31 jul 2014 2014-07-31 12:45 2014-07-31 12:45

Väl förankrade på Raiatea

Vi ligger ankrade med 90 meter kätting strax utanför Uturoa Marina här på Raiatea. Det är 20 meter djupt och fullt med korallhuvuden därnere, men att få upp ankaret igen får bli ett senare problem. Gustaf upptäckte på vägen hit att bränslepumpen till huvudmotorn läckte diesel. Nu har vi beställt nya delar från England, men det tar säkert några veckor innan de kommer. Fast vad gör det, när man har förmånen att få bo i paradiset!! Nu vid åttatiden på kvällen hörs frestande sång och slagverk från en lokal tillställning i land. Gustaf och och vår nya franska besättningsmedlem Margo sitter i sittbrunnen och dricker te och pratar religion och livsfilosofi med en kanadensisk äldre man, Richard, elektrikern som lagar allas båtar i hamnen. Barnen leker på dagarna med seglarbarn från båtarna Dafne, Elena, samt en norsk båt, Pliosaurus. I land finns små affärer med franska ostar, frukt och grönt, det är ett litet samhälle, men ändå tillräckligt stort för att förse oss med lite lyx.

Vår franske unge vän Leon är här med sin segelbåt också. Han har hjälpt Gustaf med att leta efter motordelar, och tog hem honom till en lokal kompis (= en av hans otaliga flickvänner) som hade snabbt internet, så de kunde leta reservdelsleverantörer utomlands. Internet fungerar annars dåligt och är jättedyrt här. När det blåser bra kommer Leon hit sju på morgonen och kitesurfar med Caminante som bas. Han plockar frukt åt oss på vägen hit, så vi har säkert femton kilo grapefrukt och 100 gröna bananer ombord. Ibland tar han med sig en hemmagjord fiskkonserv. Leon är ju en mästare på att fiska (han har gett Gustaf massor av bra tips), och han konserverar sin egen fisk med hjälp av tryckkokare och med stora glasburkar. Vi matar honom med lunch, och han och Margo diskar. Tänk vad bra det är med kompisar!!

Tina, 07.30z, 24 juni 2014, Uturoa, Raiatea, Franska Polynesien

18 jul 2014 2014-07-18 11:32 2014-07-18 11:32

Seglar vidare

Vi lämnade våra franska vänner bakom oss när vi lättade ankar sent på eftermiddagen, för att gå ut genom norra passet på Fakarava-atollen. Som tack för att Adrian lärt mig kitesurfa och lånat ut all utrustning lade jag en del möda på att få ordning på hans trasiga motorfästen. Det är lite annorlunda att jobba med en liten tvåcylindrig diesel på 100 kg, jämfört med vår stora Perkins-sexa. Små båtar har definitivt sina fördelar. Å andra sidan avundas jag inte de små Laurinbåtarnas lösning med en självlänsad sittbrunn två centimetar över vattenlinjen, med lösa durkar som öppnar ner mot maskinrummet. Tynger man ner båten lite i aktern och durkarna samtidigt läcker – så sjunker båten.

Vi har ganska svaga vindar nu och glider fram i 4-5 knop. Margo som tidigare seglade med grannbåten Karaka seglar nu med oss för en liten tid. Hon kände att hon ville fortsätta västerut medan Karaka skulle ligga kvar och vänta på sitt nya backslag (växellådan), som kommer om ett par dagar. De har inte kunnat koppla ur fram-växeln på två år, så skepparen Tom såg fram mot detta.

Gustaf 15Z 17 juli 2014, 16-17’S 146-33’W

15 jul 2014 2014-07-15 11:09 2014-07-15 11:09

Franska nationaldagsfirandet på Fakarava

Tusentals fiskar, så kallade “groupers”, fläckiga, med stora läppar, hade samlats de senaste dagarna i södra passet på Fakarava. De har stått tätt intill varandra nära havsbottnen i väntan på att släppa ut sina ägg vid fullmåne. När tidvattnet vände i förrgår befann sig således massor av dykare och snorklare i vattnet för att se denna händelse. Till och med ett filmteam kom, med all utrustning, för att delta i denna märkliga tilldragelse. Vi deltog förstås också, tillsammans med besättningarna från de franska båtarna Laurin, Oanagogo, Karaka och Eos, somliga med dykutrustning, en del utan. Inte för att vi såg några ägg, men alla fiskarna syntes tydligt, även för oss som bara snorklade. Karin fick prova på att dyka med Gustaf. De simmade runt tillsammans på sex meters djup, och hon tycks klara av konsten att tryckutjämna.

