Nästan som Afrika
I lördags klarerade vi ut från Bequia och tillbringade resten av dagen med sjösurrning av allt löst och fast. Vi började tycka det var dags att se något nytt.
Häromdagen gjorde vi en oförglömligt fin tur till “Hope Bay”. Den lilla steniga, slingrande stigen över bergen leder brant ner till en isolerad strand, som vetter mot passadvindens själva vindöga. Den har inget skyddande rev utanför. Stora dyningar dundrar in, och det tog ett litet tag innan någon annan än jag vågade bada. Men sen låg vi många timmar och surfade tills magen var röd och avskavd av surfbrädan och bihålorna var fullproppade med korallsand. Men himla roligt var det och på hemvägen var ryggsäckarna fulla med kokosnötter.
Tidigt i går tog vi upp ankaret och seglade norrut, 160 sjömil, upp mot Dominicas nordvästudde, där vi ankrade strax före lunch idag. När man seglar i lä av raden av öar växlar den nordostliga vindens styrka och riktning fram och tillbaka, allt efter som de vulkaniska öarna är höga och deras former mer eller mindre branta. Passadvinden kan knappast blåsa över dem. I stället måste det mesta av vinden gå runt och mellan de höga vulkankäglorna.
Vi ligger nu ankrade på 11 meters djup i Ruperts Bay vid byn Portsmouth. Man ser bottnen tydligt under båten och djungeln är fylligt smaragdgrön. Rregnskyar och dimridåer jagar varann där uppe mellan vulkanerna. Här är de flesta hus inte är större än friggebodar. Tittar man närmare ser man provisoriska elinstallationer som löper kors och tvärs genom luften, omväxlande med vad som verkar vara telefon- eller nätverkskablar. Man ser ytterst få vita människor och kan sluta sig till att de i så fall kommer från någon segelbåt. Inga vräkiga hotell i sikte. Vi kom just tillbaks från en kvällspromenad, då vi sett solen gå ner i havet, medan en regnbåge spelade uppe mot den bergiga djungeln. Det kändes som att vara i Afrika.
Vi pratade en stund med Dancy, en fiskare, född 1967. Han visade oss stolt runt i kåkstaden. Enligt vad han sa, hade hans mamma varit slav och därför hade han fått ett stycke land av staten, inte stort, ca 200 kvm. Han visade oss med glädje det lilla multnande trähuset, som han byggde i sin ungdom, men som nu faktiskt hade fått en del hål i väggarna. Han drömde om att laga det eller kanske bygga ett nytt, om han bara kom över lite pengar. Kanske går vi och köper fisk av honom de närmsta dagarna. Han sa att 30kr/kg är standardpriset för färsk tonfisk, helt överkomligt.
Det är ingen vattenbrist som på Bequia, där alla hus är självförsörjande, med egen regnvattenuppsamling och där alla har stora tankar i trädgården. Nej här har de numera kommunalt vatten från bergen, i alla fall till många av husen. Det är mycket harmoniskt och fridfullt och alla hälsade vänligt på oss, och de små svarta barnen ville känna på oss och våra barn. “My home is your home” sa en man som välkomnade oss inne i byn, och när vi nämnde att vi inte hade så bråttom härifrån blev de glada.
I morgon ska det bli spännande att se sig om lite mer.
/Gustaf 23.30z 18/2-2013 Portsmouth, Dominica 15-34.80’N 61-27.88’W