbåt i trä, helt utan motor eller motordrivet ankarspel och släppte av den så den hamnade rakt på oss, som en liten julklapp. Det var kanadensare som hade seglat hit från Mauritius och som sett mycket dåligt väder på vägen. Jag hjälpte dem klarera in, eftersom de inte hade nån dinge i ordning. Som tur var lyckades vi undvika att krascha ihop.

Gustaf 27/12-2016 East London

26 dec 2016 2016-12-26 01:46 2016-12-26 01:46

Richards bay, South Africa

18 dec 2016 2016-12-18 19:46 2016-12-18 19:46

Hundra sverdrup.

Vi hade tittat färdigt på elefanter och noshörningar för denna gången, så nu var det dags att lätta ankar. Vi hade blivit ensamma kvar i “International harbour”, eftersom våra vänner, som skulle stanna i Richard’s Bay ytterligare någon vecka, hade fått tag på en boj i Zululands marina och flyttat dit. Vi har haft en utmärkt månad vid kajen, alldeles gratis, med vatten och ström, inga råttor eller kackelackor, snyggt och trevligt. Ibland hälsade apor eller katter på ombord, men de var alltid snälla. Enda nackdelen där är partymusik till fyra på morgonen från baren på helgerna. Dessutom kommer en del koldamm från andra änden av hamnen, när vinden ligger på därifrån. Kan varmt rekommendera Richards Bay, en trygg hamn i ett spännande land!

Seglingen här präglas av att äga rum mitt emellan tropikerna och den kompromisslösa Södra oceanen. Det betyder nordostlig kuling, som omväxlas med fronter med sydvästlig kuling. Inte så krångligt, bara att kolla vädret och smita ut när vinden är med, men den varar bara 1-2 dagar, så det gäller att vara noga med timingen. För att späda på nöjet ytterligare har naturen försett kusten med en mäktig havsström, Agullas-strömmen som strömmar söderut med tre-fyra knop utanför kontinentalbranten. För att hinna de 350 sjömilen vi hade framför oss, startade vi därför strax innan sydvinden vände, och seglade 40 sjömil dikt bidevind, mot den 20-22 knops friska vinden mot sydost, ut från kusten, för att placera oss mitt i strömfåran. När sedan vinden vände, var det bara att slöra med strömmen. Sedan en tid tillbaka tar vi in RTOFS, högupplösta ytvattenströmprognoser från Saildocs, som uppdateras dagligen. De kommer in som gribfiler med mejl via Winlink, precis som väderkartorna. De går bra att hämta med kortvågsradion och pactormodemet, precis som andra mejl. De underlättar väldigt mycket för vägval mellan de stora strömvirvlarna här. I Wikipedia står det att denna kustström är på 100 sverdrup (100 miljoner kubikmeter per sekund), vilket är tre gånger starkare än Golfströmmen utanför Florida och hundra gånger mer flöde än alla jordens floder tillsammans. Inte konstigt att det guppar en del när man seglar i strömfåran och möter dåligt väder. Wikipedia talar vidare om att strömmen orsakar 10 sverdrup upwelling av näringsrikt bottenvatten, så det förklarar att vattnet bitvis är ganska grumligt och alldeles grönblått av alger. För sportfiskaren är detta så klart spännande, men det finns inte fisk överallt. Precis som i golfströmmens mittfåra är här klart blått vatten, utan så mycket fisk och fågel, men så fort vi skar in på insidan av strömmen två timmar innan vi kom fram till East London, fick vi två trekilos tonfiskar, en skipjack och en bigeye. Det var skoj att segla över elva knop över grunt vatten i åtskilliga timmar i sträck, det är vi inte bortskämda med.

Nu har vi ankrat i Buffaloflodens mynning. En svag antydan till havsdyning letar sig in till ankarstället, där vi ligger.

Gustaf 18/12 2016 East London

13 dec 2016 2016-12-13 20:05 2016-12-13 20:05

På lejonjakt i Krugerparken.

