La Habana
Jag älskar Havanna!! Detta är Buenos Aires och ännu mer Val Paraiso, draget till sin spets. Elegant vackra, stolta och trygga människor som lever i en saga. -Men vilken saga?
En stad full av kärlek, skönhet, historia – och förfall.
Hundratals vänliga människor har nyfiket, varje dag, frågat oss varifrån vi kommer, medan vi har varit i Havanna. Som turist hamnar man lätt i centrum, på gott och ont. Musikerna spelar främst för oss och följer oss med blicken, skolbarnen tittar nyfiket på våra barn och vill gärna söka kontakt, men de är lite blyga. På nöjesfältet i dag fick våra barn allas oanvända biljetter, fastän de åkt i särklass mest, biljetterna kostar 12 öre per åktur, inget för oss men mycket för dem. Grönsaksförsäljarna är extra artiga, men vad vi sett har de faktiskt aldrig höjt priset för oss som turister. Än så länge mest trevliga iaktagelser. Men där är också hundratals taxichafförer (mest cykel, men även häst och bil), hundratals tiggare och gatuartister och många många inkastare till olika resturanger och barer som dyker på oss och vill berätta sin egen livshistoria och varför just deras erbjudande är unikt. Periodvis blir det lite för mycket. När man blir utmattad av uppmärksamheten tar man gärna ett par parallellgator längre in, och så kommer man bort från detta ståhej.
Så varför? Jo, det var tyvärr korrekt att vanliga stats- och cooperativ-anställda (absoluta majoriteten av folk här) samt jordbrukare tjänar 8-10 US-dollar per månad. En läkare får 25-30 och en ganska hög politikler toppar på 35 dollar per månad. Det är ett spann på mellan 50 och 200 kronor per månad, och är man borta en dag räknas det av på lönen. Inte konstigt att många trånar efter de utlänska pengarna som är i omlopp. Det finns en otrolig uppfinningsrikedom för att nå fram till detta åtråvärda betalningsmedel.
Det finns väldigt mycket konst och konsthantverk av alla de slag. Många fantastiska leksaker gjorda av ölburkar, många vackra och fantasieggande träsniderier, smycken och kläder. Härliga hemsydda dockor! Allt av mycket hög kvalitet! Många säljer gamla men intressanta böcker samt en imponerande varietet av hemgjorda musikinstrument, målningar och planscher. Och så lockar massor av resturanger och “bed & breakfast”, Casa particula som det heter här. Taxinäringen är ett kapitel för sig, och i Havanna har den uppnått en stil och perfektion som är utöver allt man sett hittills. Oerhört välklädda, oerhört artiga och med fullkomligt klanderfria fordon. Hästskjutsen ser splitterny ut. Chevrolet modell -53 ser nästan ut som kommen direkt från fabriken. Det är bara när man låter ljuset falla längs lackeringen man inser att den plåten varit lagad många gånger och levt ett hårt yrkesliv i 60 år. Konkurrensen är stenhård och Ladorna (rysk bil) som är vanliga som taxi i Cienfuegos kan inte hävda sig här i Havanna. Här är det nästan uteslutande 40- och 50-tals lyxbilar i kanonskick som gäller. Älskar du dessa runda former, de blänkande generösa kofångarna, “dollargrinen” och det lite skramliga motorljudet, far genast till Kuba! Samtidigt är priserna därefter i Havanna. En entimmes häst-och-vagntur för vår familj genom stan med sightseeing kostar 130 kronor i det pianolackade och smokingutrustade ekipaget. “Hemma” i Cienfuegos är det fem kronor på en mager häst och utan smoking, och 15 kronor för turen med en 50-talsamerikanare, men då lite matt i lacken och kanske inte riktigt komplett. Skillnaden är att turistattraktionerna i Havanna granskas av staten, som bestämmer enhetspris, men kanske inte alla turer redovisas av den framgångsrike åkeriägaren. Men grundtanken på Kuba är: Inget prutande. Rättvist för alla. Och jämfört med andra länder är allt ändå dunderbilligt.
Vi hade stor tur med musiken på många av ställena vi besökte. Ett flertal klassiska kubanska liveband, mest bestående av äldre herrar, kanske någon dam, men ack vilken underbar musik. Sorgsen, ja. Lite brusten, mmm, med toner som går rakt in i hjärtat! Höjdpunkten var en timme med BuenaVista Social Club, i orginal. D.v.s. de fyra som ännu lever av dem men med bandet förstärkt av många superduktiga musiker. Där fyllde jag nästan hela minneskortet! Sånt här spelas som sagt på barer och resturanger. Man betalar en tia för en öl och sen är det bara att njuta!
Så är det då det där med palatsen, flärden, pelarna och ståten, som bildar en tvär kontrast mot bilden jag tidigare bar av kommunismen, d.v.s. betong och socialrealistiska, monumentala skulpturer. Nej, här är det finess, många härliga byggnader i tipptoppskick (men förstås också en del helt förfallna). Och en massa snygga tjejer som trippar fram, ingen Traktorina, modell Sovjet inte! Marmor och glaserade kupoler, sköna målningar överallt och exremt vacker akitektur. Massor av parker och katedraler. Här brukade Hemingway bo etc. etc. Detta var såklart societetens Kuba under “neoimperialismens” tid, d.v.s. 10-50 talets diktatortid. -Se där på mitt spontana ordval, propagandan har redan satt sina spår!
