I strömmarna.
Tack vare den friska vinden hade Caminante hunnit några sjömil före Peregrine och Zuleika, när vi kom in i den värsta motströmmen utanför Cap Saint Andre, Madagaskars västudde. Vi seglade fyra sjömil utanför grundbanken och resonerade på radion om, var strömmen kunde vara som värst. Antagligen här, och den var faktiskt tre knop rakt emot. Eftersom vinden började avta, stod vi snart nästan helt still. Vi visste att vinden skulle dö ut ytterligare under natten. Modet sjönk, men vi såg några möjliga utvägar.
Den första: Att gå för motor hela natten mot strömmen och hoppas på vind nästa dag. Zuleika och Peregrine var inte pigga på detta, särskilt inte Zuleika, som bara har en fyrahästars utombordare och tvivlade på att alls komma framåt. Eftersom prognosen för de kommande två dygnen utlovade stiltje, syntes detta alternativ som tröstlöst. Mot tre knops ström skulle vi öda mycket bränsle till ingen nytta.
Det andra alternativet: Vi skulle kunna ta oss in upp på grundbanken, djupet var tillräckligt, och hoppas att strömmen där skulle vara svagare. Detta lockade inte heller, då vi nyss hört om båtar som fått åsknedslag här. Det blixtrade redan kraftigt i den riktningen.
Vårt tredje alternativ kanske var själva lösningen, att ta sig västerut. Om detta skulle visa sig omöjligt, kanske mera åt nordväst. På så sätt skulle vi komma bort från den koncentrerade strömmen runt själva udden. Problemet med den strategin var, att vi från strömkartorna visste, att vi måste söderut 60 sjömil innan vi kunde få gynnsamma strömmar att komma över mot Mozambique. Här tryckte två knops ström på mot ost, enligt strömkartan från “Oscar-modellen”, den specialiserade väderkartan vi tar ner via radion.
Tongångarna på radion var mollstämda, men bäst som vi pratade kom lite mer vind, och radarn visade en squall-linje längs revkanten. Glatt hoppade jag upp på däck och gippade över seglen för att följa revkanten tätt intill och dra mesta nytta av vinden. Fem fulla segel mot squallen i mörkret, må det bära eller brista. När jag kom tillbaka till radion igen, visade det sig att de andra hade fattat motsatt beslut De vände mot nordost för att komma ur strömmen. Eftersom vår vind var tillfällig och lokal, kunde de inte nå fram till den mot den starka strömmen. De spolades i stället norrut i svaga vindar under två långa dagar! De lät allt dystrare på radion. För oss räckte squallen såklart inte för evigt, men den drev oss fram tio sjömil över grund och det dubbla på djupare vatten. Sen började det gå bakåt igen, när vinden dog ut helt. Raka vägen bakåt med 2.7 knop . Och jag som varit så glad.. På med motorn, 1500 varv, mittemellansprutt, vilket brukar ge 5-5.5 knop. Vi fick 2.3 nu. Hmm. Hade inte skrapat skrovet på två månader, så det växer nog ymnigt, eftersom det var mer än fyra år sen vi bottenmålade. Jag tänkte att det nog inte skulle gå så mycket fortare även om jag körde på som en dåre, så två knop fick duga. Och natten gick, och strömmen avtog och vred så sakta. Efter åtta timmars motorgång gick den mot sydväst, d.v.s. rätt upp på revet och var så nere i 2.2 knop. Då slog vi av motorn och seglade på en liten svag morgonbris, visserligen snett in mot revet, men ändå mest söderut!
På radionätet på kortvågen (8110kHz) hörde vi kl 8 och 18 UTC om hur de andra båtarna var på väg. Allihop hade kört för motor dygnen med svag vind och ungefär hälften valde vägen över grundbanken, där man hittade en fördelaktig ström. Det skulle vi vetat! Men, troligen var det att ta en risk för åsknedslag och utbränt elsystem. Nu, efter en vecka sedan vi startade, har Peregrine och Zuleika, som valde den norra rutten, kommit runt den stora strömkarusellen och kommit över till Mozambiquesidan. De är runt 300 sjömil bakom oss och har till slut också tvingats köra motor en del för att komma in i rätt strömfåra.
Idag har vinden varit god och strömmen på Mozambiquesidan har mest varit med. Dock blir sjön tidvis väldigt skuttig i strömmen, så om inte vinden är stark nog kastas bara seglen av och an. Ett par veckor före oss seglade Gaia, en tvåmastad ståldjonk, och innan de nådde Sydafrika var båda seglen i trasor. Djonksegel är ju horisontalrandiga av bambukäppar eller liknande, som spänner ut seglen. De har ingen bom och med alla ryck och nötningar blev det nog för mycket för dem.
Igår mötte vi en båt som bogserade en “seismic cable” på sex sjömil. Eftersom de har “begränsad manövrerbarhet” har de rätt till väg över segelbåtar. De körde i tre knop vinkelrätt mot kusten och krävde fri väg tre sjömil framför och tre sjömil bakom sig och sitt långa släp, så vi fick lägga om kursen och ta ner de flesta segel några timmar på eftermiddagen. Jag tror att det rör sig om oljeprospektering och att kabeln är ett avancerat ekolod för att kartlägga berggrunden under havsbotten.
Medan vi seglade längs Madagaskars västsida har vi haft ett fantastiskt fiske! Fem små tonfiskar på ca 5 kg, fem Spanish mackere (som gäddor i formen, ofta runt 5-7 kg och väldigt goda) en giant trevally på 10 kg, fyra barrakudor, fem makrilltuna (som skipjack, dvs rött kött, några kilo var) och så den stora segelfisken. Det blir allt från fiskbullar, sushi, soppa och fiskpinnar, stekt och kokt. Jag har börjat torka filéer i vinden. Vi äter dem i tunna skivor som snacks. Färdigtorkade ser de ut som vedpinnar i lite varierande färg, beroende på fiskart. Barnen och jag är väldigt entusiastiska och det har gått åt ett “vedträ” om dagen senaste månaden, när vi haft torrfisk tillhands. Tina är mer skeptisk, men låter oss dock hållas. Hon köpte ett extra kilo grovsalt till mig, sista dagen i Majunga, som redan nästan är slut. Det kallar jag verklig kärlek! Nu dinglar 16 fiskfileer däruppe på ett klädstreck på akterdäck. I morgon ska jag nog ta ner dem och stoppa dem i några syltburkar med matolja. De är hårda nog nu, allihop. Har lärt att mig att de håller sig bättre under olja, av min vän Marcello, som alltid har fisk på tork på sin båt.
Gustaf 19-25S 37-15E, tre på morgonen 6 november 2016