Vi har hållit oss kvar i tre veckor vid den stenkaj, där vi ursprungligen lade till, i Richards Bay. Egentligen skulle vi väl bara klarera in, men vi blev kvar. Det är väldigt trångt här, och vill man komma ut härifrån, är det verkligen inte lätt. I förrgår fick ett tiotal personer hjälpa oss med att vända runt Caminante 180 grader, med linor och båtshake, så att vi kunde lägga oss lite längre ut. Nu bör vi inte irritera Marine Police lika mycket som förut. Vi har dröjt oss kvar här vid vår gratiskaj främst för att vi är för stora för marinorna här. Vi ville inte heller lämna Caminante för ankar, när vi hyrde bil för att besöka Krugerparken. Men nu börjar det bli dags att göra sig redo att segla söderut.

Vi har verkligen haft ett par tuffa campingveckor! Vi hyrde den minsta (billigaste) bilen (vilket vi hunnit ångra några gånger…), köpte billig campingutrustning och gav oss sen ut på vägarna. Krugerparken ligger ca 700 km norr om Richards Bay. Vi har till stor del bedrivit självhushåll i ett par av de tiotal läger, som finns inom parken. De fungerar som fort för besökarna och håller de vilda djuren ute. Klockan fyra på morgonen är det full rulle, då stiger alla upp för att komma ut och spana, men klockan nio på kvällen är det dödstyst (med undantag för djuren utanför). Det är urhäftigt att se giraffer, elefanter och noshörningar kliva runt på vägarna. Jag och flickorna skrek högt när de stod där och trängdes framför motorhuven, de är ju så stora! Gustaf ville inte backa undan, han skulle ta “bara ett kort till”…

Panic Hide vid camp Skucuza var en av mina favoriter. Där fick man kliva ur bilen och gå till ett träskjul och kika på flodhästar och krokodiler, på riktigt nära håll. Plötsligt kommer ett par elefanter klivandes ner i vattnet och sprutar kaskader med vatten över sig med sina snablar. Ett par African Eagles sitter i trädtopparna, gula Weavers jobbar frenetiskt med sina runda fågelbon som hänger som julkulor i ett träd, och vackra African Jacanas trippar runt och pickar i dyn. Vi ser lejon som äter på en f.d. buffalo och två slöa leoparder som vilar i träden. Vi kostar på oss en organiserad tvåtimmars utflykt med buss på natten, och stannar bredvid en orädd lejonhanne, som stirrar stort på oss ett par meter ifrån bussen. “Can we go now?”, utbrister en kvinna efter ett par minuter. Vi är så nära, och det finns inga glas i fönstren på bussen…! Även på campingarna är det äventyrligt. Första kvällen går elefanterna och betar utanför staketet. En annan kväll sitter vi på rad på en utesoffa och äter, när två hyenor stryker förbi bara ett par meter ifrån oss. Det känns bra med ett gallerstaket då. Men galler hjälper inte mot skorpioner. Vi såg en stor rackare på campingen! Tredje dagen, på väg norrut mot Camp Satara, ser vi virvelvindar omkring oss, som beter sig som små tornados. Jättehäftigt! På natten blåser det en sandstorm, sedan regnar det och åskar hela natten. Huh! Men campinglivet är både jobbigt och kul. Vi njuter av många varma duschar på denna resa. Sydafrikanerna har t.o.m. badkar i alla de läger vi besökt! I swimmingpoolen i Satara kommer fladdermössen och dricker vatten. Aporna är en stor irritationskälla. De knyckte en limpa från oss och märkte sedan att de kan jaga oss. I alla parker får man skjuta av apor ibland, särskilt om de får smak för människomat. Då kan de börja bitas. Aporna är vanliga och syns då och då på kajen här i Richards Bay. Här hittar de väl sällan mat, så de hoppar aldrig in i båtarna.

Efter ett jobbigt men roligt campingliv är det gott att vara tillbaks i sin bekväma båt. I morgon ska vi lämna tillbaks bilen, så i dag gjorde vi en enkel dagstur ner till Imlalaze park, gick några vandringsleder, och badade i stora vågor.
I dag var det Lucia. Barnen skrev av lite sånger i går, bakade pepparkakor, och i morse lussade de oss. De fick också lussa för Peregrine, som ligger precis bredvid. Vi är hemskt glada att ha våra vänner i Peregrine här, de har legat och väntat på bra väder utanför Maputo i 2-3 veckor. Det var väldigt påfrestande för dem. Som tur var var de inte ensamma, och marinpolisen där lät alla seglare få komma iland och handla, trots att de inte klarerat in! I efterhand kan man fundera över, om det inte hade varit bättre att klarera in i Mozambique och ha några bekväma veckor i spännande Maputo, istället för att ligga olagligt på den usla ankarplatsen vid Inhaca. Lokala seglare här bekräftar att myndigheterna i Maputo inte alls är så korrupta eller dyra, som vi alla trodde, när vi passerade förbi!

