Äntligen för ankar
Sjuttio meter kätting rasslade iväg, ner i havet på ankarplatsen i Wayag i Raja Ampat och jag, Tina, är oändligt lyckligt över vetskapen om att jag skall få sova en HEL natt, fullkomligt ostört. De senaste mornarna har jag haft svårt att vakna. Det har varit så många nätter med nattvakter. Det har inte varit några bekväma, förutsägbara passadvindsnattvakter, nej, de svaga vindarna har kommit och gått och krävt engagemang, segel upp och segel ner, motor av, motor på. Eller ligga och driva, se upp för hetsiga squallar och fartygslanternor som dyker upp i mörkret. På sistone har Gustaf fått ge mig två koppar kaffe och en panodil och en halvtimme extra för att få liv i mig på morgonen. Efter kl 10 på förmiddagen är det svårt att sova, det är redan 30 grader varmt i båten och solen eldar obarmhärtigt på oss.
Efter en veckas segling rundade vi så idag nordvästudden av Wayag och överraskades av strömvirvlar och många knops medström.
Andy Scotts nya och moderna guidebok gav en inkorrekt beskrivning av den första möjliga ankarplatsen Där fanns bara en boj, som dessutom var upptagen av ett turistsjörövarskepp, så vi fortsatte österut, in över ett tremeters grund som syntes på satellitbilderna i SAS planet (program för kartor över planeten), men som bara anades i verkligheten. Här är inga elektroniska kort korrekta! Jag surade över att behöva angöra en “krånglig” ankarplats i mitt trötta tillstånd, men avsaknad av vind och de sagolikt vackra “gelehallonsformade” öarna distraherade min oro. Fyrtiotre meter djupt, inget stämmer ju. Här kan vi inte ankra! När vi vågat oss långt, långt in i gyttret av öar, fann vi den perfekta ankringsplatsen bredvid en liten strand, 23 meter djupt.
Ankarspelet funkade inte! Gustaf släppte i kättingen manuellt. Nu kan vi inte åka härifrån förrän han har hittat felet och reparerat det.
Nåväl, yra och sömniga har vi hunnit bada, promenera och åka gummibåt i detta magiska landskap med hundratals perfekta, spetsiga små öar, kalasat på lamm och en flaska Merlot. Sömniga och lyriska över att vara framme.
Tina, 8.01z, 29 nov 2015, Wayag, Indonesien