Jawohl Luderitz!
Efter knappa fyra dygn till havs har vi nu kommit fram till Luderitz i Namibia. På rent Caminantespråk: Det blåste pest och bedrövelse de sista sjömilen, och dessutom var det kallt som på Nordsjön. Kaffebryggaren flög iväg in i akterruffen och tömde kaffe och malda korn över hela golvet. Rullgenuan krånglade och ankarkättingen fastnade i spelet. Usch och fy!
Men det där var ju inga seriösa bekymmer, och fram kom vi. Som grädde på moset kunde vi gå iland och klarera in på en timme, utan att någon myndighet klagade på att vi hade ofullständiga utklareringsdokument från Kapstaden (en lång historia, som knappast gör någon lycklig att fördjupa oss i här…).
Det blåser visst jämt här, i denna hamn, men ankaret är försvarligt nergrävt i Luderitz diamantsand, mellan två diamantsandsugarbåtar. Vi vet inte exakt hur dessa båtar opererar, men det verkar som om dykare letar upp diamanthaltiga sandfickor på havsbotten, och sen sugs det. Båtarna i hamnen hade emellertid ledigt. På Luderitz museum talar de om, att för varje karat diamant man hittar (= 0.2g), letar man igenom tonvis med sand. Annars har vi hört att det går lite sämre idag för diamantindustrin i Namibia. Luderitz domineras för övrigt av fiskebåtar, fisket genererar flest jobb här.
Luderitz är en liten stad i en stenig sandöken. Här finns många gamla stenhus i tysk stil, tyska skyltar, och vi ser tyska tidningar i affärerna. Allt ser välskött och prydligt ut, och välklädda barn leker på den nya lekplatsen på torget i hamnen. Enligt lokalbefolkningen bör vi endast avhålla oss från att promenera i stadsdelen Benguelen, dit arbetssökande namibier kommit från norr. Men mer varningar än så har vi inte fått här.
Tina, 9 februari 2017, Luderitz, Namibia