Tina, 13 december 2016, Richards Bay, Sydafrika

18 nov 2016 2016-11-18 19:32 2016-11-18 19:32

Ett smalt väderfönster till Richards Bay.

Längs Moçambiques södra kust finns i dagsläget fem ankarplatser, där segelbåtar ankrar utan att riskera att möta några myndigheter. Jag fascineras av att i vår tid, anno 2016, den här typen av information inte finns i någon tryckt guidebok. Nej, man skaffar kunskapen på www.noonsite.com, eller via seglare som kommit före, till den eller den intressanta platsen eller till det eller det landet. För den delen så finns det ju också någon som känner någon, som man kanske också känner.

En sydafrikan vid namn Sam i Kapstaden kör en radionät på 8110 kHz morgon och kväll, och där vi kan checka in och få en väderrapport. Frekvensen är inte för radioamatörer, men är en av de marina kortvågskanaler som flertalet använder här. Förvånansvärt många har faktiskt kortvågsradio, “SSB”, ombord. Annars kan man idag ladda ner väderfiler med en satellittelefon, och det är vad många också gör. Men jag tror, att i dessa ruggiga farvatten värderar man särskilt mycket att få chans att lyssna till en lokal “väderman”, och att få hjälp med att tolka väderinformationen.
Vi låg nu fem båtar ankrade väster om ön Inhaca, i Maputos hamninlopp. Ankarplatsen var inget vidare, och långtidsprognosen såg dyster ut, fronterna blev bara starkare och starkare. Vi diskuterade situationen på VHF-radion, kanal 69, och tre av oss beslöt att ta chansen att jaga vidare söderut, de 190 sjömilen till Richards Bay. Om 36 timmar skulle nästa kallfront komma. Vi bestämde oss, och det blev motorgång en hel natt, ut mot en kraftig motström utanför Maputo. Väl därute blåste det inte 7 m/s emot, utan den dubbla. ‘This is ridiculous”, muttrade den gamle garvade seglaren Jack från Zorana på radion. Med motorns hjälp stångade vi oss alla ut mot vinden. Vi gav vädret en timme. Sen skulle vi ge upp. Men vinden vred från S mot SO, och vi kunde iallafall motorsegla. Fem på eftermiddagen kunde vi stänga av motorn. Den svaga motströmmen vände till medström, knop för knop 1, 2 och sen 3-4 knop. Andra natten blev vår fart 10-12 knop. Det blev en vild natt med vind och squallar, ganska ok, och vi surfade in i Richards Bay hela tolv timmar före fronten. Vi var tre lyckliga besättningar som kunde förtöja vid “international jetty”. Vi stapplade trettio meter in på restaurangen Dros och åt upp hela deras frukostbuffe för 3 USD/person. Jim och Helen från Gaia hjälpte till att ta våra förtöjningar. Det var min födelsedag, och som vanligt kunde jag inte låta bli att nämna detta, och då svarar Helen att det var hennes födelsedag också. Så det blev champagnefrukost!

Idag har vi varit i hamn i sex dagar och njuter fortfarande av detta enkla faktum! Vi ligger kvar vid samma kaj. ARC-rallyt som går jorden runt har fyllt upp Zululand Marina, så vi andra köar för plats. Flour Girl kom in igår från Maputo. Men det dåliga vädret har hindrat och hindrar fortfarande många av våra vänner att komma söderut, hit, dit alla vill. Vi lämnade alla hamn ungefär samtidigt, men ström och vind splittrade oss. Flera ligger kvar på ankarplatser, många hundra sjömil norrut. Ett par båtar har kommit in, främst från Reunion. Vi noterade tre söndertrasade försegel, en bruten arm och en båt med trasig motor, som blev bogserad in.

