Laplap på Wala Island
Lovisa fyllde 11 år förra veckan. Och det firades förstås med en riktig kalasdag. Sånt som man kan avsätta tid för, när varken mamma eller pappa har vanliga jobb att gå till. Vi är på ön Malekula och har hittat en ankarplats i Port Stanley. Strax utanför finns en liten holme med en strand. Fem barn jagade runt ön på skattjakt, och sedan gungade de på stora slänggungan ombord på Caminante. Sedan middag med tårta, dans-stop och “Pin the ponytail”, och så sova över. Pannkakor till frukost. Vi vuxna hade knytkalas, tandläkaren Michael och Birgit från Mariposa hade med marinerad tonfisk som vi alla njöt av. Han underhöll oss även med en otrolig berättelse om hur han ordnat ett jättestort kalas i Tyskland och bjudit alla på anaconda. Ormen hade importerats levande från Brasilien och han hade dödat den själv i badkaret enligt instruktioner.
Vi fick några dagar för oss själva på ankarplatsen och gjorde lite underhåll. Jag har skurat smutsig teak med saltvatten, samt tvättat bort rostränder på skrovsidan. Gustaf och Karin har skurat vattenlinjen. Vi besökte byn Litzlitz på “fastlandet” Malekula och bytte fisk och lite pengar mot rotfrukter, sallad, grapefrukt och gröna bönor. Vi mötte en äldre gumma, där tänderna i överkäken pekade rakt ut. Fast det hindrade henne inte att vara glad och pratsam. I Litzlitz fanns civilisation i form av bilväg och elledningar. Folk kan tjäna pengar på att arbeta med kopra (torkad kokosnöt) eller kakao. För övrigt lever alla Vanuatu-bor vi hittills träffat på, på sina odlingar, kokosnötter och på småfisk, men de behöver ju de där extra slantarna för att kunna skaffa sig kläder, kastruller, ris, kryddor, betala lite ström om det finns i ledningen, eller köpa en telefon. Trots att paddel-utriggare med en urholkad trästam är den överlägset vanligaste farkosten i vattnet här, behövs kontanter för att byarna skall ha tillgång till en motorbåtsstaxi.
Vi flyttade oss 10 sjömil norrut, till Wala Island. Här har byborna sina odlingar på fastlandet, och måste ibland använda taxibåten för att kunna transportera tillbaks sina grönsaker till hemmet.
I morse tog vi med släktingarna Rosanda och hennes man Antilym, Don, samt ytterligare en man över till fastlandet för att besöka deras odlingar. Gustaf planterade om bananträd och grävde ner taro. Barnen och jag plockade tomater och sallad och planterade majs. Det var en kul omväxling att få jobba i nåns trädgårdsland. Vi bytte till oss tomater, kokosnötter, taro, citroner, bananer och chilli för lite rep och fiskekrokar.
Lovisa undrade vad “laplap” är för sorts mat, så Rosanda erbjöd sig att hon skulle få vara med och göra laplap. Det blev en minnevärd eftermiddag i Rosandas och hennes pappa Camis sällskap mitt bland familjens hyddor i byn. Laplap gjordes i en jättestor gryta. Rivna tarorötter blandades med kokosmjölk och smeten lades i en bädd av bananblad. Vi skänkte fisk, som Rosanda packade in i sallad (“Island cabbage”) som hon la på toppen tillsammans med körsbärstomater. Hon stoppade i några kokheta stenar och sedan packades bananbladspaketet ihop, täcktes med heta stenar. Grytan fick sedan stå en timme på heta stenar i den öppna eldstaden.
Vi ät rätten som en “familjepizza” tillsammans, sittandes på en flätad matta. Det var jättegott. Även våra barn åt rikligt, trots att detta var något helt nytt. Vi rumlade tillbaks till jollen i mörkret. På vägen stukade jag foten. Kanske var det för att vi drack lite kava som det knappt gjorde ont.
Men nu känns foten som en exploderande tennisboll.
Tina, 10.33z, 7 september 2015, Wala, Vanuatu