Under segel igen!
Indonesien är ett land för sig tycker vi, som ännu inte vant oss vid Asiens byråkrati. Imponerande! Vi har lagt fem fulla arbetsdagar för att klarera in här, men nu är vi igenom! Det sista kontoret idag visade slutligen upp en räkning på 4.5 miljoner rupier, ca 3000 kronor. Detta efter att ägnat byråkraten och hans kontor ungefär sex timmar. En rimlig timpeng kan tyckas, men eftersom jag misstänkte att det kunde vara en muta, tog jag honom inte helt på allvar, och till slut fick jag min tjocka bunt med papper utan att betala, liksom jag fått på alla andra myndighetskontor.
Totalt gäller följande: Många dokument och en del pengar ska skickas till agenten för att få inresetillstånd (CAIT) samt ett “sponsor letter”. Vi gjorde detta i Nya Zeeland och det tog ca 1.5 dagar. I måndags ordnade jag visum på ambassaden i Vanimo, PNG. Två besök. Ca 400 kr/pers. I Jayapura fick vi besöka Immigration två gånger, första gången saknades ett dokument. En bra bit med taxi och väntetider. Vi fick besöka Karantänen två gånger, in och ut ur Jayapura, en halvtimmes väntetid båda gångerna. Tullen tog två timmar första gången, sedan mycket grundlig båtinspektion, därefter en ny lång dragning på kontoret med en massa papper. Fjärde gången var snabb. Hos polisen för att få tillstånd till västra Papua var en seg historia, med en timmes väntetid och ett försiktigt önskemål om muta. Han fick 7 kr och blev sur. Tog runt tre timmar. Under tiden bogserade marinen bort vår båt, trots att detta är mot alla internationella lagar och trots att hamnkaptenen godkänt vår ankring, vilket han så klart förnekade efteråt. Jo hamnkaptenen, han som ville ha den fetaste mutan, han var också den med störst behov av att hävda sin auktoritet. Det är han som beordrar, att sådana båtar han inte är nöjd med, ska bogseras tillbaka, t.ex. om man lämnar hamnen tre timmar efter angiven tid. Han krävde som sagt tre besök av oss, à två timmar per gång. Många papper, och man kan säga att han inte gjorde sig någon brådska eller kände något större krav på sig, att vara tillmötesgående. Bob, som är 74 år, singelhander och dessutom har dåligt hjärta, vägrade hamnkaptenen släppa ur hamnen för att det fattades en stämpel från immigration, varifrån han för övrigt just kom från. De andra tio dokumenten var i ordning och immigration är nu stängt i tre dagar, så jag antar att det var ett upplägg för en ny mutförhandling. Bob låg kvar och gnisslade tänder nu när vi seglade ut. Han ville inte betala några mutor.
Det kan låta lite mycket turistande på myndighetskontor kanske, men jag tycker ändå det är ganska spännande att ta sig igenom denna djungel av byråkrater. Man måste vara formell ibland, skaka hand och vara goa kompisar och sen slå om direkt och bli tvärförbannad när det behövs. Har pratat en hel del med andra “kunder” till alla dessa myndigheter, agenter, jurister och kaptener och de har försökt lära ut konsten att spela med i balansgången mellan dessa tre attityder. Lite exotiskt att vistas i dessa lokaler, men nu har jag fått nog för en lång tid. Vi ska försöka undvika städer tills vi kommer till Ambon vid jul.
Passade på att bunkra diesel, vilket också var en intressant historia. Försökte först på macken ett stenkast från ankarstället. Det gick inte och blev till slut utkastad så dunkarna flög lång väg. (Fattar ju inte ett ord indonesiska och kan faktiskt inte ta ett nej…) De satte mig på en taxi och jag fick en timmes sightseing, men ingen diesel. Tillbaks igen till macken som kastat ut mig och se! Fick köpa diesel nu! Nästa dag kom jag tillbaka och det gick bra en gång till, men nästa gång stod jag envist där 45 minuter igen med ordet nej uttalat på många oförståbara sätt (utan att bli utkastad) och fick till slut köpa bensin istället. Regelverket är tungt och många som kommer till macken har stämplade papper med sig, dock inte alla. Men soppan är billig, under 5 kr/liter. Idag kom en snurrebåt förbi oss och erbjöd att skaffa diesel (solar) och jag förhandlade ner priset från 10 kr/liter till 6.70. Fick ganska snart mina 200 liter (åtminstone nästan 200…) så nu har vi åter fullt.
Tina släpade ombord 50 kg mjöl och 10 kg socker och en del annan proviant och skaffade också internetgrejer för 3G, men vi hann aldrig riktigt använda dem. Det är fullt upp att komma iland, men vi har passat på att unna oss att äta på serveringar i stan, en god lunch kostar ca 12 kr. Taxi kostar 1 kr, klart överkomligt.
Gustaf, 11GMT 21/11-2015 02-21’S 140-38’E