Skrammel, skrammel, surr surr
Vinden har övergivit oss. Inte helt, ska jag säga, vi gör fortfarande 2.5 knop och då och då slår en våg vinden ur seglen, så det skramlar och brakar i tystnaden. Njae. Med vindroder var det tyst att segla, men med autopilot som vi har, är det ständigt ett litet försiktigt surrande när kursen korrigeras. Vinden är så lätt så brummet från vindsnurran har tystnat, liksom porlet från havet.
Stjärnhimlen är magnifik, för molnen och diset vi hade de första 10 dagarna har slutligen gett upp. Detta har också vårt goda fiske gjort, tyvärr. De senaste dagarna har vi endast dragit upp två firrar, bägge av typen urk-fisk, dvs en starkt fiskluktande superbenig 70 cm long och 5 cm tjock sak som inte är populär att servera. Inte nog med den vanliga benuppsättningen, denna har också 10-15 cm långa ben på diagonalen under skinnet längs hela fisken. Ungefär som revben. Vi åt en härom vecken, men de senaste har jag kastat i igen. Men vi har ännu lite fina filéer i frysen, så det går ingen nöd på oss.
Vi närmar oss nu Fatu Hiva, även om det går lite långsamt. Det är bara 110 sjömil kvar. Återstår att se om vinden står sig, eller om vi måste starta motorn för att komma in, sista biten. Vi är ännu inte så desperata, men jag vet hur det brukar bli när målet kommer allt närmare…
Gustaf 13 GMT 3 maj 2014, 10-31’N 136-53’W