Med svansen mellan bena
Vi har haft jättefint sommarväder några dagar här nu. Varmt och svaga sydliga vindar. Naturen grönskar och blomster och bär prunkar. Här finns jättestora björnbärssnår och idag var äntligen de första bären svarta, så Lovisa och jag plockade några deciliter och Lovisa kunde stolt göra sin första burk med sylt. Igår gjorde hon rulltårta på frusna svenska blåbär som avnjutits som små bakelser. -Mycket lyckat!
Mitt i bakivern tog vår första gasolflaska slut. Detta är ju ett återkommande problem för långseglaren. Alla olika standarder på gasol… Vi har två sk H11:or, dvs 11kg gas med snabbkoppling, inte den vanliga P-11an med vänstergänga. I stan, alltså Clifden, hade vi sett att ett “garage” förde gas, så i morse tog vi åter gummibåten upp längs vattenvägarna och lyckades trots att tidvattnet (4.4m) ännu var ganska lågt komma in till stan. Jag köpte en flaska medan Tina spelade fotboll med barnen och så planade jag hem och fann till min glädje att det var samma anslutning och samma mått, så jag tog även med den tomma och fick den bytt. 28.99 euro per flaska och ingen extra kostnad för att jag första gången inte gav en tom i inbyte. Betydligt billigare än hemma. Spelade mycket fotboll hela familjen och hade riktigt skoj.
Vi har ju haft ett stort stationärt lågtryck utanför Irland en längre tid. Det har gett sydvindar med små variationer. Nu hade våra Grib-filer, dvs de komprimerade väderkartor vi tar in dagligen lovat att en utbrytare från lågtrycket skulle glida in söder om Irland och ge ostliga vindar på 10-12m/s i ett dygn från imorgon, så vi har laddat för att segla vidare söderut. Men i morse ändrades i sista stund prognosen och sa att det hände redan i kväll och att ostan tog slut i morgon vid lunch följt av sydlig kuling. Stress stress. Så direkt efter turen iland gjordes klart skepp ombord och vi hissade mesan och styrde ut ur viken fast vinden ännu låg på syd. När vi efter ett par timmar nådde Slyne Head, en pampig fyrudde som sticker rakt ut i Atlanten med magnefika vågor runt sig gjorde jag ett uppehåll i högläsningen av “Vi på Saltkråkan” där barnen just hamnat i tjocka i en roddbåt och Melker skulle kalla på sjöräddningen. Jag smet ner och mixtrade med radion och tog in ännu en G
rib-fil, med väderkartor för var tredje timmes väder de kommande fem dygnen. Hupp! Helt plötsligt betydligt mer drag i utbrytarlågtrycket jämfört med prognosen för några timmar sen. 17 m/s i ostan imorgon förmiddag följt av 25 m/s sydlig vind någon timme senare. Kanske skulle vi hinna fram till Valentia som var vår destination innan sydan kom tillbaka, men för att tajmingen skulle hålla måste vi ta oss genom ett par passager som inte lämpar sig i dåligt väder, bla den innanför Blasket island med upp till 4 knop tidvatten. Så tänkte jag där jag satt vid datorn och spjärnade mig fast med ena foten i krängningarna, medan barnen tjoade därute och Tina höll utkik. På VHFradion var det hela tiden kommunikation mellan en räddningshelikopter och räddningssamordnaren om ännu en olycka till havs inte långt härifrån, men nu har det blivit vardagsmat, det enda vi kollar är om positionen är så nära att vi bör checka in och erbjuda hjälp. Det har varit minst en grej varje dag som vi varit
ute sedan vi lämnade Skotland
Det var fortfarande svag sydvind, sol och god sikt även om det förstås alltid är ett par meter dyning på ett sånt ställe som strax utanför Slyne Head. På ett 33 metersgrund byggde sjön kittlande hög så barnen tjoade och skrek, men det känndes lite overkligt att det om 15 timmar skulle vara en dödens häxkittel precis där vi nu befann oss. Eftersom vi ännu hade 96 sjömil kvar till Valentia hämtade jag en påse chips och sa att vi tar ledigt i kväll och slår till reträtt.
Vi hade två reträttplaner. Det ena var Aran island med en öppen bugt som ankarplats. Inte så mysigt i storm. Det andra var betydligt mer komplicerat, nämligen viken öster om Round stone Bay. Round Stone bay själv, där samhället ligger, är för grund för oss, men viken bredvid är djup nog, med undantag av en grundklack i en lång böjd passage med grund på båda sidor. Klacken är på 2.4m och det är som sagt betydligt grundare på var sida och sjökortet poenterar särskilt att man inte ska använda det för GPS-navigering eftersom det är gjort långt innan det fanns GPS. Den lilla illustrationen på kortet är från 1847 för att vara exakt. Eftersom vi sticker 2.5 meter lastade som vi nu är, gällde det att ha lite tidvatten på sin sida, annans skulle vi inte komma förbi även om vi navigerade precis på pricken rätt. Tyvärr var klockan nio på kvällen och lågvatten inträffar klockan tio, men en liten bit hoppades vi få hjälp. Bara man inte går på i sjunkande tidvatten medan det mörknar tänkte
vi och satsade friskt som vanligt.
Och nu ligger vi här. Fint ankrade med 80 meter kätting i en perfekt liten vik på 15 meters djup. Segelen väl beslagna och allt är redo för stormen om några timmar. Frid och harmoni. Vi såg lite av Aran-ön utanför Galway innan vi tog oss in, men detta känns betydligt bättre. Tidigare gånger vi seglat längs Irlands västkust har vi inte tänkt på hur få ankarplatser det faktiskt finns, men nu med en båt som går lite djupare är det verkligen inte så många ställen att välja på. Valentia är egentligen det enda stället söderut härifrån och det är över 90 sjömil dit. Havet har hamrat sönder det mesta under årmiljonerna. Det återstår mest branta klippor som stupar i havet och en och annan sandstrand. Nej, det är verkligen en spektakulär kust som kan skrämma skiten ur en besättning som tas på sängen med dåligt väder.
Gustaf 01z 15/8-2012 53 23.89N 9 53.19W För ankar vid Inishnee.