Nästan uppätna
Tidvattnet i sunden mellan Komodo och Rinca låg på med 3-4 knop norrut, och vi fick säga hejdå till kompisarna i Nautilus när deras båt försvann norrut, oförmögna att följa oss med sin dåligt fungerande motor. De tog sig tillbaks till Labuan Bajo, och funderar nu på att flyga in en mekaniker från Java. De är hängiga, då de har ont om pengar. Det läcker in diesel i oljan och delarna som bytts hittills, har inte varit orsaken till problemet.
Vi hamnade på västra Komodo, såg inga Komododrakar på stranden, men fick däremot snorkla i strömt vatten bland fina mjukkoraller söder om Pink Beach. Souvenirförsäljare från Komodo village var ihärdiga besökare, så till den grad att Gustaf blev vansinnig på dem. Efter två dagar flydde vi, samma morgon som två kryssningsfartyg med 1000 turister angjorde Komodo. Vi åkte snålskjuts på den sydgående tidvattenströmmen genom Selah Lintah till en ödslig vik på södra Rinca. En mäktig ankarplats i en vid vik omgiven av höga skogsklädda berg, en riktigt “topp tio – ankarplats” enligt Gustaf. Finfin snorkling och dyk på “Cannibal Rock”, barnen klappade nyfikna och orädda sköldpaddor. Men Komododrakarna på stranden är fullständigt galna av hunger! Vilka magra stackare, revbenen sticker ut på sidorna. När vi försöker komma nära med jollen kommer de dundrandes, imorse gick en i vattnet för att möta oss, vi skrek som smågrisar av rädsla! Skall de vara så här aggressiva, eller har de för lite mat så här års? Eller är de för många på Rinca? Vem vet, men inte sätter vi en fot på Rincas sydstrand mera. I eftermiddags vågade vi oss iland på en fin strand vid den lilla ön Nusa Kode, och eldade upp våra sopor (samt alla andras som flutit upp), samtidigt som vi spanade runt, rädda att en koloni drakar skulle ha etablerats även här. Fast vad skulle dessa köttätande monster leva på här, på en så liten ö?
Tina, 1 mars 2016, Rinca, Indonesien