I passadvindens grepp
Kommer just tillbaks efter att ha stått i mörkret en stund och tittat framme vid stormasten på fördäck. Den stora genuan är rejält utbommad i lovart om styrbord och vattnet forsar och brusar runt båten. Farten är lite över sju knop, och för att få våra 45 ton att gå så fort behövs mycket segel. Det är stora krafter på spirbommen när den trycker ut 75 kvm segel i lovart. Med runt ett par hundra kilos kraft skulle jag tro att bommen trycks in mot masten.
När jag stod där och kände på riggen var jag väldigt nöjd med att jag har tagit mig tid att bygga stöttor på var sida mellan relingen och spirbomsfästet på masten. Rören är inte spända med vantskruv, så när vi låg för ankar var de lite slappa. Men nu när jag håller mig i lovartsröret känner jag hur det till och från blir alldeles stumt av belastning och då är jag glad att det finns något som håller emot kraften på masten, tre meter ovan däck. Det är ju inte helt ovanligt med riggar som säckar ihop vid denna svaga punkt.
Nu när vi närmar oss land har mer och mer litteratur åkt fram, om ankarställen på dessa vackra, sandiga och korallomgärdade vulkanöar. Romantiska namn såsom Canouan, Mustique, Bequia, Mayreau och Tobago cays lockar till strandhugg och upptäcksfärder. Vi börjar få vittring på den stundande ankringen och då och då frågas det hur många sjömil som är kvar, 550, 515, osv. Det minskar så sakteliga. Barnen försöker fundera ut vilken dag vi kommer fram. Det är härligt!
Tina har försökt övertyga mig om att inte sätta igång en massa mekarprojekt när vi kommer fram, särskilt inte på andras båtar. Familjen och julfirandet måste prioriteras. Och det har hon rätt i. Det blev nog väl mycket skruvande i Las Palmas.
Vi går igenom våra färskvaror nästan varje dag och sorterar fram sånt som behöver göras slut på. Då slipper man överaskningar och sånt som måste kasseras. Ännu har vi ett tiotal tomater, lika många äpplen och apelsiner, ett halvt vitkålshuvud och ett hyfsat lager av lök och potatis, samt ett trettiotal ägg. Äggulorna är fortfarande fasta och fina, men när man kokar äggen sitter inte längre gulan riktigt i mitten, så vitan börjar väl bli lite tunnare. Eftersom Tina varit flitig med att vända äggen har jag ännu inte hittat mögel i något. Det kommer ju i bubblan som växer medan ägget torkar ut men påverkar inte smaken, bara det estetiska.
Jag har ett knippe korvar som hänger i taket som jag pysslar om, för att inte tala om det stora gris-bakbenet. Det där benet ja… Spansk serranoskinka alltså. Det talar direkt om när det blir för fuktigt här inne. Då kommer mögeltofsar fram som jag får smyger undan med lite hushållspapper och geggar in med flottet som svettas ut. Till en början är ju såna där skinkor lite för mjuka, men allteftersom månaderna går blir de fastare och torrare och godare. Har fortfarande inte börjat karva i den, det får bli till julbordet. Påminner kanske lite om en fårfiol men så mycket större, uppåt 7-8 kg, och inte rökt så klart.
Jag lade ut två fiskelinor igår bakom båten. Den ena blågul, den andra kroken blå-grön. Vi verkar ha fått slut på gröna chipspåsar. Grönt som är guldmakrillens älsklingsfärg… Jag ska göra en ny insats och se om jag har något grönt sparat för att binda nya drag, så det blir ordentliga napp. Det var en vecka sedan vi fiskade nu. Först var det ju att båda linorna slitits av, sen vart det stiltjen i tre dar. Men nu..!
Nu kommer Karin och Lovisa upp, dags att fixa frukost fast det fortfarande är kolmörkt därute!
Gustaf, 9.10z 19/12-2012 13-40’N 54-36’W 392 sjömil kvar till Bequia