I hamn!
I gryningen seglade vi förbi den stora fyren, Cabo Prior. Det var en säregen känsla. Dels för att det hade varit ganska blåsigt de sista åtta timmarna, mellan 15 och 20 m/s, så det skulle så klart bli skönt att komma i hamn snart. Men dels och framför allt kom den pirriga känslan av att vi nu angjorde kusten igen, precis som en annan gång vi varit här. Precis som förra gången steg den fram ur den brusiga bilden av ett grått hav och en grå himmel. Vi såg den första gången när vi långseglade i dessa vatten 1991.
Då hade vi ingen navigator och vi var fortfarande nybörjare på sextantnavigation. Vi mötte Nordspanien i tät dimma. En farlig klippkust för den som gör misstag. Jag kommer ihåg att jag satt i många timmar i masten och lyssnade ut i tjockan med fukten drypande omkring mig. Kallt var det, men vi borde närma oss kusten, sumloggen hade nästan räknat våra 400 sjömil från Bretagne där vi startat. Det fanns inga andra alternativ. Vi kunde segla ut på Biscaya igen och vänta på bättre sikt, eller försöka lyssna oss in mot klippkusten. Sen hörde jag det! Inte bränningarnas dån mot klipporna som jag förväntat, utan en mistlur. Någonstans sände en siren ut en bruten signal. Det taktfasta morseljudet av bokstaven P förstod jag efter en lång tids ihärdigt lyssnande. Upphetsad rusade jag ner och såg att på sjökortet hade många av de stora nordspanska angöringsfyrarna sin egen karakteristiska morsebokstav! Och P visade att vi hittat alldeles rätt med vår döda räkning, till angöringsfyren Cabo
Prior! Under dagar av segling i tidvis hård undanvind hade vi träffat rätt, en sån lycka!
Men att gissa avståndet till en siren är ju inte så lätt. Senare på dagen kunde vi höra ännu en fyr, “Torre de Hercules”, med sin bokstav “L”, och kunde krysspejla oss mellan dem och hitta rätt mellan grunden där i dimman. Sista timmarna hade vi en gul liten tysk segelbåt i släptåg, Baloo. Den följde oss hack i häl ända tills vi fällde ankar bakom piren, de var lika sammanbitna som vi.
Denna angöring var så annorlunda! GPS kopplad till dator visar exakt var vi är på de detaljerade digitala sjökorten. Vi har god sikt och gör angöringen på natten, så jag har följt karaktärerna på flera av angöringsfyrarna längs kusten. Vi har nu också ett fungerande ekolod. 1991 visade vårt lod alltid 42 meter. Dessutom har vi nu vår AIS där vi ser avstånd och bäring till alla angöringsfyrar inom 80 sjömil, samt de flesta båtar omkring oss. Och vi har radar, även om den är ganska usel och 30 år gammal. Alla båtarna syns ju inte på AIS-en. De mindre fiskebåtarna här har uppenbarligen inte AIS-transponder. I stället har de en orangegul saftblandare i masten. Sådana syntes väldigt bra i natt.
Men, även om säkerhet, enkelhet och bekvämlighet ökat mycket sen forna seglingar, så är det ändå en stor känsla att fälla ankaret innanför piren här i La Coruña efter nästan fem dygn till havs. Barnen har nu haft skola ett par timmar på förmiddagen och det är slutligen dags att pumpa upp gummibåten och ta sig iland och sträcka på benen.
Det är förresten en annan sak som skiljer, sen tidigare gånger vi legat i La Coruña. Då var här många båtar för ankar, nu är det bara vi, alla andra ligger i marinan. Men sånt är vi för snåla för. 90 euro per natt är inget för oss. Och så minskar vi risken för kackerlackor ombord, intalar vi oss. Snålhet är en god egenskap, som vi brukade säga till Hans, varvid han log lite inåtvänt och stilla.
/Gustaf 14.25z 4/9-2012, 43-21.92’N 08-22.81’W, La Coruña Spanien