Ljuva ödemark
Nu har vi hållit oss en månad i bebodda trakter. De tre stoppen på Martinique var alla fulla med människor, möten och kommers. Det senaste var Le Marin på öns sydsida, en riktig marinastad som dominerades av hundratals ankrade långfärdsbåtar och en jättemarina. Le Marin är full av båttillbehörsaffärer och dykbutiker. Jag köpte till sist en dykdator, en Mares Puck Pro, så nu är dagarna av gissade bottentider och tabelläsningar med rynkad panna förbi! Det blev lite enerverande till slut, särskilt när jag gjorde upprepade dyk, eftersom jag aldrig ägt en undervattensklocka. Vi uppgraderade även barnens snorkelutrustning och fyllde frysen till bristningsgränsen med kött. Även mycken annan proviant har stuvats ombord och en ny Bullet M2 glänser nu i mesanmasten och förser oss med bredbandsnät så fort det finns en station inom synhåll. Igår hade vi t. ex. bra wifi-kontakt på 6.6 km håll, en prestation jag tidigare inte ens hört talas om att någon skulle lyckats med.
Starkaste minnena av Martinique för mig, om man nu får summera ett land på några få rader, var spökstaden St Pierre, där hela byn dog och alla skeppen sjönk vid vulkanutbrottet 1902 och där ruiner och vrak ännu dominerar stad och hamn. Men Martinique kommer också att leva kvar i mitt minne från gummibåtsturerna längs mangrovestränderna runt Le Marin, där massor av spökskepp ligger förtöjda till träden och sakta, sakta sjunker. Det är långseglare i varierande grad av avlägsnande från de blå oceanernas frihet. Allt från ankrade långliggare fulla av blomkrukor, hembygda dingar och en tjock påväxt under vattnet, till övergivna och sjunkna långfärdsbåtar, förtöjda i mangroveträden. Det är som en båtstad, som omärkligt övergår till båtkyrkogård. Det ger en kall och saklig övertygelse om vad som väntar den som inte genast bryter upp. Bryt upp, bryt upp, mens du kan! “Ship and men rot in port”.
Skrämda av mötet med denna devis, i trakten av Le Marin kusligt förkroppsligad, satte vi segel och gick söderut. Passerade St. Lucias vulkankäglor, St. Vincents dimhöljda berg, och seglade tidigt på morgonen den 5 juni tätt, tätt förbi Bequias västudde. Där, mellan två skär tätt ihop, vilka jag just funderade på om vi kunde gena emellan, hmm lodat till tre meters djup, satt nu en fraktbåt på grund och blockerade sundet, och detta troligen för många år framåt. Vi seglade vidare i lovart om små-grenadinerna och ankrade upp på Union Island, där vi hade en ganska lat eftermiddag och klarerade inte in förrän följande dag, dvs i morse. Med papprena i ordning och tre tunga kassar frukt att bära på lättade vi åter strax ankar och satte norrut igen, till Mayreau’s lovartsida, där vi nu ligger, fint skyddade bakom ett korallrev. Vidare i lovart ser vi masterna av ett knappt dussin båtar vid Tobago keys, snorklingens hotspot bland de västindiska öarna. Men, vi har “vårt eget lilla blue Hawaii”, med egen kilometerlång vit strand, där Tina, jag och barnen löpte runt nakna som kalvar på grönbete, lyckliga över lite oexploaterad natur. I morgon ska vi se om korallreven runt båten är av bästa snorkelkvalitet eller om vi måste flytta en sjömil eller två österut till Tobago keys eller Worlds End Reef som kommer därefter, och är revens sista utpost i Atlanten. Där seglade vi tätt förbi på lovartsidan i går och följde linjen av vitt skum som visar var över två tusen sjömil fri passadvind bryts. En skräck för seglaren, ett oförlåtligt misstag om man lyfts upp i det infernot, men ett paradis i marint liv och mångfald och drömmen för den äventyrlige badaren.
Nationaldagen, och min namnsdag tilllika, firades med grillad tupp (vilken jag för säkerhets skull först mjukat upp lite i tryckkokaren). Jaja, någon dag ska jag förbättra min franska, så jag slipper överaskningar av typen grisen i säcken. Sac de nöff…
Gustaf 01.15z, för ankar på ostsidan av Mayreau 12-38.20N 61-23.23W