Kajak eller kabrak
Här råder en blandning av skolrutin, mekande och inköp. Har dragit en del grova kablar ikväll, så den nya invertern kan göra ett bra jobb, och förse oss med “landström” från våra blybatterier. Lovisa ser därför fram mot att kunna använda svarven nu, när vi inte längre måste ha dieselgeneratorn igång när vi jobbar i verkstan. Både Karin och Lovisa älskar att slöjda, så det blir skoj att kunna använda både svarven och andra elverktyg. Vi har också börjat på vårt elektronikprojekt och hade första dagen av det igår.
Och igår slog Tina till. Hon har länge gått och suktat efter att ha en kajak och att ta lite turer med den på egen hand. Och så var här två ganska små, nätta kajaker till nersatt pris i en affär. -Och så kunde ju också barnen använda dem. Sagt och gjort. Efter en liten provtur inköptes de! Priset, 350 NZ dollar per styck, inte så farligt. Men när Tina skulle börja använda den ena under lite seriösare förhållanden, hände saker. Det blåste friskt och sjön var lite krabb på fjorden här, och kajaken visade sig varken vara lättpaddlad eller stabil, så det blev ett snabbt bad och till slut kom en ganska besviken Tina hem till Caminante. Man får nog vad man betalar för, ett känt talesätt. Så idag var vi och lämnade tillbaka dem och fick pengarna tillbaka. Marknadsundersökningen fortsätter, men jag ska föreslå att vi kontrollerar sjövärdigheten i badkläder nästa gång…
Vi har haft lite besök här. Briana, en ung och vacker ensamseglerska som tittade till vår båt när vi var borta, har gett oss uppdraget att pyssla om hennes katt nu när hon själv far iväg ett par dar. Tina var kattvakt en timme idag och läste lite gamla klassiska böcker i den vackra träbåten. Här var Kristin från Nautilus som berättade om krigskänslan när de var hemma i Antwerpen och hälsade på. Fullt med soldater på gatorna. De for ner till Sydön nu för att kampa ett par veckor. Så var Phil och Sara och hälsade på och fick en full DVD med bilder och film jag tog på deras bröllop i helgen. De är också på väg mot Indonesien om ett halvår och vi hade mycket att planera. Tina har köpt två fina planeringsböcker med hamnbeskrivningar mm. Mycket spännande!
Varning, nu följer en liten battermeditation. Hoppa gärna över det här om du har normala hjärnfunktioner, utan utvecklat nördsyndrom.
Vi har bytt ut ytterligare fyra (förutom de två i november) av våra tio Trojan 390Ah 6 volts-batterier. De borde ha hållit ett par år till tycker jag nog. Inga tecken på sulfatering, densiteten i cellerna är hög och de laddar bra, men ett efter ett har batterierna fått en cell med delvis kortslutning. När en cell kortar och laddar ur sig blir de andra cellerna i den 12V gruppen konstant överladdade. Det blir då varmt och vattnet tar slut ganska fort. Detta drar såklart ner hela banken till slut. Har inte fått någon bra förklaring på varför det blir så här, men jag gissar på att det beror på att vi varje dag framåt eftermiddagen, när det är fulladdat av sol och vind, håller batterispänningen på runt 14.3 V i 3-4 timmar. De slipper sulfatera på detta sätt men får kanske korrosionsskador i stället? Tillverkaren hävdar att batteritypen ska hålla för 1700 uppladdningar från 80% urladdning. Det blir fyra års drift hos oss. Kanske vi laddar ur batterierna för lite? Kanske är det bättre att inte toppa dem varje dag? En tydlig sak som syns när de åldrats är, att plasttaket i batterierna reser på sig vid polerna 5-10 mm, särskilt pluspolen. Som om inte längre innanmätet i batteriet får plats. Någonting gör att plattorna därinne har växt på höjden och till slut kläms ihop så att det blir kortslutning. Men varför växer de? Materialvandring uppifrån och ner pga en gradient av svavelsyrekoncentrationen verkar vara en möjlighet. När batteriet laddas ur flyter den utarmade elektrolyten upp, och medan laddning sker sjunker den tyngre svavelsyran ner, vilket bör ge en gradient. Kan detta leda till att blyet rör sig neråt? I så fall borde vi ladda hårdare istället, så att bubblandet blandar om i syran, ger en omrörningseffekt?! Man kan också tänka sig att plattorna inte får plats p.g.a. allt slam som samlas på botten av sönderfallande plattor, och att de därför skjuts uppåt. Har dock svårt att se hur det kan pressa på med sådan kraft om det är slam som borde hitta en utväg. En annan förklaring kunde vara att plattorna från början är välstrukturerade och har hög densitet men med tiden blir sämre och sämre packade och expanderar så att de till sist pressas mot väggarna och kortsluts. En lite större låda låter i så fall som en enkel förbättring av dessa redan dyra batterier. Kunskap om detta mottages gärna!
Nu börjar vi bli mättade av hemmakvällar och vill ut på äventyr! Vi pratar om sydön. Får se vad det blir.
Gustaf kl 11.30 GMT 12/3-15 Opua