Igår motorseglade vi allihopa 25 sjömil till samhället här på norra Fakarava, för att vara med vid festligheterna runt firandet av den franska nationaldagen, den fjortonde juli. När man rör sig inne i dessa atoller är det gott att ha en utkik uppe i riggen för att spana efter korallgrund. Gustaf klättrar gärna upp, kanske med en walkietalkie i handen. Efter en stunds motorgång fick vi ut genuan och storseglet. Då hörde Gustaf en konstigt ljud från motorrummet, så det var till att stänga av motorn kvickt, och sedan segla mycket långsamt två timmar medan han fick serva trefasgeneratorn och “clutchen”, som blivit överhettad. Det var inte alls roligt att veta att dessa krånglade, för de behövs för att vi skall kunna dra upp ankaret och köra watermakern. Men det verkade inte som om vi hade kört sönder någondera. Gustaf tycks lita på dem nu, efter att han belastat trefasgeneratorn resten av resan genom att fylla dyktuber och göra sötvatten. Sent på eftermiddagen kunde vi runda en pärlodling och ankra utanför kyrkan i Rotoava.

Idag har vi varit iland och tittat på alla blomsterprydda barn och vuxna, och fått en fantastisk gratislunch, bestående av marinerad rå fisk och currykyckling i kokosnötsmjölk. Lovisa och Karin har hittat nya kompisar från ett par barnbåtar vi mötte på Nukuhiva och Tahanea. Laurin ligger förtöjd långskepps med oss, för Gustaf har hjälpt Adrian att svetsa ett nytt motorfäste. Våra båtar ser lite roliga ut akterifrån, ungefär som Helan och Halvan.
Det är ett jätteglatt gäng att vara med, dessa fransmän (som alla är yngre än oss), det är lite som att leva i ett kollektiv, fast i båtar. Alla använder varandras jollar, kiteutrustning, kajaker och dykutrustning. Caminante har vaknat till liv, så det har blivit många gemensamma luncher, middagar och kalas, och till och med frukostar. Leon, Adrian, och Ariel från Oanagogos och Laurin känner sig ganska hemma ombord, sedan de hjälpte oss med slussningen i Panamakanalen. De lagar mat, diskar, städar på däck när det behövs, lagar sina kitar och jollar ombord, passar eller busar med barnen. Ombord på Eos finns en riktigt rolig fransyska, Marion, och hennes pojkvän Borja från Spanien. Karaka är en femton meter lång stålbåt, där kaptenen Tom tar ombord gäster som stannar minimum en månad, ofta upp till ett år. Gänget där består av musikläraren Damien och hans flickvän Celine, Antoine (som är både dyk-, skid- och klätterinstruktör), samt en ung tjej Margo, som troligen kommer att följa med oss västerut ombord på Caminante.

Tina, 9.04z, 15 juli 2014, Fakarava

9 jul 2014 2014-07-09 08:45 2014-07-09 08:45

Det ömmar…

Här badas det vidare. Tina har paddlat en hel del med olika kajaker hon lånat av snälla människor, vi snorklar med hajar och alla de andra fiskarna i passet varje dag. Dessutom har jag har dykt med alla de glada fransmännen nästan varje dag. Men framför allt har kitelektionerna fortsatt, och det går bättre och bättre för både mig och Lovisa i denna märkliga sport – att surfa efter en drake.

Tyvärr dog vinden ut i går efter lunch, så då gjorde vi en fiskeexpedition utanför atollen istället, med en aluminiumeka från grannbåten Karaka. Vi fiskade först med trolling och fick en del fina fiskar inom revet och bottenpilkade sedan på utsidan från 20 och ner till runt 250 meter. Då fick vi mängder av olika fiskar, ja av alla tänkbara slag. Dock besegrade de tre största firrarna oss och drog av linorna efter mycket fajtande, så vi kunde aldrig stolt visa upp de där riktigt stora tonfiskarna som vi hade hoppats mest på. Vad vi fick upp visade vi för killen som jobbar i den lilla serveringen på bryggan i passet och fick en riktigt grundlig lektion i artkunskap, med tonvikten på vilka fiskar man kan äta och vilka man undviker här på ön. Det är ju tyvärr lite olika på varje ställe man kommer till. Ett tips var att fiskarna ska böja sig en bit när de dött. Då är allt är som det ska, annars kan man misstänka siguaterra-gift. Så i går åt vi bl.a. en grön papegojfisk rå, bara marinerad i lime. I dag blev det barracuda i hemtappad kokosmjölk. Excellent! Till efterrätt kokosnötschoklad som särskilt Lovisa älskade. Jag brukar baka matbröd tidigt om morgonen så vi bjuder kompisarna på frukost innan vi tar oss iväg på nästa äventyr.