Vi fick en fyra meter lång reva i rullgenuan, så den är hos segelmakaren i Durban för reparation. Saltvatten kom in via rattpiedestalen till motorrummet, så en säkring gick i autopiloten, men efter handpåläggning tror vi nu den fungerar.
För övrigt har vi det såå bra. Det är väldigt socialt att ligga vid en allmän kaj. Vi gör underhåll på båten och äter massor av äpplen, rödbetor och majkolvar..! Barnen leker med andra barn här eller i Zululand marina varje eftermiddag. Marinan har stora gräsytor, lekplats och swimmingpool, perfekt för barn. Idag var det yoga, Lovisa har blivit yogafrälst.
Lite tråkigt är att Sydafrika har blivit ett mycket farligare land att vistas i. Vi bör inte gå utanför restaurang- och marinaområden nattetid, folk har varnat oss.
Shoppingmallen är enorm, och allt kan köpas. Nio av tio besökare är svarta, och de är mycket mer välklädda än de vita, som ger ett lite mer slitet intryck. Vi, som har sytt ihop våra gamla skor sista halvåret på Caminante, får nog styla upp oss lite.

Tina, Richards Bay, Sydafrika, 18 november 2016.

10 nov 2016 2016-11-10 07:00 2016-11-10 07:00

I Moçambique.

Vi ligger för ankar bakom en liten ö utanför Maputu i södra Moçambique tillsammans med några av våra kompisbåtar, bl.a. Zorana och Flower girl.

Busväder är i annalkande, så vi beslutade att gå in till Maputu, den sista av de tre naturhamnarna längs Moçambiques kust. Seglingen ner gick med god fart tills det var 40 sjömil kvar. Då kom en för-kallfront och vände vinden tvärs emot, för att sedan vända igen och – hit och dit. Samtidigt reste sig sjön så båten hoppade upp och ner och slog vinden ur seglen tills vi blev alldeles nippriga av alla fåfänga segelskiften. Med motorns hjälp kom vi förbi alla rev och sandbankar och upp i den tidvattensforsande flodmynningen här i Maputo. I morgon kommer kallfronten med sydlig vind, så får vi se vad som händer då. Kanske får vi lite regn, så saltet spolas av däcket, det är väldigt krispigt just nu. Inget regn och mycket saltspray de senaste veckorna.

Drog upp en 5 kg tonfisk vid lunch, men stoppade filéerna i frysen. Tina gjorde pizza för att fira ankringen.

Gustaf 26-01S 32-54E kl.21 9nov 2016

6 nov 2016 2016-11-06 17:18 2016-11-06 17:18

I strömmarna.

Tack vare den friska vinden hade Caminante hunnit några sjömil före Peregrine och Zuleika, när vi kom in i den värsta motströmmen utanför Cap Saint Andre, Madagaskars västudde. Vi seglade fyra sjömil utanför grundbanken och resonerade på radion om, var strömmen kunde vara som värst. Antagligen här, och den var faktiskt tre knop rakt emot. Eftersom vinden började avta, stod vi snart nästan helt still. Vi visste att vinden skulle dö ut ytterligare under natten. Modet sjönk, men vi såg några möjliga utvägar.
Den första: Att gå för motor hela natten mot strömmen och hoppas på vind nästa dag. Zuleika och Peregrine var inte pigga på detta, särskilt inte Zuleika, som bara har en fyrahästars utombordare och tvivlade på att alls komma framåt. Eftersom prognosen för de kommande två dygnen utlovade stiltje, syntes detta alternativ som tröstlöst. Mot tre knops ström skulle vi öda mycket bränsle till ingen nytta.
Det andra alternativet: Vi skulle kunna ta oss in upp på grundbanken, djupet var tillräckligt, och hoppas att strömmen där skulle vara svagare. Detta lockade inte heller, då vi nyss hört om båtar som fått åsknedslag här. Det blixtrade redan kraftigt i den riktningen.
Vårt tredje alternativ kanske var själva lösningen, att ta sig västerut. Om detta skulle visa sig omöjligt, kanske mera åt nordväst. På så sätt skulle vi komma bort från den koncentrerade strömmen runt själva udden. Problemet med den strategin var, att vi från strömkartorna visste, att vi måste söderut 60 sjömil innan vi kunde få gynnsamma strömmar att komma över mot Mozambique. Här tryckte två knops ström på mot ost, enligt strömkartan från “Oscar-modellen”, den specialiserade väderkartan vi tar ner via radion.

