Lugna dagar i Labuan Bajo
Trots en numera välgrundad skräck för de elaka Komodo-drakarna, ankrade vi ytterligare ett par gånger på västra Rinca. Dessa stränder är oerhört vackra, men det strömma sundet utanför för med sig mycket plastskräp som lagras in i vikarna. Vi försökte finna drakfria stränder, men blev ändå överraskade av en envis liten Komodo-varan, som inte såg ut att vara särskilt rädd för människor alls. Den promenerade förbi vår kajak i sanden på bara en meters håll!
Tillbaka i Labuan Bajo avstannade vår utforskariver, här har vi ankrat kanske alltför länge. Jag tror det är på grund av den kraftiga värmen och ett behov av att ligga stilla, utan att behöva bekymra oss för navigation och motortrubbel, som vi blivit kvar här. Kompisarna i Nautilus fixade sin trasiga motor, så nu kan vi snart följas åt lite längre västerut, när vi väl ger oss av härifrån.
Ungarna sköter motvilligt sin skola. De går igenom förkylningar, de paddlar kajak och leker emellanåt med Playmobil (som är små leksaker av plast). De har sova-över-nätter hos Nautilus-vännerna och vi har gemensamma middagar, där emellanåt hämtmat och en och annan indonesisk öl slinker ner. Vi lever med surret av fläktar som går dag och natt ombord, dieselgeneratorn får toppa batterierna. Det är varmt och fuktigt. Jag får regelbundet tvätta bort mögel på alla träytor med utspädd Klorin.
Barnbåten Lumbaz kom in till oss i Labuan Bajo, men försvann efter två dygn. Vi hade inte sett dem sedan Fiji, men vi har försett dem med regelbunden praktisk information över radion, då de alltid varit steget efter oss. Lumbaz-folket plockade upp sin fransk/spanska mormor här, som kom från Europa, och ordnade med barnkalas. Två döttrar fyllde 10 respektive 12 år. Det blev en festlig kväll! Vi har förlängt våra visum, en fyra dagars procedur. Två personer från Immigration kom och inspekterade båten. De ville väl försäkra sig om att vi inte hade båten full med icke-registrerade gäster.
Jag lyckades lägga höger innervad på avgasröret på en mopedtaxi och fick en sju cm stor brännblåsa, suck och stön. Den läker fint nu, men jag anar att den kommer att generera ett präktigt ärr. Under tiden som jag varit nere för räkning har Gustaf kontrat med att vinkelslipa bort all rost som var kvar på däck och skrovsidor. Det borde regna här, men det kommer aldrig något, så slipdammet ligger kvar som ett puder över stora delar av däcket och vi får svarta fötter när vi rör oss ute. Han har även åkt in till stan och skaffat diesel, så nu är alla våra extra dunkar fulla. Det är olagligt för utlänningar att köpa diesel här. Lite absurt att vi får segla i Indonesien men inte köpa diesel till motorn. Men får man väl tag i den, är den billig, och då är Gustaf nöjd.
Tina, 16 mars 2016, Waicecu Beach, Labuan Bajo, Flores, Indonesien