24 feb 2014 2014-02-24 21:11 2014-02-24 21:11

Bildgalleri – San Blas

22 feb 2014 2014-02-22 04:22 2014-02-22 04:22

Portobelo

Våra släktingar klev av båten i Carti i San Blas, och jisses vad tomt det blev ombord. Det var som om luften gick ur oss. Vinden ökade dessutom till obekväma 10 m/s, så vi blev liggande några dagar på denna tråkiga ankarplats (det fanns ingenstans att gå iland), vilade oss(!), tvättade sängkläder och städade. Gustaf slipade två bord i salongen, samt det nya i sittbrunnen, och oljade in dem. Båtskolan kom igång igen. Vi körde för motor mot tung dyning de fem sjömilen upp till Porvenir och handlade grönsaker på lilla ön Wichubhuala, samt skaffade ett zarpe (utklareringsdokument) till Portobelo för 17 US dollar. På torsdag morgon gick vi upp kl. 05:45 för att segla de 50 sjömilen till Portobelo. Det blåste nordligt 5-7 m/s och vi hade en kraftig dyning från nordost, Caminante rullade, Karin kräktes och jag kände mig rätt sjösjuk, så det blev ingen nöjessegling precis. För att fördriva tiden lyssnade vi på “Sune och Syster Vampyr”, en av barnens favoriter. Den tål att höras fler gånger. Gustaf och jag lyssnade även på slutet av “Hundraåringen som klev ut genom fönstret”, så var det gjort.
Vi angjorde Portobelo i skymningen och ankrade i en djup vik mellan ett fyrtiotal andra segelbåtar, ett segelskepp och några små fraktbåtar. Många segelbåtar ser ut att ha legat här ett tag.

Portobelo är ett litet samhälle, inbäddat i vacker grönska. Det finns en hel del ruiner efter ett fort från 1700-talet. I kväll betraktade vi flera flockar av vita och enstaka rosa ibisar som lyfte som små moln, varefter de drog iväg.

Svensken Peter från Harmony, som legat här ett antal månader, lotsade oss runt idag till de fem kinesdrivna mat- och järnaffärerna, samt gav tips om gasol, kommunikationer m.m. Mitt spontana intryck var, att samhället gjorde sig bättre på lite avstånd – i efterhand funderade jag på om det bestod av nya ruiner eller var det kanske de från 1700-talet? – byn kändes rätt nergången. Men folk var trevliga, expediterna hade nära till skratt. Och ölen kostade en dollar stycket. Vi hann besöka två pubbar. Redan på den första pubben visade oss Peter två av sina tre skotthål genom kroppen. Han hade nämligen blivit skjuten vid ett rån i Cartagena i Colombia förra året, när han precis tagit ut pengar på banken för att betala den marina avgiften. En motorcyklist hade kört upp bakifrån och grabbat tag i hans väska när han gick där på gatan – och sköt honom sedan i nacken, i magen och i skinkan. Han hade förstås en otrolig tur som överlevde detta! Lovisa och Karin tittade nyfiket på hans ärr, men de var inte särskilt imponerade. Peter såg kanske alldeles för pigg ut?! Han var faktiskt 74 år, men såg snarare ut som en välbehållen 60-åring…

Tina, 03.15z, 22 februari 2014, Portobelo, Panama

13 feb 2014 2014-02-13 02:56 2014-02-13 02:56

Bad med hajar, rockor och baggar i San Blas

Gustafs bror Eric med familj har varit med oss i tio dagar ombord. Vi började med ett par dagar i Eastern Lemon Cays, där vi låg för ankar med ett tjugotal andra segelbåtar mellan tre palmöar. Nu med gäster ombord får man mer driv att utforska, och vi fann en handfull nya fina snorkelställen, och gjorde strandhugg på de olika öarna. Utflykt förmiddag och eftermiddag, med lunch, siesta och lite skola mitt på dagen. Vi köpte languster och bläckfisk från Kuna-indianer i träkanoter, lite variation i kosten för Eric och Camilla!

