Majunga.
Tillsammans med Peregrine och Zuleika seglade vi de 70 sjömilen ner till staden Majunga, med ett ankringsstopp för natten på redden, den rulligaste natten vi haft i Madagaskar. Också Majunga var ett dåligt ankringsställe. Mellan fyra och sex på eftermiddagarna rullade eftermiddagsbrisens vågor in och satte samtliga segelbåtar i rörelse. Katamaranen Pedoya draggade. Frun körde motorn i en timme mot vinden, innan hon skickade ut nödrop på radion. Egentligen ville hon inte ankra om eller göra fast vid en fartygsboj innan hennes man kom tillbaka från land, men hon började bli stressad.
För övrigt var Majunga precis så spännande att utforska som vi hade misstänkt. Småbåtshamnen där vi lämnade jollen var helt torrlagd vid lågvatten, och den var full av fantastiska fraktträbåtar. På ankringsplatsen var vi ständigt omgivna av seglande lokala båtar. En myllrande stadsliv, också med exotiska marknader. Varje dag kom vi hem med väskorna fulla av söta jordgubbar, mango, ananas och meloner. Vi träffade på en tuff tjekisk blond och blåögd kvinna, som rest runt själv i en månad, och bott i små byar i södra Madagaskar. Folk ägde ingenting, sa hon, inte ens en filt. Men ändå tog de hand om henne överallt och till och med ordnade sängplats för henne på natten. När hon tog bussen till Majunga planerade en man att råna henne, och hela bussen engagerade sig i att smussla bort henne från skurkgänget en annan väg.
Zuleika, som redan tidigare officiellt klarerat ut ur landet, seglade iväg direkt efter att snabbt ha bunkrat upp med godsaker från Leader Price och den lokala marknaden. Peregrine och vi stannade däremot kvar och klarerade ut i god ordning. Hamnkaptenen dök upp på ankarplatsen morgonen efter att vi kom, så Zuleika gjorde ett bra val. Värre var det för en stor katamaran som villa skaffa diesel, men som egentligen redan hade lämnat landet. De fick snällt klarera in i landet igen, med alla tillhörande kostnader.
För att ta oss till immigrationskontoret fick vi alla klättra många meter upp på piren längs en stege, efter att ha passerat över ett par fraktbåtar. Många hamnarbetare var inblandade, så här fick vi vara generösa med dricksen, som även gav oss förmånen att de vaktade vår gummibåt. Jag tyckte det var lite läskigt att klättra på den lodräta stegen, men mina tuffa barn har tydligen för sig att sådana här cirkuskonster är en del av deras vardag.
Nu har vi seglat ett par dygn i lätta vindar, på väg mot Richards Bay i Sydafrika. Det är ca 1300 sjömil dit. Här finns ingen passadvind, det är strömmarna som styr. Enligt andra seglare är det smart att nyttja dessa strömmar, som vi nu märker kan vara på flera knop. Vi laddade precis ner en strömfil på radion. Filen visar på tre huvudsakliga “ström-snurror” i Mozambiquekanalen. Om vi siktar rakt västerut, vilket vi ursprungligen hade tänkt göra, kan vi se att vi får två knops motström. Hur göra…?! Gustaf diskuterar just nu flitigt på VHFen med Trevor i Peregrine och Doug i Zuleika. I dessa vatten krävs goda strategier.
Tina, 1 november 2016,15.58S, 43.47E