Jul i kajutan
Turkosblått vatten, ljust rosa och vita stränder, som sträcker sig långt långt bort – detta är också Kuba. Jag trodde inte det skulle vara så här fint (jag vill inte riktigt åka härifrån…). Gustaf var ganska skeptiskt till att segla till en sol- och badö som har rykte av att vara ett turistparadis – men Cayo Largo är så stort, hotellen är så utspridda och diskreta att vi bara sett några av dem på långt håll längs sydkusten, när vi seglade hit. Det finns gott om utrymme för alla besökande utan att behöva trängas! Vi är tre båtar på den här ödsliga ankarplatsen, som skulle kunna ha rymt ett tjugotal. Vi är omgärdade av stränder och har ännu inte hunnit utforska alla. Det finns en liten marina och ett mindre samhälle med en bar, restaurang, affär, och souvenirshop iland. Sandiga vägar och palmer, litet och avspänt. När vår vänner Phil och Carol i Tahani-li låg i marina hade vi en fin kväll i deras sittbrunn tillsammans med några franska och tyska seglare. Tysken Michael berättade om sin hembyggda hängglidare han brukat flyga med, och om när han landade i Jönköping! Fransmännen försörjde sig på att transportsegla segelbåtar över hela världen, ofta åt “fel håll”, ganska äventyrligt.
Julaftons morgon vaknade förstås Lovisa och Karin tidigt! De fann snart påsen med godis och tidningar som vi knutit upp i taket vid navbordet. Vi åt julbord med Tahani-Li och deras gäster, en kanadensisk barnfamilj. Det blev knytkalas i vår akterruff – köttbullar och lingonsylt, och olika sallader till. På eftermiddagen kom en annan långfärdsseglare förbi i sin gummibåt och skänkte oss femton langusterstjärtar som han precis bytt till sig från en fiskare mot en flaska rom – han tyckte att de själva omöjligt kunde äta upp alla langustrar, så de delade med sig. Tomtefar i badbrallor! Langusterfest blev det så efter solnedgång. Men före dess blev det julklappsutdelning under granen. Alla våra snälla släktningar därhemma hade skickat med uppskattade presenter när jag var hemma i oktober. Tack för det!!
På kvällen när vi satt allihopa ute på akterdäck och njöt av languster och champagne, ökade vinden och vi fick en mindre frontpassage på oss. Det blev skumpigt i natten för våra vänner att ta sig tillbaks till Tahani-Li. Men det blåste aldrig mer än 10-13 m/s den natten, och regnet uteblev.
Siktdjupet i havet hade klarnat idag, och Gustaf och jag tog reda på vad vi hade ankrat på. Vi befinner oss på i ett område som var glest uppmätt på våra sjökort, mellan två och fem meter djupt (vi sticker 2.4 meter!) och det kändes nämligen som om vi stötte in i något när vi ankrade. Vi hade verkligen prickat ett grund, och när jag snorklade på ankaret, fann jag det inte alls nergrävt i sanden utan uppe på toppen av en korall. Jag kunde hålla mig fast i det, och då stack halva min fena upp ur vattnet! Vi beslöt att ankra om nu när vi kunde se grundet så bra, vi tog upp ankaret långsamt långsamt så vi inte körde på korallhuvudet igen, och ankrade sedan om trettio meter längre bort.
Charterbåtarna har mycket bättre papperssjökort än våra elektroniska kort och där ser man att det kanske finns tre korallgrund på 1.8 m djup lite varstans – varav vi prickade ett! Charterkatamaraner har inga problem med dessa grund, sådana båtar sticker så lite. Och sanden här är mjuk, det tycks vara lätt att backa ur sanden om man råkar köra in i en sandbank.
Vår lilla grundstötning genererade bara en fläck avskrapad färg på kölens framsida. Det är gott att ha stålbåt ibland!
Tina 21.14z, 25 december 2013, Cayo Largo, Kuba