Efter ett par dagar gick vi för motor tio sjömil ut till Swimming Pool Anchorage i östra Holandes Cayes, längst ut i havsbandet. Här finns det klaraste vattnet, men det är också strömt. Lilla Barbeque Island sköts om av en Kuna-familj. De tog 2 US dollar för oss vuxna för att få tillgång till deras ö (i obegränsat antal dagar). Välkrattad, barnen lekte i en palm – parkmiljö med hängmatta, wollybollnät i strandkanten. De pekade också ut var korallerna finns – strax väst och nordväst om deras ö. Så vi körde med gummibåten några hundra meter ut, hoppade i allihopa, och drev tillbaks över korallerna. Dock med viss utkik, för att inte driva rakt på ett korallgrund. Lille Victor, 4 år, var fastknuten vid sin mor. Jätteskoj, lite fart och fläkt. Precis innanför, där vågorna bröt över revet, fanns områden med sand- och gräsbotten och enstaka korallgrund. Där stötte vi på stora rockor (stingrocka och spotted eagle ray) och dessutom hajar. Rasmus, 10 år, tyckte detta var jätteskoj. Vi fick sällskap av Karel från Tehani-Li, den australiska båten, som vi firade jul med på Kuba. Hennes man vägrade snorkla, så hon var glad att få sällskap.

Nu ligger vi för ankar bredvid svenska Litorina, söder om Green Island, cirka fem sjömil från fastlandet. I går kväll blev det gemensamt kalas ombord, med grillade kycklingvingar och hemgjorda pommes frites. Vi har gjort en vända in till samhället Nargana på fastlandet, för att bunkra frukt, grönsaker och mjöl. Vi hade gjort slut på 15 kg mjöl och 25 kg potatis på 10 dagar. Flera timmars snorkling varje dag i strömt vatten ger en lysande aptit!

Camilla, Eric och jag fick besöka fem små äffärsbodar i Nargana innan vi fann en som sålde mjöl – men till vår stora skräck innehöll det fullt av små svarta baggar. Men man vill ju inte att sådana skall etablera sig ombord, så vad göra? Suget efter bröd och pannkakor var dock så stort bland besättningen, att vi beslöt att ändå köpa  mjölet och sila det. Några kilo silades samma kväll nere på badbrädan på akterspegeln genom en tesil(!) Alla inblandade hoppade sedan i sjön med kläderna på för att bli av med potentiella baggar. Dagen efter lånade Camilla och jag en lite större sil av Litorina och tog det resterande mjölet till stranden och silade det där. Nu står det sju kg sanerat mjöl i två burkar på akterdäck, och där stannar det tills det skall användas. Stackars Camilla, tänk så det kan bli när man är på lyxsemester i tropikerna…

Tina 01.24z, 13 februari 2014, San Blas, Panama

6 feb 2014 2014-02-06 02:56 2014-02-06 02:56

Portugisiska örlogsmän

När vi seglade till Carti i sydvästra San Blas, för att plocka upp våra gäster, såg jag tre portugisiska örlogsmän, flytande på vattnet. Det är en giftig manet, som har en gasblåsa, som ser ut som en rosa och lila plastpåse som flyter på havsytan. Senare fick vi höra att det varnats på olika radionät för att många maneter flutit iland i San Blas. Barnfamiljen på katamaranen Safari berättade för några dagar sedan, hur den åttaåriga flickan Elisabeth på Field Trip, en båt vi träffat tidigare på Grenada, fått sina ben täckta med manettrådar, och hur hon skrikit i smärta en hel eftermiddag, när de plockat bort trådarna med hjälp av ljummet havsvatten. Det var så smärtsamt att hon tidvis hade förlorat medvetandet. Det hade funnits läkare på ankarplatsen som assisterat.

Men vi har haft tur och inte sett skymten av någon manet här på Eastern Lemon Cays. Istället har vinden hunnit mojna, och vi har fått dagar med klart vatten, och superb snorkling. Det tar ett tag innan man hittar bra snorklingsrev, och med alla barn får det inte vara för strömt eller för mycket vågor. Närmast ytterrevet fann vi en sandö utan palmer. Ena eftermiddagen var det kav lugnt att snorkla runt, nästa dag nästan för strömt.

Ombord är det storhushåll med mycket pannkakor och spagetti och köttfärssås, men även languster och bläckfisk har stått på menyn. Gustafs hembakta bröd går åt så fort, att mjölet hotar att ta slut. Middagstid dukar vi på akterdäck och äter vid vårt nya långbord, och vi vuxna tar en kubansk romdrink eller en öl.

