Ömma stjärtar, heta blickar och en doft av svavel.
Vi ligger för ankar i Port resolution på Vanuatu. Port och port… Det är en liten vik på vindsidan av Tanna med ett par hyddor uppe på kullarna. Det är inte så djupt här, så stora båtar kan inte gå in. Strandbrinkarna med sina stora pampiga träd störtade ner i havet i samband med cyklonen, som drog fram här för några månader sedan, så det ser verkligen lite spöklikt ut. På havs-sidan är stränderna vita av korallsand, men här inne är de svarta som synden. Man kunde tro att denna vik, insprängd i tät djungel som den är, har kontakt med mörkrets makter och säkerligen också med underjorden. På stranden bredvid oss väser det fram ånga, och svavel har färgat klipporna gula, röda och svarta. Ännu mer fundersam blir man när man lyfter blicken ovan de svarta träden och får syn på de nattliga silhuetterna av otaliga, halvmeterstora fladdermöss. Där bakom kullarna flammar himlen orangeröd, omväxlande med tjock svart rök som väller fram. Och spänner man öronen tycker man sig höra dova smällar, som trummor som spelar marschmusik i underjorden.
Tre kilometer från vår ankarvik ligger ett eldsprutande berg, en fullfjädrad vulkan. Vi kom just tillbaka därifrån. Vi har varit på en kvällstur och har spanat in vulkanen i närmare ett par timmar. En fantastisk syn. Enastående mäktig ljudupplevelse som får biografernas effektljud att te sig som en gammal sprucken s.k. bergssprängare från 80-talet. Väsandet uppstår när 1000 kubikmeter gas frigörs på en gång och kastar upp tonvis med smältande, rödglödgad magma hundra meter upp i luften. Och hundratals stora glödande klumpar blir liggande kvar på sluttningarna och lyser i mörkret, bara ett stenkast från våra fötter. Vi vandrar på toppen längs krönet av vulkankratern på dess lovartsida och tittar ner på skådespelet. Det blåser 5 m/s från oss mot vulkanen och vi hoppas därmed slippa onyttig gasning och risken att få varma stenar i huvudet, men ibland, när den dånande kratern väser igång en kraftigare skur, når het, svaveldoftande gas upp till oss, där ovanför de två kokande lavasjöarna. Tanna är ett hett ställe, det kan man varmt rekommendera!
Men stigen till vulkanen går inte raka vägen, det är mycket kuperat och mäktigast är det såklart att besöka vulkanen i skymningen eller när det är riktigt mörkt. Så vi lejde den enda fungerande bilen på den här sidan ön, en illa medfaren jeep som tog upp oss och folket från en tjeckisk båt som ankrat upp här i morse. De är sju ombord, bl.a. en ettåring och en tolvårig pojke, så vi var totalt 13 i bilen inklusive de två lokala killarna. Ganska trångt men helt OK. Djungelvägen var hisnande vacker, men gropig och jag var flera gånger orolig att vi skulle välta eller att den trasiga fjädringen skulle kollapsa helt. Fast det gick, även om våra bakar ömmade betänkligt av de hårda träbritsarna efter en timmes färd i vardera riktningen. Landskapet, djungeln, de små hyddorna, de nakna infödingsbarnen, smågrisarna, papegojorna och vägen som borrade in sig under träd som slickade våra huvuden på det öppna flaket, allt var som en surrealistisk dröm, kryddad av eldsflammorna på himlen och vägvisarens berättelser om hur de lagar till de stora fruktfladdermössen i jordgropar, Vanuatus nya nationalrätt nu när kannibalismen kommit ur modet. Pilbåge eller slangbella utgör beväpningen för jakten. Mest slangbella, att döma av dem vi mött under dagen.
Vi pratade en hel del med de lokala fiskarna här i förmiddags. De fångar små sardiner de kallar makrill, med flytgarn här i viken. Alla har de urholkade trädstammar gjorda av brödfruktsträdets stam, och med en utriggare, för stabilitetens skull. Förutom flytnät är de utrustade med treuddade kastspjut. Simon, en av dem som Tina efteråt påpekade hade totalt osymmetriskt ansikte, kom och skänkte oss två halvruttna gurkor fulla med myror och andra insekter, samt fyra pyttesmå gröna paprikor varav en faktiskt inte var lika dålig. Han kallade alltihop för bönor. Lite svårt att förhålla sig och förstå tankebanorna ibland. Vad är allvar, vad är skämt och vad är ren fattigdom? Men det är helt klart att de blev av med nästan allt under cyklonens 30 minuter av förödande vind, regn och väldiga vågor, som lämnade kvar salt över hela ön. Den förstörde de flesta odlingarna och på kort sikt möjligheterna att odla och skapa ätliga jordbruksprodukter, på längre sikt dessutom många träd. Även deras tobaksodling stormade bort, berättar de. Förra gången de hade en sån cyklon var 1987.
Jag skänkte iallafall bort en näve batterier till deras ficklampor och lovade att svetsa lite åt dem imorgon. Då kanske vi får lite nya grönsaker, om de trots allt skulle ha några över.
Gustaf 11.07 GMT 17/8 = 22.07 den 17/8 lokal tid. Port Resolution 19-31.54S 169-29.78E