Hula-hula och cigarrer
Vi seglade tillbaka till huvudorten här på sydsidan av Nukuhiva för ett par dagar sedan. Vi fick en 20-kg wahoo på kroken, men den var inte så lätt att få ombord. Kanske var man lite pinsamt försiktig att lyfta det sprattlande monstret i den 0.9 mm vassa ståltafsen. Har man månne blivit ömskinnad på gamla dar? Hursomhelst så resulterade mina tio sekunders tvekan i att den rejäla dubbelkroken rätade ut sig och en underbar fisk simmade tillbaka ut i havet. Grämde mig hela dagen! Nästa gång ska det vara bättre krok, det var den fjärde som inte höll på just gummibläckfiskbete, och de har varit av flera olika fabrikat. Jag ska också ha en arbetshandske beredd…
När vi ankrat upp träffade vi åter våra vänner på Litorina och på Brizo som vi inte sett på bra länge. Det var ett mycket trevligt återseende, barnen var eld och lågor att få återse kompisarna och det har lekts mycket sedan dess. Cassandra sover över i natt igen. Lydia och Dmitri blev mycket glada för de kubanska cigarrerna vi skänkte dem. De är ju f.d. ryssar och de har en särskilt romantiserad bild av just kubanska cigarrer. Cigarrer utgör något slags ultimat njutning för dem…
Ett annat nöje vi avnjöt igår var hulahula-dans i byns samlingslokal. Dansöserna var kanske en aning unga, runt fem år, men verkade alla vara avvanda från blöjor under bastkjolarna. Trum-musiken var desto mognare, mustigare och mer skräckinjagande – ett färgstarkt band med stora trummor, hanterade av ännu större vildar. Det var lätt att tro man skulle på middag och att de redan hade hackat löken, tänt under grytan och att kannibalerna strax skulle hjälpa oss av med tröjan. Om det hade varit för 200 år sedan, och det inte varit för att man visste att det var dagisfestival…
Har mekat med grannarnas båtar idag. Ett glappande roder, en trasig satellittelefon, en offeranod och en trasig autopilot. Alltid kan man glädja någon. Skönt inte allt går sönder hos oss också.
Gustaf, 7 GMT 1/6-2014 Nukuhiva