Medan vi dök idag tillsammans med Adrian, Ariel och Lion var de andra fransmännen ute och harpunfiskade på utsidan av atollen och fick en hel del. Det svåra är att få upp sin fångst i båten innan hajsvärmen blir för närgången, så det gäller att inte vara för långt borta.

Jag får i smyg erkänna att jag lider av mina stukade revben (på båda sidor, men mest vänster) vad jag än ska ta mig för, men Adrian och Ariel är snälla och hjälper till att släpa dykflaskor upp och ner till kompressorn när de är i närheten. Men man blir t.ex. definitivt mindre flink med att huka ihop sig snabbt för att få på kitebrädan på fötterna medan man styr draken med andra handen. Men, med Marcus Aurelius som förebild måste man hålla med om att det är obetydligheter och kanske rent av en fördel om man nån gång skulle ta sig för något lite krångligare. Men jag vet att ömmande revben brukar hålla i sig några månader. Felet var att jag i min okunskap nog strappade ner selen lite för lite första dagen tror jag, annars hade man nu varit 25 gånger vigare..

Vi hade över Abbie, en flicka på 10 år, som lekte med Karin och Lovisa i går från Obsession, en Californiabåt som ankrat bredvid.

Gustaf 6.30 GMT 9 Juli 2014 S. Fakarava

6 jul 2014 2014-07-06 10:40 2014-07-06 10:40

Sommarlov!

Full aktivitet här, vi tar vara på sommarlovet!

I förrgår, när vi var på väg att göra en ny omgång driftdive med barnen i passet, kom tre glada kitesurfare fräsande upp mot oss. De hade kryssat mot vinden en dryg sjömil för att säga hej: Våra tre franska garconger som hjälpte oss genom Panamakanalen, Adrian, Ariel och Lion! Rackarns goa gubbar! Vi blev genast övertalade att flytta båten till deras grunda vik bakom ett stort korallrev en bit väster om passet. Adrian i masten som vanligt…

Jag hade för länge sedan kommit överens med dem om att lära dem dyka mot att de skulle lära oss kita, och nu lät ödet våra vägar korsas igen! Efter snorklingen i passet med barnen ordnade vi middag ombord för grabbarna och finslipade planerna. Jag lyckades skrapa ihop fyra dykutrustningar från allt skrot vi har ombord, men mycket var tyvärr i lite dåligt skick. Ventiler som kärvade av förvaring i alltför fuktig miljö, eller kanske slarvigt sköljda någon gång för länge sedan. Men till lite nattliga drinkar i sittbrunnen efter middagen och med insats från Antoine som var en full-licensierad dykinstruktör på båten Karaka och som gärna hängde på, fick vi ordning på allt utom en motspänstig väst. Den behövde lite mer seriös insats med modifiering av en ventil med borrning och gängning etc, och det gjorde jag tidigt nästa morgon. Sedan tog jag gänget till ett trevligt revområde på mellan 8 och 12 meter där vi (d.v.s. kanske mest Antoine, som vet hur man lär ut dykning) trimmade killarna i 70 minuter enligt konstens alla regler.

Kompressorn fick gå två timmar och fylla alla fem flaskor, tre 12-liters plus min vanliga dubbel-7-liters och det klumpiga dubbel-10-liters-paketet, medan vi hade lunch, och sedan bar det av till passet, där vi lämnade jollen vid en boj några hundra meter utanför atollen på 25-30 meters djup, sluttande till över 1000 meter. Där nere var det blå halvdager och en fantastisk sikt, kanske 100 meter! Kuperat korallanskap med kullar och dalar som längs en alpsluttning. Allt levante, masssr av röda färgnyanser och labyrinter av vackra koraller! 35 hajar väntade på oss och otroligt mycket annan fisk. Upp längs sluttningen stod tusentals 2-3 kilos groupers, storfläckiga torskliknande fiskar, så orädda så de lät mig lägga handen ett par centimeter ifrån dem, men inte att röra vid. En fantastisk syn att glida förbi, som en åker fylld av mat, redo att skördas!

