…och så gick ännu en dag i paradiset…
Vi rullar långsamt i dyningen i kvällsmörkret, det är vindstilla ute. Det känns som lördag, sa Karin, när vi låg och läste en bok i soffan nyss. Egentligen undrar jag vad hon menar, det spelar ju inte så stor roll längre vilken veckodag det är. Skola och kalaskvällar är inte längre knutna till särskilda dagar.
I går kväll (söndag) hade vi sundowners hos Salsa, och det var sömniga barn som bäddades ner i sina sängar vid tiotiden. När skoltimmarna började på förmiddagen i dag var barnen motvilliga. Det är inte alltid lätt att hålla en “glöd” i sin båtskola, suck. Så i dag fick Lovisa varva svenska med lite musik, blockflöjt. Bok och flöjt har legat bortglömda sedan Las Palmas och det var ju faktiskt jätteskoj att ta upp detta igen. Vi håller fortfarande på med tema Kroppen, och jag letade fram vår tjocka familjeläkarbok för att hitta bilder på hjärnan. Det verkade inte som om Lovisa hade observerat denna tegelsten tidigare, så har hon har legat och läst och studerat bilder om allt från cancer, ringmask, och blöjutslag, varje ledig stund. Lovisa suger i sig teoretisk kunskap som en dammsugare.
Till lunch blev det bönbiffar och curryris. Vi äter ofta vegetarisk mat nu, för det är inte mycket kött och fisk kvar i frysen. Man får försöka var lite påhittig för att hitta rätter som barnen gillar, köttfärssås och spagetti eller fiskpinnar och hamburgare är inte något man trollar fram så lätt längre. Gustaf gjorde några timmars underhåll på båten så i dag bekämpades den sista rosthärden på skrovsidan. Min sämsta stund på dan är oftast efter lunch, då skola, städning, disk och matlagning gör att jag knappt hinner titta ut. Då längtar jag efter civilisationen hemma. Men sen kommer belöningen, strandlivet från tre till solnedgången vid sextiden. Åh vad bra vi har det då, säger vi vuxna där vi sitter, Monica och Patrik från Litorina, Kristina från Meribelle, och tysk-österikkiska Beate och Bernard från Kendipi, medan ungarna frenetiskt gräver i sanden eller badar. Vi damer gör en motionstur ner längs stranden. Sedan går Patrik och Gustaf iväg med en gäng ungar för att leka i bamsevågorna.
Det är verkligen helt annorlunda att långsegla med barn, jämfört med utan. Eller så blir man slöare för att man har blivit äldre! Eller så är det alldeles för mycket jobb med en stor stålbåt… Drivet att ta reda på vad som finns i nästa ankarvik är dock inte lika starkt som förr. Just nu har vi snarare en önskan att finna en vardagslunk i denna exotiska miljö där alla trivs. Man klarar inte av att vara den utforskande turisten samtidigt. Inte denna månaden iallefall!
Jag frågade österikkiske Bernard idag vad deras familj gjorde på kvällarna i båten. De har en son Alex på 11 år. Han sa att de spelade en hel del brädspel och kort, det var inte mycket dataspel eller film. Favoritspelet var “Mexican Train”, en sorts brickspel som påminde om Domino fast mycket mer avancerat.
Undrar om det kommer att vara tufft för alla hemvändande båtbarn att smälta in i sin åldersgrupp i samhället efter att ha levat utan moderna dataspel, telefoner och fri tillgång till internet. De är som barn från fel årtionde.
/Tina 3.00z 15 januari 2013, Admirality Bay, Bequia