Tongångarna på radion var mollstämda, men bäst som vi pratade kom lite mer vind, och radarn visade en squall-linje längs revkanten. Glatt hoppade jag upp på däck och gippade över seglen för att följa revkanten tätt intill och dra mesta nytta av vinden. Fem fulla segel mot squallen i mörkret, må det bära eller brista. När jag kom tillbaka till radion igen, visade det sig att de andra hade fattat motsatt beslut De vände mot nordost för att komma ur strömmen. Eftersom vår vind var tillfällig och lokal, kunde de inte nå fram till den mot den starka strömmen. De spolades i stället norrut i svaga vindar under två långa dagar! De lät allt dystrare på radion. För oss räckte squallen såklart inte för evigt, men den drev oss fram tio sjömil över grund och det dubbla på djupare vatten. Sen började det gå bakåt igen, när vinden dog ut helt. Raka vägen bakåt med 2.7 knop . Och jag som varit så glad.. På med motorn, 1500 varv, mittemellansprutt, vilket brukar ge 5-5.5 knop. Vi fick 2.3 nu. Hmm. Hade inte skrapat skrovet på två månader, så det växer nog ymnigt, eftersom det var mer än fyra år sen vi bottenmålade. Jag tänkte att det nog inte skulle gå så mycket fortare även om jag körde på som en dåre, så två knop fick duga. Och natten gick, och strömmen avtog och vred så sakta. Efter åtta timmars motorgång gick den mot sydväst, d.v.s. rätt upp på revet och var så nere i 2.2 knop. Då slog vi av motorn och seglade på en liten svag morgonbris, visserligen snett in mot revet, men ändå mest söderut!

På radionätet på kortvågen (8110kHz) hörde vi kl 8 och 18 UTC om hur de andra båtarna var på väg. Allihop hade kört för motor dygnen med svag vind och ungefär hälften valde vägen över grundbanken, där man hittade en fördelaktig ström. Det skulle vi vetat! Men, troligen var det att ta en risk för åsknedslag och utbränt elsystem. Nu, efter en vecka sedan vi startade, har Peregrine och Zuleika, som valde den norra rutten, kommit runt den stora strömkarusellen och kommit över till Mozambiquesidan. De är runt 300 sjömil bakom oss och har till slut också tvingats köra motor en del för att komma in i rätt strömfåra.

Idag har vinden varit god och strömmen på Mozambiquesidan har mest varit med. Dock blir sjön tidvis väldigt skuttig i strömmen, så om inte vinden är stark nog kastas bara seglen av och an. Ett par veckor före oss seglade Gaia, en tvåmastad ståldjonk, och innan de nådde Sydafrika var båda seglen i trasor. Djonksegel är ju horisontalrandiga av bambukäppar eller liknande, som spänner ut seglen. De har ingen bom och med alla ryck och nötningar blev det nog för mycket för dem.

Igår mötte vi en båt som bogserade en “seismic cable” på sex sjömil. Eftersom de har “begränsad manövrerbarhet” har de rätt till väg över segelbåtar. De körde i tre knop vinkelrätt mot kusten och krävde fri väg tre sjömil framför och tre sjömil bakom sig och sitt långa släp, så vi fick lägga om kursen och ta ner de flesta segel några timmar på eftermiddagen. Jag tror att det rör sig om oljeprospektering och att kabeln är ett avancerat ekolod för att kartlägga berggrunden under havsbotten.

