I stiltje
Vinden dog till slut helt, och med förevändningen att batterierna ändå behövde laddas startade vi motorn och har nu tuffat fram på lägsta fart, dvs 4-5 knop i tio timmar. Antingen fick vi gå för motor över mitten på högtrycket för att så få vind på andra sidan eller också skulle vi få vänta tre dagar tills högtrycket tog slut. Och då skulle vi sedan få medvind -sa väderkartorna. Men om vi väntade och sen istället fick skitväder hade vi nog svurit illa…
Jaja. Medan vi tuffat fram över detta djupblå och kristallklara oceanvatten har vi sett en del skoj saker. Massor av segelmaneter i alla storlekar och även andra maneter jag inte känner igen. Men det märkligaste var något som såg ut som jättestora ormar. Flera meter långa och tjock som min handled. De var ofta virade några varv i en spial med ca 70 cm diameter, så de såg ut som randiga tröga ormar som låg och drev någon meter under ytan. Jag skulle gissa på att det är någon form av manetpolyper. Såna där tallriksstaplar som släpper ifrån sig tallrikar, dvs medusor, dvs det vi kallar maneter. Kan det vara så att det finns pelagiska polyper? De som släpper öronmaneter där hemma sitter ju fast i botten, men det gjorde ju inte dessa.
Ett par nya fågelarter har vi sett också. Gulnäbbad lira och större lira. Den senare är särskilt spännande, för den häckar nere i sydatlanten och gör varje sommar ett varv, först till Canada och deras sida av nordatlanten och sedan över till haven utanför Spanien-Portugal på sensommaren. Kan enstaka gånger ses hemma. Minns dem från tidigare seglingar som ganska sällskapliga fåglar som gärna tar fiskrens. Större lirans egenhet är att den genast stoppar ner huvet under vattenytan och tittar på potentiell mat underifrån för att hitta nåt gott. Alla andra fåglar som jag vet tittar efter maten uppifrån…
Glömde nämna att vi i går kväll satt i sittbrunnen och lyssnade på en ganska stor val, jag och barnen. Det var för mörkt att se den, men i tystnaden hörde vi tunga flåsanden, gång på gång på gång. Stämningsfullt!
Vi hade också turen att för en gångs skull se den gröna blixten sista sekunden som det sista av solskärvan är kvar över horisonten när solen går ner. Vi vick faktiskt se den två gånger för båten red lite i sjöhävninen så solen gick ner två gånger med 5-10 s mellanrum.
En annan lustig sak som jag såg lite senare i går kväll var en trött turkduva som vilade sig i sittbrunnen. På morgonen var den borta.
Nu börjar till sist vinden komma lite här, så jag säger adjö och återgår till seglingen.
/Gustaf 11z 2/9-2012, 46 00N 08 07W