Vid slöa stunder åker barnens alla dataspel fram, Ipads och Nintendo, och det dröjde bara en dag efter att våra gäster kom, innan Karin tappade vår nya Ipad i golvet och glaset sprack, suck. Nästa dag badade vår lilla kamera i havsvatten, men den har Gutsaf lyckats plocka isär, torka och få igång igen. I morse vaknade jag av att det luktade bränd plast, motorrummet var fullt av rök. Det var vår inverter som dog. Där försvann tvärt möjligheten att köra tvättmaskinen eller att ladda Ipads (de tycks har ett extremt dåligt öde ombord).
Jag räknade med att lille Victor, fyra år, som fick diagnosen lunginflammation några dagar innan han flög hit, skulle smitta ner oss allihopa med en rejäl svensk förkylning, men jag undrar om det inte snarare var en elektronikbacill vi fick ombord…

Tina, 01.53z, 5 februari, 2014, San Blas, Panama

3 feb 2014 2014-02-03 05:00 2014-02-03 05:00

Full rulle

Sedan två nätter har vi varit nio personer istället för fyra ombord. Camilla och Eric med barn är på två veckors besök och det är full aktivitet, många barn och viljor, projekt och matlagning.

Broder Erics familj kom på lördag morgon. De anlände efter en tre timmars djungelsafari till slut, med en stor träeka, körd av en indiankille. Det ljusa i broderns skinn har nu förändrats totalt, och epitetet rödskinn passar bättre på honom än på innevånarna här omkring.

Tina och jag var flitiga med att proviantera färskvaror på Carti dagarna innan, så vi kunde lätta ankar mot Lemon Cays redan efter lunch, och där ligger vi fortfarande kvar.

Vi har hunnis snorkla en del, Eric har fått sig ett dyk, barnen har gungat, spelat, grävt och badat på stranden och Amanda har rott runt i vår lilla vita jolle. Eric har redan huggit tag i och demonterat en utombordare, som inte gick att snurra på och konstaterat felet och avhjälpt det. Det var utgående axeln ner mot propellern som korroderat fast i aluminiumblocket. Ack en sån entusiast! I går grillade vi en laddning kött och friterade potatis, i dag har det varit spagetti-köttfärssås, fem humrar och en massa hemgjord pizza, väl nersköljda av några flaskor vin som Kendipi skänkte oss som tack för att Eric och Camilla skeppade med delar till deras watermaker.

Vi har mycket trevligt tillsammans och njuter av allehanda aktiviteter, sjunger en och annan glad stump. De fem barnen leker oavbrutet från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tina och Camilla köpte varsin bunt molas i morse av ett glatt gäng indianer, som var ombord en timme allra minst.

Gustaf kl. 3.56Z, 3 feb 2014 Lemon Cays pos: 9-33.69’N 78-51.78’W

24 jan 2014 2014-01-24 04:35 2014-01-24 04:35

Liv på grund

“Gustaf?…” var ropet jag hörde från sittbrunnen, där jag låg i sängen i morse. Jag insåg snabbt att det var Bernard från Kendipi som tagit sig ombord, så det var bara att kvickt klä på sig och gå upp och ta reda på vad som hände därute. Snart stod det klart. En svensk segelbåt hade kört upp på ett rev några hundra meter från vår båt, och Gustaf som redan var uppe, försvann hastigt i väg i Bernards gummibåt för att assistera.

