Vanuatu
Från Wala seglade vi upp till Luganville, Vanuatus näst största stad med 6000 invånare. En riktig handelsmetropol. Staden består huvudsakligen av en lång gata, kantad av mataffärer och “hardware”, grönsaksmarknaden och en slaktare. Här finns allt man kan drömma om efter att varit utanför civilisationen en tid, men såklart begränsat till vad en fattig u-landsnation har råd med. Sån lyx som internet (om man försöker dagtid) går såklart inte, eller att hitta smörgåspålägg och ägg (fast sista dagen fick vi tag på några ägg i en affär och sannerligen sålde de i en affär den (enklaste) nyzeeländska osten för 200kr/kg, något vi hoppade över, då vi ännu har 17 kg kvar sedan april, (den börjar bli riktigt god nu).
Så med nytt förråd av mjöl, ris och lite kött klarerade vi ut ur landet, även om vi dröjer oss kvar ett par dagar till, i de norra öarna. Ankarstället i Luganville är inget vidare, eftersom det är exponerat för några sjömils öppet vatten. För vår tunga stålbåt gör det inte så mycket, men för våra vänner på Nautilus, som har en 45 fots Bennetau är det en pest. De var sjösjuka och pep iväg i all hast. Vi stannade inte långt därifrån, i Palikulo bay som är väl skyddad och hade ett par lugna dagar, avslutade med en magnifik köttmiddag med vin ombord på Mariposa med vår vän Michel, den tyske tandläkaren med de många historierna. Han berättade bl.a. om hur en grannbåt blivit antastad av pirater i Grenada i Västindien, tidigt 70-tal tror jag och man kallade mayday, och en amerikansk Harrier dök ner ur molnen och pulvriserade piratbåten, varefter den försvann lika kvickt igen. På den tiden hade vi alla maskingevär sa Michel, så de tre överlevande piraterna ombord på den angripna båten gav strax upp. Piraterna kapade på den tiden segelbåtar i Västindien som de körde knark med till USA. Kanske därav det råa tillslaget.
Eftersom Michel seglat omkring i dessa vatten i många år frågade jag om de fattiga länder där vi nu är har någon kustbevakning för att stävja tjuvfiske och smuggling. -Ja, Vanuatu har en båt men inget bränsle till den. Det förklarar kanske varför det är så ovanligt tomt här på tonfisk, guldmakril etc. Man hör också asiatiskt snack på VHFen, vilket jag tolkar som trafik mellan fiskebåtar. Som jämförelse kan jag nämna Fijis huvudstad Suva, där det låg klungor av konfiskerade fiskebåtar från allehanda nationer – där har man fungerande patrullbåtar. Salomonöarna, som är vårt nästa land i tur att segla till, har enligt Michel köpt in sig på en särskild satellitservice och övervakar sina fiskevatten på detta sätt. Antagligen är detta framtiden för utspridda önationer. Trycket på fiskevattnen är såklart enormt och i södra Stillahavet bedrivs en betydande del av världsfisket, 60% enligt Michel, om det nu kan vara sant.
Vi är åter under segel här, klockan är fyra på morgonen och vi rör oss norrut mot Waterfall Bay på Vanua Lava. Det är starka tidvattenströmmar mellan öarna och sjön var ganska bedrövlig tidigare på kvällen, så både Tina och Lovisa såg bleka ut. Jag roade barnan med ett par timmars högläsning, så det blev ändå en mysig kväll. Just nu gick Venus upp väldigt stark så jag fick hjärtat i halsgropen och trodde en stund det var en båt på väg mot oss med kassa lanternor.
Gustaf 14-25.5’S 176-17.7’E 17.17 GMT 15/9 2015