Sommarlov!
Full aktivitet här, vi tar vara på sommarlovet!
I förrgår, när vi var på väg att göra en ny omgång driftdive med barnen i passet, kom tre glada kitesurfare fräsande upp mot oss. De hade kryssat mot vinden en dryg sjömil för att säga hej: Våra tre franska garconger som hjälpte oss genom Panamakanalen, Adrian, Ariel och Lion! Rackarns goa gubbar! Vi blev genast övertalade att flytta båten till deras grunda vik bakom ett stort korallrev en bit väster om passet. Adrian i masten som vanligt…
Jag hade för länge sedan kommit överens med dem om att lära dem dyka mot att de skulle lära oss kita, och nu lät ödet våra vägar korsas igen! Efter snorklingen i passet med barnen ordnade vi middag ombord för grabbarna och finslipade planerna. Jag lyckades skrapa ihop fyra dykutrustningar från allt skrot vi har ombord, men mycket var tyvärr i lite dåligt skick. Ventiler som kärvade av förvaring i alltför fuktig miljö, eller kanske slarvigt sköljda någon gång för länge sedan. Men till lite nattliga drinkar i sittbrunnen efter middagen och med insats från Antoine som var en full-licensierad dykinstruktör på båten Karaka och som gärna hängde på, fick vi ordning på allt utom en motspänstig väst. Den behövde lite mer seriös insats med modifiering av en ventil med borrning och gängning etc, och det gjorde jag tidigt nästa morgon. Sedan tog jag gänget till ett trevligt revområde på mellan 8 och 12 meter där vi (d.v.s. kanske mest Antoine, som vet hur man lär ut dykning) trimmade killarna i 70 minuter enligt konstens alla regler.
Kompressorn fick gå två timmar och fylla alla fem flaskor, tre 12-liters plus min vanliga dubbel-7-liters och det klumpiga dubbel-10-liters-paketet, medan vi hade lunch, och sedan bar det av till passet, där vi lämnade jollen vid en boj några hundra meter utanför atollen på 25-30 meters djup, sluttande till över 1000 meter. Där nere var det blå halvdager och en fantastisk sikt, kanske 100 meter! Kuperat korallanskap med kullar och dalar som längs en alpsluttning. Allt levante, masssr av röda färgnyanser och labyrinter av vackra koraller! 35 hajar väntade på oss och otroligt mycket annan fisk. Upp längs sluttningen stod tusentals 2-3 kilos groupers, storfläckiga torskliknande fiskar, så orädda så de lät mig lägga handen ett par centimeter ifrån dem, men inte att röra vid. En fantastisk syn att glida förbi, som en åker fylld av mat, redo att skördas!
Trots jag fyllde våra tre vänners flaskor till 240 bar gick luften åt i häpnadsväckande takt för dem, så Antoine, dykproffset som vi utsett till vår guide, valde att inte följa botten på passet hela vägen, utan gick upp till 16 meter efter en stund, så vi gled längs en ås på högersidan av passet en bit innan vi åter följde djupfåran. Strömmen förde oss som planerat i lagom mak och snart var vi framme i shark city. Som en folksamling på shoppinggatorna inför jul. Överallt stod lata hajar. Jag gav upp räkningen vid 100 i ett synfält. Mest grå revhajar på runt två meters längd, men också mycket whitetips och såna hajar som är helgrå. Vi drev vidare ganska långt på lite grundare vatten tills vi slutligen kom fram där vi lättat ankar med Caminante dagen innan. På vägen simmade vi bl.a. förbi resterna av en död kaskelotval som sugits in i passet och fastnat bland korallerna. Ett helt oslagbart dyk, finns inte mycket att jämföra med!
Slutligen fick jag, enligt planerna, skjuts tillbaka till gummibåten, som låg långt där ute på öppna havet i skymningen, av en kille, som våra vänner två dagar innan räddat från att förlisa på revet! Han hade då gått in på natten för att vänta vid bojen till grynigen, men drabbats av motorstopp just i mynningen och kraschat in mot korallerna. När killarna kom med sin gummibåt efter att hört hans PANPAN-meddelande på VHFen, fann de ägaren stående på botten för att försöka hålla ut båten från vinden och strömmen, så att den inte skulle lyftes upp på revet och för evigt bli kvar där.
Idag var det vår tur att pysslas om, och Adrian som är kite-lärare satsade på att undervisa mig och Lovisa. Lovisa och Karin hade redan fått blodad tand genom att surfa med honom två dagar innan, på hans axlar, eller stående framför honom på brädan, eller ibland hängande på ryggen. Vi tränade hela dagen och jag måste medge att det nu värker på mer än ett ställe i min kropp, men jag lyckades nog i alla fall surfa en kilometer eller två, även om det kanske inte såg så värst kontrollerat ut alla gånger. Känslan är inte olik att flyga fram men med hjärtat, på ett behagligt sätt, i halsgropen, men dessvärre ständigt omväxlat med att mindre kontrollerat flyga fram som en vante i minst 15 knop med huvudet före ner i vattnet och hjälplös släpas vidare av den stora draken! Här är många korallrev att hålla ögonen på och försöka undvika, vilket såklart ökar upplevelsen av sporten, för att inte tala om antalet skrubbsår.
Lovisa var också helt utmattad på eftermiddagen och kunde knappt ta sig till sängen. Jag såg inte mycket av hur det gick för henne med surfningen, för Adrian och Ariel turades om att undervisa oss parallelt, men det sades att hon lärde sig snabbt och surfade många långa sträckor, men då stående bredvid Adrian på hans bräda, medan hon själv höll i the “bar”, styrhantaget på draken, som man för övrigt styr lite som vi gjorde med våra linstyrda flygplan som jag och broder Eric entusiastiskt flög med för 25 år sedan.
Får lägga mig varligt på högersidan i sängen nu för att inte klämma på de ömmande revbenen på vänstersidan. Men i morgon bär det iväg igen, vinden ska stå sig två dagar till, sen får det bli mer dykning! – Leve sommarlovet!
Gustaf, 6 Juli 8.14 GMT (dvs 22.14 den 5 juli lokal tid). Just det, vi hjälpte till att fira amerikanska nationaldagen på stranden i gårkväll med brasa, barnens hembakta kaka och många olika trevligheter. Desto större skäl att krypa till kojs nu! 16-31.34S 145-28.45’W