Trots jag fyllde våra tre vänners flaskor till 240 bar gick luften åt i häpnadsväckande takt för dem, så Antoine, dykproffset som vi utsett till vår guide, valde att inte följa botten på passet hela vägen, utan gick upp till 16 meter efter en stund, så vi gled längs en ås på högersidan av passet en bit innan vi åter följde djupfåran. Strömmen förde oss som planerat i lagom mak och snart var vi framme i shark city. Som en folksamling på shoppinggatorna inför jul. Överallt stod lata hajar. Jag gav upp räkningen vid 100 i ett synfält. Mest grå revhajar på runt två meters längd, men också mycket whitetips och såna hajar som är helgrå. Vi drev vidare ganska långt på lite grundare vatten tills vi slutligen kom fram där vi lättat ankar med Caminante dagen innan. På vägen simmade vi bl.a. förbi resterna av en död kaskelotval som sugits in i passet och fastnat bland korallerna. Ett helt oslagbart dyk, finns inte mycket att jämföra med!

Slutligen fick jag, enligt planerna, skjuts tillbaka till gummibåten, som låg långt där ute på öppna havet i skymningen, av en kille, som våra vänner två dagar innan räddat från att förlisa på revet! Han hade då gått in på natten för att vänta vid bojen till grynigen, men drabbats av motorstopp just i mynningen och kraschat in mot korallerna. När killarna kom med sin gummibåt efter att hört hans PANPAN-meddelande på VHFen, fann de ägaren stående på botten för att försöka hålla ut båten från vinden och strömmen, så att den inte skulle lyftes upp på revet och för evigt bli kvar där.

Idag var det vår tur att pysslas om, och Adrian som är kite-lärare satsade på att undervisa mig och Lovisa. Lovisa och Karin hade redan fått blodad tand genom att surfa med honom två dagar innan, på hans axlar, eller stående framför honom på brädan, eller ibland hängande på ryggen. Vi tränade hela dagen och jag måste medge att det nu värker på mer än ett ställe i min kropp, men jag lyckades nog i alla fall surfa en kilometer eller två, även om det kanske inte såg så värst kontrollerat ut alla gånger. Känslan är inte olik att flyga fram men med hjärtat, på ett behagligt sätt, i halsgropen, men dessvärre ständigt omväxlat med att mindre kontrollerat flyga fram som en vante i minst 15 knop med huvudet före ner i vattnet och hjälplös släpas vidare av den stora draken! Här är många korallrev att hålla ögonen på och försöka undvika, vilket såklart ökar upplevelsen av sporten, för att inte tala om antalet skrubbsår.

Lovisa var också helt utmattad på eftermiddagen och kunde knappt ta sig till sängen. Jag såg inte mycket av hur det gick för henne med surfningen, för Adrian och Ariel turades om att undervisa oss parallelt, men det sades att hon lärde sig snabbt och surfade många långa sträckor, men då stående bredvid Adrian på hans bräda, medan hon själv höll i the “bar”, styrhantaget på draken, som man för övrigt styr lite som vi gjorde med våra linstyrda flygplan som jag och broder Eric entusiastiskt flög med för 25 år sedan.

Får lägga mig varligt på högersidan i sängen nu för att inte klämma på de ömmande revbenen på vänstersidan. Men i morgon bär det iväg igen, vinden ska stå sig två dagar till, sen får det bli mer dykning! – Leve sommarlovet!

Gustaf, 6 Juli 8.14 GMT (dvs 22.14 den 5 juli lokal tid). Just det, vi hjälpte till att fira amerikanska nationaldagen på stranden i gårkväll med brasa, barnens hembakta kaka och många olika trevligheter. Desto större skäl att krypa till kojs nu! 16-31.34S 145-28.45’W

2 jul 2014 2014-07-02 11:16 2014-07-02 11:16

Mot Fakarava

Är under segel igen. Vinden är mycket svag men ska komma sig lite mer under natten. Vi är på väg till Fakarava för ett kortare stopp, sedan går vi vidare till Tahiti.

Startade i förmiddags och gick för motor över Tahanea-atollen efter att vinkat adjö till våra Litorinavänner som det lär ta tre månader innan vi ser igen nästa gång, då på Tonga.

