Tana Djampea
Monsunvinden i dessa trakter blåser ständigt från väst, från december till april, och vinden driver på havsströmmen. Eftersom vi vill västerut tappar vi en knop eller två, genom att vattnet försöker föra oss bakåt. För att komma västerut krävs antingen mycket motorgång eller ett övermått av tålamod. Dessutom behövs noggranna studier av väderkartan, varje dag. Klokast är så klart att inte trotsa monsunen, utan vänta tills vinden byter riktning, i maj. Eftersom vi inte kan förlänga visumen i Indonesien mer än till mitten av maj, får vi knö oss fram så sakteliga – mot elementen. Kanske inte alla, inklusive eld och jord, men väl luft och vatten.
Efter att ha kastat loss från Hoga, med löfte om två dygns nordlig vind(!), fick vi i sanning möta det senare av dessa element – vatten. Den nordliga vinden varade en halv dag, sedan bollades vi fram av den ena omgången squallar och ösregn efter den andra. Segelskifte, segelskifte och åter segelskifte. Hissa och reva, gippa och slå, allt medan regnet forsade på. Sträckan var endast 220 sjömil, men vi fick i sanning arbeta för varenda en. När vi så ankrat här på Tana Djampea fortsatte det monumentala ösregnet i nästan tre dygn. Vi ger oss inte för lite fukt, så var dag har vi öst gummibåten, från full till tom, och efter skolarbetets slut har vi så puttrat iväg till en jättefin strand, en dryg sjömil härifrån. Av allt regnet har siktdjupet minskat, så vi har väntat med att snorkla och dyka. Ön har ganska mycket mangrove i vikarna, den är inte särskilt tätt befolkad och vi har ännu inte sett några lokala personer bada, så jag befarar att det nog kan finnas en del saltvattenskrokodiler som följer våra göranden med intresse. Men utanför den långa stranden finns ett stort turkost område som torkar ut i lågvatten och är perfekt för barnen att surfa i, när vågorna är de rätta. Jag föreställer mig att krokisarna syns bra mot den vita sandbottnen, så där känner vi oss hyfsat trygga för de ljusskygga vidundren.
När till slut solen tittade fram i går morse, tog jag vinkelslipen med roterande stålborste och gick över lite rostfläckar, som börjat dyka upp på Caminante. Uppehållet höll sig fram till lunch, men misstänksam som man är, hann jag få på tillräckligt med rostskyddsfärg innan nytt regn åter började falla. Imorgon ska vi in och utforska byn i hopp om att få köpa lite grönsaker. Här finns ingen radiomast och de få husen längs stranden är byggda på pålar. Mot krokodiler eller kanske mot fuktproblem? Det kanske vi får reda på imorgon.
/Gustaf, ankrade på sydsidan av Tana Djampea, på kvällen 15/2-2016