Skolbåten
Det blev en ovanligt skumpig segling ner till Valentia igår natt. Vi var lovade väst 10m/s men det slutade med dikt bidevind hela vägen (ca 100 sjömil) med mycket sjöar över däck. De kallade det SW force 6 på radion, vilket inte lät så stimulerande. Kursen skulle vara 200 grader och vindriktningen var 250 grader, vilket är en svår ekvation när man har drygt två meters krabb sjö emot hela vägen. För att komma förbi Sybil Point och genom det spektakulara sundet mellan Dunmore head och great Blasket Island fick vi stötta med motorn eftersom det då började mojna till 6 m/s, så bara den stötiga sjön blev kvar. Det var underbart att kunna falla av 40 grader sen och plötsligt få god fart sista biten till Valentia.
Mitt i natten brast surrningen mellan vajern i vajerliket på “lillefocken” och fallhornet, så seglet kanade ner 1.5 meter och flaxade våldsamt. Fick gå upp och bärja seglet och surra ner det så gott det gick och fick då mitt andra ombyte dränkt. Gud vad det kan forsa vatten över fördäck i sån motsjö. Nästan varje våg gick till midjan på mig. Jag var inte så benägen i kolmörkret att forska i vad som farit i focken som gjorde att den kanade ner, så vi seglade vidare med 25 m2 av rullgenuan och full mesan och förstarevad stor. Det gav ca 20-25 graders lutning vilket behövdes för att hålla fart mot vågorna. Såklart att focken går bättre mot vinden eftersom den är väldigt hög och smal, men rullgenuan hade faktiskt bättre form än vad jag skulle gissat.
Innan jag går vidare måste jag nämna ett par ord om great Blaske island som vi gick förbi vid 11-tiden på förmiddagen. Här finns ingen hamn, bara en liten strand och i övrigt lodräta klippor med dånande bränningar. När man ser hur mycket husruiner, gärdsgårdar mm som ligger på denna frodiga ö, tom en kyrkoruin, tänker man på hur det måste varit att leva där för 100 år sedan, sommar som vinter utan telefon etc.
För att gå ut och fiska användes långa skinnklädda kanoter som bars ner och sjösattes, och det behövdes ett flertal karlar för det tunga arbetet. Här gällde det att vara sams med grannarna så de kommer och hjälper till innan havet krossar båten när man kommit åter från en tur. Grannön hyser europas näst största sulekoloni och fårskötseln och fisket är säkert utsökt, men tänk vilket utsatt ställe att födas till världen på. Om fisket är för farligt i de där kanoterna ser fårskötseln eller äggsamlandet ännu värre ut i mina ögon.
Lovisa och jag noterade att alla får vi såg på ön klamrade sig fast på ett till synes vertikalt stup mitt emellan toppen på ön och havet 200 meter nedanför. Där gick de i prydliga rader som bladlöss på en vertikal stam. Ska man fånga in dem för klippning kan man inte ha för mycket höjdskräck eller dödsångest. Ska man besöka släkt iland får det vara vackert väder i flera dagar för att få ner dyningen samt rätt tidvatten, annars förs nog lätt kanoten till havs av de mäktiga strömmarna. Men det är sagolikt vackert!
Vi ankrade norr om livräddningsbåten i hamnen i Valentia och satte strax igång med barnens skola som de längtat efter. Det lyser fortfarande i deras ögon av alla fina böcker vi packade upp i tisdags, det var en riktig julafton för dem båda. Sen tog vi oss in till puben och lyssnade på lite ösig irländsk musik och hade trevligt med en familj från Dublin som hade två döttrar jämnåriga med våra barn. Särskilt Karin var i sitt esse och sprang och busade med de andra barnen så hon blev alldeles svettig där bland alla ben och barstolar på puben. En Irländsk pub här ute på landsbygden är mycket mer ett samlingsställe för familjen än hemmavid, och även om det serveras mycket öl såg jag ingen som var direkt påverkad, annat än att de flesta män hade påtagliga ölmagar..
Sen vi var här senast har det byggts en fin liten hamn bestående av stabila pontonbryggor i en fyrkant. Därinnanför simmas det, man fiskar och umgås. Det är ett statligt bygge och trots att här finns vatten och kanske även el tas det inte ut några avgifter. Tanken är att det skall upp fler pontonbryggor i vinkel mot fyrkantens sidor och detta ska drivas av privata medel och då blir det väl hamnavgift. Men tills dess, “gratis är gott”, så i morse efter skolpasset flyttade vi in, och vi la oss på utsidan av pontonen och gladde oss åt att slösa med färskvatten. Det är några detaljer kvar på watermakern jag snickrat ihop, närmare bestämt sötvattensanslutningarna ut från membranstacken till flödesmätarna. Behöver svarva några anslulningar vilket inte blivit av ännu, men det är ingen brådska med tanke på att det är gott om friskt dricksvatten här och i norra Spanien. Så jag och Karin ägnade en stund åt att busa med vattnet och tvätta några baljor tvätt samt bada i sittbrunnen. Tina
insåg försent sitt misstag när hon satte på sig stövlarna nån timme senare, men hon har förlåtit oss nu..
/Gustaf 23.20z 23 augusti 2012, 51 56N 10 19W Valentia, Irland