Det var en 39 fots Hallberg-Rassy som hette “Liv”, och det gjorde ont att se vilken slagsida hon redan hade i det allt mer sjunkande tidvattnet. Det blåste friskt, kanske 10 m/s. Patrik och Oliver från Litorina var redan där. Gustaf berättade sedan, att det kanske tog 30-40 minuter för dem att bestämma sig för vilken väg som var bäst att dra loss båten över revet den satt i. Patrik snorklade för att kolla vilken väg man skulle kunna ta ut båten, och de beslöt slutligen att ta den ner mot lä, det vill säga en annan väg än den som båten kom, när den gick på grundet. Vi har massor med långa linor ombord på Caminante, så vi tog med ca 300 meter lina och vårt 30 kg bruceankare. Från Litorina kom två ankare och Bernard hade en 16 kilos Rocna-liknande (Manson) ankare. Gustaf blev så förtjust i detta smidiga och bra ankare, att det står på hans önskelista nu som extra varp-ankare. Jollarna körde skytteltrafik och la ut och flyttade ankarna efter hand, Patrik snorklade för att inspektera att de låg bra och valde väg mellan korallhuvudena genom revet, och så vinschade man båten över revet. En lina sattes till masttoppen för att luta ner den, vilket höjde kölen kanske 40-70 cm. Med genuan utrullad och med vågornas hjälp och full gas på motorn kom så Liv loss. Det tog ett par timmar, riktigt låånga timmar. Jag hade svårt att fokusera på barnens skola – det är hemskt att se en segelbåt på ett korallrev, man vet att den slås sönder fort om den inte snabbt dras loss. Och visst tänker jag att det kunde varit vi, särskilt just här, där det var så svårt att navigera in.

I kväll ligger Liv för ankar mellan oss och Kendipi. Ägarna Stina och Jan var lättade över att mardrömmen inte blev mera långvarig. Stina har inspekterat skadorna under. Vad hon hittills kunnat se var bara färgen bortskrapad från kölen. Roder och propeller verkade oskadade.
Det kan ibland växla snabbt mellan glädje och skräck på sjön. Dagen före äventyret, i går kväll, rumlade vi hem ganska så sorglösa från Litorina vid halv tvåtiden på natten, efter Cassandras åttaårsfest. Barnkalaset var på eftermiddagen med allehanda vattenlekar, och så blev det middag för barn och vuxna för de barnbåtar som var kvar på ankarplatsen – tänka sig, fest på en helt vanlig onsdag! Bernard, Gustaf och Patrik ångrade sig kanske att de tog sig några extra glas rom, när de följande dag skulle rädda båt och släpa på tunga ankare hela förmiddagen i gassande sol.

Tina, Holandes Cays, San Blas, Panama, 03.11z, 24 jan 2014

19 jan 2014 2014-01-19 02:02 2014-01-19 02:02

Holandes Cays

En långseglarbekant till oss förklarade för länge sedan att i långseglarlivet lever man med “ups and downs”. I “landlivet” blir dessa inte lika tydliga. Jag känner själv att det ligger mycket i detta. Ibland är livet skit – segla i bidevind sex dygn mellan Kuba och Panama var definitivt ingen höjdarupplevelse för min del. Men så kommer belöningen – att ankra här i San Blas och dela dagar och kvällar i ett tropiskt paradis i goda vänners sällskap.

Just nu är vi fem barnbåtar med barn i åldern sex till tretton år. Kanske båtbarn är extra bra på att leka påhittigt och intensivt, de vet att snart skiljs de åt igen. Förrförra natten sov Lovisa hos Darien i australiska Byamee. Denna natt sov våra barn och Darien i amerikanska Daphne. De har redan tre egna döttrar, men katamaraner har ju oftast fyra sovrum, i de två pontonändarna, så plats finns!. I natt skall Cassandra från svenska Litorina sova hos oss. Just nu har Gustaf en två timmars kemilektion med laboration kring Periodiska Systemet för de fem äldre barnen: Alex från Kendipi, Oliver från Litorina, Stella och Cleo från Daphne, och vår Lovisa. Barnen verkar tycka att det är jätteskoj med en gemensam skola.
Vi ligger ankrade i Holandes Cays. Norr om oss dånar det från revet, som är en enda lång vågbrytare längs hela horisonten. Söder om oss finns palmöar och smårev. Här finns några stränder, där vi träffas och fikar på eftermiddagarna. Vattnet är klart, med områden omväxlande med koraller, sjögräs och sand. Det är bara att hoppa i bakom båten med cyklopet och simfenor. Det finns gott om rockor, samma dag vi kom hit såg vi flera som hoppade nästan en meter upp ur vattnet. Häromdagen tog vi gummibåtarna ut till revkanten och drev tillbaks en halvtimme med strömmen över sand och koraller. Barnen snorklade upp och ner, vi såg två mindre hajar, en rocka och en barracuda. Det är en rolig känsla att driva med strömmen, man känner sig som en fisk.
Dariens födelsedag firades häromdagen på stranden, med skattjakt och godispåsar. Litorina har legat på denna ankarplats i fem veckor och det har varit helt öde. Men nu är det många segelbåtar här, och dagen efter att vi kom hit dök en Kunafamilj upp på stranden. “Vi skall stanna här i två månader, bygga ett hus, röja på stranden och börja ta betalt”, sa de leende. Och vi gnisslade tänder i smyg… Nu är det högsäsong, massor av segelbåtar, och de lokala tar självklart tillfället att tjäna lite pengar. På ankarplatsen öster om oss tar man 2 US dollar per person för att gå iland på stranden. Igår fick vi betala 10 US dollar ankaravgift för Holandes Cays. Nästan varje dag kommer det en lokal båt och vill sälja molas, de lokala handarbetena. Kunaindianerna är absolut inte påträngande, men Gustaf tycker det är rätt jobbigt med människor som kommer till båten och vill sälja saker till oss, och vill helst att jag går upp och tar hand om sådana gäster. Vill man leva i ensamhet och ekonomiskt oberoende får man flytta någon annanstans.. Men man surar inte länge när man ligger för ankar på världens vackraste plats. Detta är verkligen en lekplats i havet som gläder både barn och vuxna!