Tina styrde och jag stod i masten och höll utkik efter grund. Det är ju inte kartlagt i atollerna så man får hålla koll själv. Står man en bit upp (ca 12 meter) får man varning i god tid för de små undervattensgrund som finns här och där i det i övrigt 30 meter djupa innanhav som atollens cirkelformade rev och små öar innesluter.

Vid 12-tiden kom vi fram till passen på nordsidan och dök med barnen i det lilla passet. Man får passa på när strömmen vänder, det är 4-5 knops tidvattenström där, in och ut, och vid svag inström är det väldigt fin snorkling där. Många stora fina fiskar, nån sköldpadda och en myriad små förggranna fiskar och koraller och rockor, den här gången spotted eagleray. Väldigt lyckat, särskilt som vädret var så lugnt.

I skymningen lättade vi ankar och tog oss ut genom mittpasset som är lite bredare än det, där vi snorklat. Men vi höll på att bli kvar där vi låg, för vår kätting hade snott sig runt ett korallhuvud och när jag skulle ta upp den satt den fast på 20 meters djup. Våra 3 tons drag med ankarspelet räckte inte för att dra loss det. Vi släppte ut lite kätting igen och körde lite hit och dit för att lirka loss det, men det släppte inte, däremot bröts korallhuvet loss från botten men satt fortfarande fastknuten på kättingen. Och den var tung den där stenen! För att få tillräcklig kraft i ankarspelet gasade Tina på lite extra och korallblocket på runt två ton kom sakta upp mot ytan, medan fören på båten betänkligt pekade ner och jag var faktiskt orolig för infästningen av bogrullen som såg svajig ut under denna häpnadsväckande belastning. Men när det enorma korallstycket nästan nådde ytan släppte kättingknuten plötsligt och båten rätade på sig och ankarspelet snurrade på som aldrig förr. Den vanligen så tunga och klumpiga 16mm kättingen sprutade nu in som ett gummiband som släppts, trots att ankare och 20 meter hängande kätting väger 260 kilo. Tina sa att det luktade lite bränt när de tredubbla remmarna i motorrummet till 15kW generatorn som sitter på huvudmaskin slirade när ankarspelet tog stopp för varje försök innan vi fått korallstycket avbrutet. Idag fick hon jobba lite extra, gamla Bettan! Vid det extra gaspådraget ger ankarspelet 7-8 KW om man följer spec, men när man kör det till stopp är det en bit mer, kanske 10-15kW. Kände efteråt på motorn till ankarspelet om den blev varm. Nej, lite ljummen bara, det var ju inte så länge den gav max.

Vi kom iallafall ut genom passet och solen gick ner just när vi var mitt i, och vi fick njuta av den lilla blågröna blixten som blänkte till, precis när solens sista bit försvann. Det var fint!

Nu ligger vi här och guppar, vinden är väldigt svag, men tillräcklig för att autopiloten ska styra. Vi gör 0.8 knop, men vinden ska väl komma sig lite till under natten. På radarn ser man regnmoln runt oss, som sakta närmar sig. Ja, det syntes sånt på väderprognosen också. Återstår att se om de innehåller vad vi behöver, vind.

Gustaf, 9.00 GMT, 2 juli, pos. 2014 16-47’S 144-42’W

22 jun 2014 2014-06-22 10:53 2014-06-22 10:53

Midsommarkalas på atollen

Igår var den stora midsommardansen, idag den stora dagen efter…

Vi började tidigt med att finstäda på stranden, sätta upp soltält och bygga midsommarstång. Litorina och Liv var mycket drivande i dessa projekt, men vi och Fridenborg gjorde också vårt bästa. Stranden var utvald sedan flera dagar, i sydosthörnet av atollen, där det ligger ett pärlband med supervackra obebodda palmöar med vita sandstränder strödda med exotiska snäckskal. (Kunde kanske få jobb på en resebyrå..)

Sedan var det dags för den stora Matlagningen. Alla vuxna for tillbaka till sina båtar och arbetade intensivt i byssan i två timmar. Men vad vi kunde laga till från vad som fanns i gömmorna i kölsvinen! Vi fick ihop en imponerande samling tallrikar och fat innehållande alla läckerheter man kan önska en Midsommarafton på en obebodd atoll. Tunnbrödsrullar med rökt lax, med gubbröra och med en pikant humusröra, ägghalvor med fyllning i långa rader. Rostade kokossnacks. Sillbord med flera sorters sill och gräddfil. En helt fantastisk Jansons frestelse. Stora fat med köttbullar och pastasallad. Och till efterrätt långpannor med rabarberpaj och isad och gräddig vaniljsås. En femlitersladdning med väl kyld rompunsch och så en immig och präktig flaska porsbrännvin. Allt hemmalagat och sparat, en del i åratal, annat från senaste provianteringen i Panama i slutet februari/början av mars. Tänk vad man kan få ägg, potatis och alla andra ingredienser att hålla sig, bara viljan finns!