Medan vi seglade längs Madagaskars västsida har vi haft ett fantastiskt fiske! Fem små tonfiskar på ca 5 kg, fem Spanish mackere (som gäddor i formen, ofta runt 5-7 kg och väldigt goda) en giant trevally på 10 kg, fyra barrakudor, fem makrilltuna (som skipjack, dvs rött kött, några kilo var) och så den stora segelfisken. Det blir allt från fiskbullar, sushi, soppa och fiskpinnar, stekt och kokt. Jag har börjat torka filéer i vinden. Vi äter dem i tunna skivor som snacks. Färdigtorkade ser de ut som vedpinnar i lite varierande färg, beroende på fiskart. Barnen och jag är väldigt entusiastiska och det har gått åt ett “vedträ” om dagen senaste månaden, när vi haft torrfisk tillhands. Tina är mer skeptisk, men låter oss dock hållas. Hon köpte ett extra kilo grovsalt till mig, sista dagen i Majunga, som redan nästan är slut. Det kallar jag verklig kärlek! Nu dinglar 16 fiskfileer däruppe på ett klädstreck på akterdäck. I morgon ska jag nog ta ner dem och stoppa dem i några syltburkar med matolja. De är hårda nog nu, allihop. Har lärt att mig att de håller sig bättre under olja, av min vän Marcello, som alltid har fisk på tork på sin båt.

Gustaf 19-25S 37-15E, tre på morgonen 6 november 2016

2 nov 2016 2016-11-02 14:35 2016-11-02 14:35

Majunga.

Tillsammans med Peregrine och Zuleika seglade vi de 70 sjömilen ner till staden Majunga, med ett ankringsstopp för natten på redden, den rulligaste natten vi haft i Madagaskar. Också Majunga var ett dåligt ankringsställe. Mellan fyra och sex på eftermiddagarna rullade eftermiddagsbrisens vågor in och satte samtliga segelbåtar i rörelse. Katamaranen Pedoya draggade. Frun körde motorn i en timme mot vinden, innan hon skickade ut nödrop på radion. Egentligen ville hon inte ankra om eller göra fast vid en fartygsboj innan hennes man kom tillbaka från land, men hon började bli stressad.

För övrigt var Majunga precis så spännande att utforska som vi hade misstänkt. Småbåtshamnen där vi lämnade jollen var helt torrlagd vid lågvatten, och den var full av fantastiska fraktträbåtar. På ankringsplatsen var vi ständigt omgivna av seglande lokala båtar. En myllrande stadsliv, också med exotiska marknader. Varje dag kom vi hem med väskorna fulla av söta jordgubbar, mango, ananas och meloner. Vi träffade på en tuff tjekisk blond och blåögd kvinna, som rest runt själv i en månad, och bott i små byar i södra Madagaskar. Folk ägde ingenting, sa hon, inte ens en filt. Men ändå tog de hand om henne överallt och till och med ordnade sängplats för henne på natten. När hon tog bussen till Majunga planerade en man att råna henne, och hela bussen engagerade sig i att smussla bort henne från skurkgänget en annan väg.

Zuleika, som redan tidigare officiellt klarerat ut ur landet, seglade iväg direkt efter att snabbt ha bunkrat upp med godsaker från Leader Price och den lokala marknaden. Peregrine och vi stannade däremot kvar och klarerade ut i god ordning. Hamnkaptenen dök upp på ankarplatsen morgonen efter att vi kom, så Zuleika gjorde ett bra val. Värre var det för en stor katamaran som villa skaffa diesel, men som egentligen redan hade lämnat landet. De fick snällt klarera in i landet igen, med alla tillhörande kostnader.
För att ta oss till immigrationskontoret fick vi alla klättra många meter upp på piren längs en stege, efter att ha passerat över ett par fraktbåtar. Många hamnarbetare var inblandade, så här fick vi vara generösa med dricksen, som även gav oss förmånen att de vaktade vår gummibåt. Jag tyckte det var lite läskigt att klättra på den lodräta stegen, men mina tuffa barn har tydligen för sig att sådana här cirkuskonster är en del av deras vardag.

Nu har vi seglat ett par dygn i lätta vindar, på väg mot Richards Bay i Sydafrika. Det är ca 1300 sjömil dit. Här finns ingen passadvind, det är strömmarna som styr. Enligt andra seglare är det smart att nyttja dessa strömmar, som vi nu märker kan vara på flera knop. Vi laddade precis ner en strömfil på radion. Filen visar på tre huvudsakliga “ström-snurror” i Mozambiquekanalen. Om vi siktar rakt västerut, vilket vi ursprungligen hade tänkt göra, kan vi se att vi får två knops motström. Hur göra…?! Gustaf diskuterar just nu flitigt på VHFen med Trevor i Peregrine och Doug i Zuleika. I dessa vatten krävs goda strategier.

Tina, 1 november 2016,15.58S, 43.47E

Older posts