På väg över Atlanten!
En hel månad i Las Palmas blev det. Gud vad mycket som blev fixat. Olika svetsjobb, en helrenovering av dieselelverket, ny radar, byte av sista staget som inte blev bytt förut och pill med den trasiga AIS-en, för att nämna något. Vi har nu två nya spirbommar. Den gamla, den som inte böjt ihop sig, gav vi bort till Victory, en svensk Nauticat 521. De nya bommarna är 8 meter långa och gjorda av 130 mm aluminiumrör med 5 mm gods. De är monterade på masten på 2.6 meters höjd över däck och kan läggas ner på var sida om förpulpit när man inte använder dem, men vill behålla dem kvar på masten. För att inte belasta masten fick det bli extra stagning av masten vid infästingen i form av två långa rör som går ända ut till relingen. Det hela känns väldigt stadigt och pålitligt. Vi har nu seglat ett halvt dygn med vardera bommen och det fungerade utmärkt. Jag tror det ska gå bra att hantera dem själv på nattvakterna också, även om det kräver lite påpasslighet.
Problemet med de förra bommarna jag byggde var att eftersom de satt från relingen ville de dras upp av den spirade genuan ganska mycket, och för att de inte skulle resa sig rakt upp hade vi satt vajrar ner från bomnocken till fören i vattenlinjen, respektive till avbärarlisten midskepps. Dilemmat var att ju högre man lät dem peka desto sämre blev dragvinkeln för vajrarna att hålla ner dem. Så för att de skulle hålla måste det bli en ganska lång lina från bomnocken till skothornet, vilken pekade snett uppåt-inåt och gav seglet alltför stor rörelsefrihet. Så för att stabilisera seglet frestades vi höja bommen för att få kortare uthalsgaj, vilket slutligen ledde till att kompressionen på bommen fick den att kollapsa. Detta skedde på överfarten från Skottland till Irland i ganska fint väder.
Las Palmas är ett utsökt ställe att bygga färdigt båten på, men det krävs ett litet elverk för verktygen samt för att ladda batterierna, för så här års räcker inte sol och vind för alla förbrukare ombord. Om man ligger i marinan med landström får man inte vinkelslipa och föra väsen. Havsvattnet är oftast klart nog för att köra watermakern ute på ankringen. Där ute finns det gott om sällskap i form av idoga båtmekare och en riktigt bra sak: Las Palmas är en drömstad att få tag på billigt byggmaterial i. Glad blir man när man upptäcker att man kan fylla det rostfria skruvförådet till en 1/10 av priset jämfört med gamla Biltema. Att gå i de otroligt välsorterade industriaffärerna och bli väl omhändertagen trots att man inte är ett stort företag känns härligt. När jag tex köpt rostfria rörböjar på Askims rostfria rör därhemma har priset varit tio gånger högre och jag har fått sämre kvalitet än vad jag hittat här.
Men nu får det räcka med skruvandet. Några av våra svenska kompisbåtar har redan lättat ankar såsom Corinne, Litorina, Salsa och Victory medan Miss My och Elin ännu ligger kvar ett par dagar och svetsar ihärdigt. Vi har släpat ombord stora proviantlager och allehanda andra förnödenheter. Under salongsgolvet är det fullt av backar med konserver, dessutom torrvaror i dunkar, fullt av ostar, för att inte tala om vinet i sina pappförpackningar. Och på bänkarna och här och var på golvet är det surrat backar och tunnor med grönsaker, ägg, frukt och korv. I taket hänger ett stort torkat grisben som man kan skära sig en skiva av när man går förbi. Det ska inte lida någon nöd på oss.
Jag har aldrig sett så många båtliftare i LasPalmas som detta år. Efter att ha sagt nej till väldigt många under hela månaden tog vi slutligen med Andy, en 25 årig grabb från Manchestertrakten. Han håller på och utbildar sig till språklärare i spanska och engelska. Innan dess jobbade han i brittiska armén i sju år. Han är en rejäl kille som gör vad han kan för att undervisa barnen i engelska, men han har ingen erfarenhet av segling, så vi har haft ett antal ganska grundläggande lektioner i ämnet. Det blir nog utmärkt! Han lär sig segla, barnen lär sig engelska och vi får lite hjälp med vakterna ombord.
Eftersom vår nya gäst inte har någon tidigare båtvana kan man inte låta bli att le lite åt vissa klassiska missgrepp. Han hamnade i sjön när han skulle kliva i roddbåten häromdagen och han har väldigt svårt att förstå hur det hänger ihop med alla linor, bommar och segel. I kväll lagade han mat åt oss, spagetti med korvsås och jag förstod att han kämpade ganska hårt i sjögången där nere i byssan. Men att bo sju år i fält till och från har gjort honom mycket lätt att ha att göra med, inga krångligheter på något sätt.
Vi har haft ganska friska NNE-vindar sedan vi lämnade ankarplatsen vid 19-tiden den 30:de november. Det har varit mellan 10 och 14 m/s på det öppna havet, men första natten när Gran Canarias kust accelererade vinden hade vi periodvis 24 m/s undanvind så vi slörade först med “lillefocken” på 28 m2 och lade sedan till alltmer av den bommade genuan på andra sidan i takt med att vinden minskade. Det går snabb framåt och jag har glädjande noterat att den nya propelleraxelgeneratorn gör ett utmärkt jobb och håller batterierna fulla. I morse hade vi en bläckfisk på däck, Tina och barnen tittade på delfiner och en lira hälsade på.
Gustaf 01.30z 2/12-2012 25-09’N, 16-57’W