Vi dansade många varv runt midsommarstången klädda i flätade palmblad och vi läskade oss med nyöppnade kokosnötter. Hedningasagor berättades och många visor sjöngs och så småningom tändes midsommarbrasan och alla barnens ögon glänste i dess sken.

Vi hade bjudit in ett ungt amerikanskt par från den lilla båten Perigrin. Lite blyga i början var de för dessa våra vikingaseder, men till slut förstod de varför de var inbjudna när vi började berätta om blot till asarna och när de tittade upp på det blomsterklädda offerkorset, stabilt tillyxat och med de två ringarna redo. Men de förstod att vi skojade och så dansade vi ännu några “små grodorna” i eldflammornas sken.

Lite trötta idag har vi snorklat och tittat på haj, många vackra koraller och färggranna fiskar. Det är fortfarande en smula ovant, efter att ha varit i Västindien så länge, med det fantastiska siktdjup som är här. Även på 80 cm djup har man 40 meters sikt snett under vattnet och solkatterna som gnistrar på botten i regnbågens alla färger ger extra liv åt skådespelet.

Gustaf 8.50 GMT 22/6 2014 Tahanea 16-58.10’S 144-35.95’W

12 jun 2014 2014-06-12 22:40 2014-06-12 22:40

Framme

Har kastat ankare och ligger nu i en underbar atoll med kristallklart vatten. Dags för lunch

Gustaf 12/6-2014 Tahanea

10 jun 2014 2014-06-10 15:55 2014-06-10 15:55

Farväl vulkaner

Vi har levt en månad i en förhistorisk värld, där häpnadsväckande spjut till berg står tusen meter rakt upp i himlen. Dalarna trängs mellan bjässar av klippor och böjer man huvudet bakåt kan man få se en liten vit prick som rör sig långt där uppe. En get som ännu inte fallit ner.

Häromdagen gick vi till världens tredje eller fjärde högsta vattenfall, i Daniels Bay, där vi ankrade upp den fjärde juni. Det var en lång promenad, som upptog hela dagen, innan vi var tillbaka igen i skymningen. Den lilla stigen slingrar sig längs bergssidorna och vi måste upprepade gånger vada genom forsen. Någon timme senare tappade vi bort stigen efter att ha passerad en öde ruinstad från tiden före kristnandet, och det blev till att följa den strida strömmen på omväxlande sidor, häva sig över nedfallna urtidsstockar och vada genom vasstäckta gungflyn. Barnen vandrade på tappert, men Tina kände sig illa till mods när vi kommit vilse och plågades tidvis av myggsvärmen.

Jag tänkte lite på de senaste kannibalerna här på ön, som faktiskt ätit upp en tysk ensamseglare. För två år sedan. De blev dock fasttagna, såvitt jag vet, eller i alla fall vet man vilka de skyldiga var, för de hade mött ett vittne på vägen. Gången innan, för ytterligare några år sedan, hade man ätit en turist, men rykten säger att det inte blev riktigt uppklarat. Nåja, sånt drabbar ju inte oss. Och paret som bor längst ner i dalen verkade ju trevliga och bjöd gästfritt på många goda frukter. Visserligen var han tatuerad över större delen av kroppen utom i halva ansiktet och hade aldrig fått gå i skolan. -Tatuerad på det gamla sättet, med en tagg från sköldpaddsskal, påpekade han stolt. Mycket blod… Nej, de är nog inga kannibaler. De hade ju fått smågrisar i hägnet. Det är nog bara att knata på så kommer nog stigen tillbaks. Och det gjorde den till slut. Vattnet som nådde oss från himlens höjd i vattenfallet var grågult av nermalt berg och vi var glada att vi tagit med gott dricksvatten från båten.