Vad hände då sedan, med revolutionen i januari 1959? Jo många rika flydde såklart till Florida etc., dem vi kallar exilkubanerna. Sedan behövde man inte längre betala hyra och det blev envars eget ansvar att hjälpa till och underhålla huset, oftast framgångsrikt, eftersom de gamla ägarna hade dunstat och “man själv” hade ansvaret. Staten ägnade sig främst åt massvaccinationer, fri tand- och sjukvård, med att bygga upp skolor och att få fram mat åt alla och åt att försöka bibehålla produktivitet och export från jordbruket trots bojkotter etc. Och så det kalla kriget, vi fick bl.a. höra att CIA lät släppa ut jordbruks- och kreatursepedemier. Man fick kämpa hårt. I många år var man sponsrad av Sovjet, men för 20 år sedan miste man sina sponsorer. Efter revolutionen var inte marmoränglarna och de fantastiska balkongerna längre så viktiga att satsa på, långt därifrån, det gällde för staten då som nu att prioritera.
Uppbyggnaden av landet och förfallet av många byggnader fortsatte år efter år. När man ser detta ofattbara förfall från top-of-the-line-rikedom, till att våningsplanen till sist helt störtat in och det växer träd mitt inne i palats där monumentala marmorbalkonger hänger på trekvarten mitt i downtown, är det hisnande. -Som Liftarnes guide och mazarinen, ni vet. Historia får ett djup. Tidsdimensionen, och hur livet var innan, får pregnans och djup. Mjölutköraren bär 50-kg-säckarna på huvet, fortfarande! Muraren släpar fram tegel på en gnisslig kärra och siktar sin sand i mörkret på gatan, frukt säljs från skottkärror, slakteriet är inhyst i ett instörtat hus. Inga privatbilar, nästan alla går, cyklar eller åker cykeltaxi. Tittar man in i lägenheterna är det mörkt, nästan inga lampor lyser någonstans. Ström är dyrt, lampor ännu dyrare. -Bara TVn finns där som en märklig kontrast. Mmm. Bröd och skådespel… Förutom TVn hade tiden stått stilla i stan. Samma musik som förr, men musikantena är nu 70 år. Samma bilar och samma hus, också åldrade men underhållna. Tror knappt vi såg något nybyggt hus. Men mycket renoveras nu och så småningom har väl också “trashankshusen” gjorts iordning till slut. Det är ju på gång, hela tiden
Men ack vilken kärlek och stolthet att få visa upp och tala om sin historia!! -Vi kubaner vann! Överallt ser man frihetshjälten Che Guevaras karismatiska ögon blicka mot horisonten. På mynten förstärkt med devicen “Patria o Muerte” -Fäderneslandet eller döden. Han blev ju arkubuserad i Bolivia av militärjuntan i slutet på 60-talet. En martyr som perfekt ersätter Kristussymbolen. Offrade sig för människorna. Skrev flera helgade böcker som syns i varje bokhylla. Han är oerhört hyllad och tatuerad på många, blickar ner från nästan varje pub och affär. -Med orden “Ditt föredöme” på ett jätteporträtt över ett av husen inte långt härifrån. På många murar och busshållplatser står prydligt präntat “Viva la revolucion!” och där finns ofta också Che’s bild stilicerad.
-Men, vem skriver och ritar allt detta frågar jag så någon?? Är det vanliga människor som smyger i mörkret med penseln? Här finns annars nästan inget klotter alls! -Nej, det är Staten såklart!! Hmm… I skolan lär man sig om kommunismen. Alla tittar i mörkret på sin TV några timmar var kväll på de statliga kanalerna. Dessa liknar mycket svensk TV, så som den var på 70-talet. Pedagogisk. Goda råd om hur man tvättar sig för att slippa bli sjuk, i dag med ett långt reportage om 15-årsjubiléet av frihet i Venezuela med söta flickor som sjöng vackert om friheten och trygga bilder av den älskade hjälten Chaves som yttrar kloka ord. I en fantastisk bokaffär tittade jag länge på alla böckerna om föregångslandet Angola. De enda böcker som folk får tag på och har råd med är de statligt subventionerade, de kostar runt en krona styck, och är oerhört fina och lärorika böcker, ofta skrivna av pedagoger från de stora och fria universiteten. Barnen köpte många fina pysselböcker, bland de bästa
jag sett.
Jag frågade vår taxichauför vad staten gör med politiska motståndare, här finns ju bara ett parti. Svaret var att det finns i stort sett inga politiska motståndare, man har aldrig behövt tillgripa hårda tag. Folk är hyggliga och hjälper varann istället för att bryta ner vad man byggt upp. Är någon alltför obstinat och bråkig mister de jobbet i två-tre år, sedan blir de snart på rätt sida igen. Polisen vet vad som händer, det räcker. De håller ögonen öppna. Här finns för övrigt nästan ingen brottslighet och inga droger alls. Det klarnar långsamt för mig varför tullen inte letade droger hos oss, som de alltid gör i andra länder. -Det finns ingen marknad här och polisen har bra koll. Några få rån om året sammanlagt i hela landet. Kan inte låta bli att tänka på Orwells 1984 etc. Vad är fri vilja och vad är Meningen med politiken? Och, kan det vara diktatur i Paradiset?
Gustaf 6.42Z 6e dec 2013 åter ombord och för ankar i Cienfuegos