Tina, San Blas, Panama, 17.06z, 18 januari 2013

14 jan 2014 2014-01-14 04:48 2014-01-14 04:48

San Blas – en idyll

Vi har lämnat Porvenir, gått för motor österut ett par sjömil och tillbringat några dagar i Eastern Lemon Cays, ankrade mellan palmöar, och med simavstånd till vackra koraller. Här är allt annat än öde – på denna populära ankarplats låg vi tillsammans med 25 andra segelbåtar. På en av öarna fanns en camping, och jag pratade med ett ungt par från Panama city, som varit här och campat ett tiotal gånger. Två barnbåtar gjorde oss sällskap dessa dagar, det var länge sedan Lovisa och Karin busade med andra barn. Den ena båten hade legat i San Blas nio månader! I morse körde fruktbåten förbi, full med frukt och grönsaker. Allt kostade 3 US-dollar per kilo, vare sig det är potatis, morötter eller tomater. Så man behöver inte svälta fastän man är långt från civilisationen. I dag gick vi för motor tio sjömil i nordostlig riktning till Holandes Cays, och mötte upp med gamla bekanta – svenska Litorina, österrikiska Kendipi och australiska Byamee. Det blev är härlig eftermiddag-kväll på stranden, med brasa. Vi bjöd på kubansk rom, Patrik delade ut nygrillad fisk på tortillabröd. Karin var överlycklig att få leka med Cassandra från Litorina igen, och Lovisa lekte med Darren från Byamee.

För att ta sig in till ankarplatsen vid Holandes Cays hade vi programmerat en rutt i vår handhållna GPS, som förde oss genom revet via sju waypoints, som vi kopierat ur vår Panama guidebok. Men Gustaf och jag var ändå livrädda, vi har väl ingen rutin på att navigera i rev, och av naturen litar man inte helt på waypoints. Ekolodet fungerar inget vidare, och är tyvärr inte särskilt lätt att byta utan att man nödgas lyfta upp båten. Batterierna i den handhållna GPS-en slocknade precis innan vi skulle ge oss in. Snabbt blev de bytta. Jag stod i fören med en walkie-talkie och meddelade Gustaf hur han skulle styra. Med ett par polaroidglasögon ser man grunda områden alltför väl, de får en brungul ton, och in i inloppet till revet fick jag nästan panik, botten såg så fläckig ut, och det var strömt. Det skulle vara 3 meter djupt i mitten enligt kortet, och vi sticker 2.5 meter! På navigationsdatorn ligger inskannade sjökort från vår guidebok över San Blas, men det är ju omöjligt för två personer att stå nere vid navbordet, vid rodret och framme på fördäck samtidigt. Och man litar inte helt på inskannade sjökort heller. Sista biten fick vi klara oss utan waypoints. Vi fick avvika 90 grader från rutten och styra in mellan två rev och fortsätta österut ett par hundra meter. Lyckligtvis mötte Paul från Byamee oss med gummibåten och vägledde oss in till ankarplatsen. Det var oändligt gott att få i ankaret. Då var vi så stirriga att vi inte märkte att en kättingögla på däcket spärrade utmatningen. När vi väl sett problemet, var det kvickt åtgärdat, och ankaret åkte i som en raket. Nåväl, det skall kännas att man lever…