Dagen efter väntade vi in högvatten och tog gummibåten från vår ankarvik, runt en halvö och in i en mindre vik och så uppför den första halvkilometern av älven. Det bröt illavarslande där strömmen mötte havet, och vi måste snabbt dra båten igenom brotten för att inte bli vattenfyllda i surfen. En och annan trädstam stack upp ur det slingrande vattendraget och vi körde motorn försiktigt genom det sedimentfyllda vattnet. Till slut la vi till bakom grishagen vi blivit visade dagen innan. Smågrisarna, som Karin och Lovisa lekt med och inte velat släppa. Vildeparet var inte hemma, så vi fortsatte till det andra huset vi sett uppe i dalen. Ett äldre par med en hund. Den hunden hade haft en liten benägenhet att gnaga på barnen när de lekte med den. Av paret köpte vi så mycket frukt vi orkade bära och gav dem en flaska kubansk rom som visad välvilja. Mycket uppskattat, så vi fick även en säck stjärnfrukt, vad den nu kan tänkas heta.

Vi har umgåtts en hel del med Brizo, vår rysk-australienska barnbåt med lille Alex som hade sju-årskalas i veckan och systern Alicia som är tio. De leker väldigt bra med våra barn och ger god språkträning. Engelska, inte ryska. Dmitri har många intressanta historier om torpeder, bestraffning inom ryska flottan m.m., alltsedan hans karriär på ubåten uppe i Beringssund. Gud vad glada de är att vara ute och långsegla, jämfört med det livet! Dmitri berättade att flottan, liksom KGB föll i maffians händer i och med peristrojkan, och att en vidare karriär där bar den vägen, vilken många av hans kamrater valde. Det var vanligt med dödsskjutningar i samband med rivaliteter inom gangsterväldet, så många av vännerna strök med, andra blev omåttligt rika.

Det fanns inget sätt att sluta i flottan, en officerstjänst varar livet ut där. Så han fick gå till sin chef och be att få sparken innan han gjorde skäl för att få det. Hmm. Chefen, som nog var lika trött på förvandlingen av organisationen från att skydda landet till att vara täckmantel för gangsters skrev ett officiellt brev förkunnande att Dmitri gjort sig skyldig till saker som krävde att han genast blir avstängd, och så flyttade han och Lydia till Australien. Det var inte så svårt på den tiden att få arbetstillstånd där, om man var infraröd-expert som Dmitri, den gamle IR-spanaren. Han driver nu en firma där för bevakningsutrustning och har en anställd kvinna i Melbourne som jobbar hemifrån och ibland skickar lådor och paket och svarar i telefon. Men Brizos satellittelefon gick sönder på överfarten från Panama, så de måste bli kvar på Nuku Hiva för att vänta in en ny på garantin. Om det tar tre veckor till så blir det nog ett tag innan vi ses igen, så vi hade flera avskedskalas.

Vi lättade ankar från Daniels Bay på morgonen av min födelsedag, den åttonde, och sa hej då till den stora hajen som simmade runt båten med sin ljusgula fena, som brukar sticka högt upp ur vattnet. Grannarna har sett den med en flock bebisar runt sig. Gulligt. Andra dagar har det varit ett par sköldpaddor och ibland ett par mantarockor som jagat småfisk i viken. Vattnet är inte så klart p.g.a. älven som rinner ut i grannviken, så min timme med att skrapa båten med dykargrejor hade nog varit lite tråkig, om det inte varit för ett stim glada fiskar som simmade runt huvudet på mig och åt det jag skrapade loss. Kanske sökte de skydd från något större därute i det smågrumliga vattnet.

Det passade bra att segla nu för ett lågtryck med tillhörande kallfront passerar just Tuamotos och får den förhärskande sydostvinden att bli lite svagare och kantra över på nordost norr om atollerna, vilket nu ger oss en underbart bekväm segling. Slör i 6-8 m/s istället för halvvind/bidevind 9-11 m/s som är det vanliga på denna rutt. När vi kommer fram ska fronten ha dött ut och den starkare vinden kommer tillbaka. Såg på sjökortet våra plottningar denna sträcka förra gången, 8/7 2002 står det. Lustigt, hade jag glömt. Också då från Daniels Bay, men den gången till Fakarava.

Tappade en guldmakrill på några kilo igår. Synd! Får se över mina drag igen..

Gustaf 13.23 GMT (vilket är 03.53 på natten lokal tid) 10/6 2014 13-13’S 142-16W, 259 sjömil kvar till Tahanea-atollen dit vi är på väg.

2 jun 2014 2014-06-02 13:47 2014-06-02 13:47