Solomon Islands, ett första intryck
Natten mellan 27e ch 28e september ankrade vi upp utanför Yandina på Russellöarna. Denna natt var vårt första möte med Solomon: Små stugor nere vid vattnet och vovvar som höll ett öga på oss, som i Sydeuropa. Nästa morgon var söndag och med gula flaggan uppe hade vi en härlig båtdag. Skola och vila och många skratt och lekar med alla barn som paddlade runt vår båt. En mamma (eller storasyster) med tre små telningar tillbringade nästan hela söndagen, paddlande i sin trädstamskanot, som var alltför liten för familjen, och i brist på öskar sjönk de oupphörligt så man såg de tre små och de gapskrattande stora sticka upp i rad, fortfarande glatt paddlande, tills ett av barnen reste sig och ekipaget välte på allvar och alla simmade vant omkring. Då ruskade man stocken från sida till sida så det mesta vattnet for ut och så började spektaklet om igen. Vi förstod att detta var Solomons variant på babysim. Varmt vatten är bra för små barn men här också, med den extra kryddan att viken är bebodd av sexmeters glupska saltvattenskrokodiler som får det att pirra lite extra i magen, kan jag tro. Till slut simmade så många barn runt Caminante och tittade nyfiket in genom fönstren, att skolan fick träda åt sidan och Karin fick förena sig med de badande.
Det var härligt och spännande att komma in i ett nytt land, ganska annorlunda mot vad vi hitintills sett. 25 glada människor, unga och gamla stod på en gisten pir och fiskade. Den ena stora näbbgäddan efter den andra drogs upp, i en kör av skratt och stoj. Vi förstod genast att vi kommit till ett folk som inte hängde läpp i onödan. Man hojtade och viftade för att vi skulle komma och vi kände oss lite som rädda utomjordingar som inte vågar landa. Slutligen ankrade vi gummibåten utanför polisstationen och möttes av en vänlig mottagningskommité av poliser av det mer avspända slaget. Mycket sympatiska och de ville på alla sätt hjälpa oss med gummibåtens förtöjning!
Poliserna med sina prydliga långbyxor gjorde intryck på mig och jag frågade ödmjukt om det gick att klarera in trots min föga städade dresscode. Inga bekymmer, men man gjorde snart klart att det var länge sedan man kunnat klarera in här i byn. Sedan den stora strejken 2003 var inte byn som förut, och raffinaderiet, hamnen, plantagen och mycket annat var nerlagt sedan man jagat ut det utländska företaget som drivit stan sedan urminnes tider. Kanske ångrade sig en del, men om femton år går kontraktet på marken ut och byn kan måhända byggas upp på nytt.
En polisman lotsade oss genom staden som naturen tagit i sin famn med gräs på vägarna och cisternerna nu dolda av grönska. Överallt mötte vi skrattande barn och mammor och jag skojade om att vi fått permission ur fängelset. Här fanns ingen tid och ingen brådska, men ej heller några pengar, vilket inte verkade bekomma dem. Dessa människor har så mycket skratt och sång och så lite bekymmer. En sån rikedom!
För att göra ett nytt försök att klarera in i landet seglade vi 150 sjömil till Noro och fick gjort vårt pappersarbete på onsdagen. Tyvärr sprack pulsdämparen i vår hembyggda watermaker och sprutade saltvatten i motorrummet, vilket fick elmotorn som driver watermakern att brinna. Dagen därpå besökte jag alla verkstäder och elaffärer och tyckte mig till slut känna hela stan. Alla hälsade på mig och jag tror jag har pratat med alla glada vägarbetare och betelförsäljare. I verkstan på fiskeföretaget Soltuna hade verkmästarn lindat om motorer ett par gånger men hade inget material hemma längre. Men i järnaffären “Island Enterprises” fick jag dem att ringa runt lite och på kedjans filial i Honiara stod en liknande motor som vår och dammade i en vrå. Fantastisk tur!!! Jag betalade i förskott med löfte att den ska komma i början av nästa vecka. Återstår att se.
Igår fredag seglade vi tolv sjömil norrut till en liten djungelvik, enligt ryktena full med krokodiler. Barnen i “byn” på fem hus tog oss till vattenfallet en halvmil in i djungeln, en mycket trevlig promenad. Vattenfallet var 60 meter högt och sprutade ner över oss, och det var svalt och skönt att bada i dammen under efter den heta promenaden. Påminde lite om att utmana en vattenkanon. Åter hemma i byn pratade vi med Rocky vars fru var i Noro på kyrkomöte och han var ensam med sina två små barn. Den 8-åriga flickan hade trampat på en spik i förrgår och foten var nu stor, het och svullen. Vi lovade att se vad vi må ha i skeppsapoteket. Rocky paddlade senare ut till båten och fick en kopp kaffe, en pratstund och en blisterkarta med antibiotika. Han ondgjorde sig lite i förbigående över det stora utländska skogsföretaget som äger och brukar eukaluptusplantagen i området.
I morse tog vi gummibåten upp längs en å in i djungeln och fick se många vackra fåglar. En slags vitnäbbad tukan, flera sorters kungsfiskare m.m. Till slut gick vi iland och väckte en ung man som byggt sig en liten palmbladsbod där han låg och sov siesta. Han höll på att få fart på trädgårdslanden runt om, det är ju säsong nu för att sätta, och så här, och området har prydliga bestånd av sötpotatis, taro och kassava. Den sympatiske killen försökte övertala oss att bada i hans pool, men blyga som vi var plumsade vi hundra meter nerströms istället..
Nu har vi flyttat oss några vikar igen, efter att vinkat av alla glada barn från förra stället med lite godis. Vi har åter utforskat mangroven och krokodilerna, men nu går solen ner, så dags för en pilsner hos Nautilus.
Gustaf, 10.00z, 4 oktober 2015, Bat Harbour, Kolombangara, Salomonöarna