Tina, 03.47z,14 januari 2014, Holanda Cays, San Blas, Panama

14 jan 2014 2014-01-14 03:27 2014-01-14 03:27

San Blas idyll

7 jan 2014 2014-01-07 03:55 2014-01-07 03:55

Panama – tillbaka i svettens latituder

Efter att ha varit norr om 20 graders latitud två månader hade vi glömt det där med att gå runt och svettas, men nu blev man åter påmind. Kom just på att mitt trick nog var att tillbringa lagom tid under havets yta för att reglera temperaturen.

Vi har blivit lite mer bekanta med Kuna-indianen Rafael som bor på Mamitupu, en grannö till Porvenir. Han och sonen paddlade förbi vid lunchtid när det kom en squall så de sökte skydd hos oss. Vi bjöd på en chili med lite ris. Grön papaya, vitlök, bönor, plantaner, pumpa och vitkål samt ganska mycket chili, kryddor och lime. När skuren dragit förbi följde vi med till deras ö och strosade runt ett tag och hejade på alla glada barn och grisar. Damerna är i “mola-branchen” dvs de syr vackra applikationer i klara färger som man säljer, och vi kunde inte låta bli att köpa på oss en hel del vackra bonader. Oerhört fina och inte så våldsamma rosa toner som indianmönstren från Peru och Bolivia, som jag minns vi köpt på en tidigare resa. Dessutom är motiven på dessa sådant man ser i naturen. Fiskar, sköldpaddor, båtar och vackra fåglar, allt hopvävt med fina mönster och harmoniska kombinationer av färger.

Barnen har fortfarande skollov här i Kuna-land, så Karin och Lovisa var omgivna av ett 20-tal halvnakna små indianbarn när vi följde med till Mamitupu. Ön är mindre än 100 meter och utgör ett tättbebyggt litet samhälle av vasshyddor, enstaka fruktträd och en och annan gris. Vi försökte köpa lite frukt, grönsaker och kyckling eller något annat kött från deras handelsbod, men de hade bara lite kex och läsk. Man sa oss att grönsaksbåten från Colon kommer några gånger i månaden utan tidtabell, så vi får väl vänta på den. Men vi står oss, vi har ännu en jättepumpa från Kuba och så fick vi tag i ytterligare en stor klase plantaner samt ett par stora svarta rötter som vi väl får lära oss laga till. Den enda frukt vi har är en ynklig klase med små men goda bananer. Men de håller ju inte länge. Äpplen fanns på Mamitupu, två stk för en US-dollar.

I morgon ska vi ta oss tillbaka till ön och lära oss laga den lokala maten samt avnjuta den vid lunchtid. Ska bli trevligt och lärorikt. Tyvärr kan de inte spanska mycket bättre än vad vi kan, så när vi frågar vad olika saker heter får vi var gång svaret på deras lokala språk, och åtminstone jag har svårt att memorera alla dessa namn bestående av svåra ljud vilka beskriver rötter, fiskar och exotiska grönsaker. Man skulle haft ett spanskt bildlexikon.

Skolan ombord har kommit igång igen efter jullovet och nu har barnen åter något att skriva sina uppsatser om.

Just det, vi klarerade in i morse. Som vi hört var det ganska dyrt att anlöpa Panama. $30 för San Blas-avgiften, $193 för ett års cruising permit i Panama samt $100 var för Tina och mig. Barnen är yngre än 12 år och slapp visumavgiften, så de får behålla veckopengen… Dessa kostnader överensstämmer med vad vi hört tidigare och vi fick kvitton, så allt var säkert i sin ordning. Däremot besparade vi oss $20, eftersom vi inte klarerade in när vi kom igår, söndag, när särskild övertidsavgift egentligen skulle gälla.

Gustaf 01.40Z 7 jan 2014. För ankar S Nalunega San Blas, Panama 09-32.90N 78-57.33’W

Newer posts