Gamla Nordsjön…
Yttre Hebriderna är härliga öar! Vi började med Castle bay på Barra, men tiden, sedan vi var där senast, hade tickat vidare, och man tillät nu inte längre seglare att ankra i den inre hamnen bredvid slottet. Nu kommer en jättefärja varje dag, och den behöver mycket svängrum, och dessutom hade man byggt en liten marina i nordvästra hörnet. För mindre båtar går det fortfarande bra att smita in bakom slottet i den lilla hamnbassängen där bakom, men då blir det till att trängas med många lokala bojar. Vi ankrade ett par hundra meter söderut istället, vilket gick bra det med. Efter att ha sett oss omkring i byn, bänkade vi oss på den lilla puben, som såg lite öde ut. Utan förvarning strömmade ett helt begravningsfölje in, alla högtidsklädda och synbart allvarliga. Men ölkrusen vandrade sin gilla gång från bardisken, bandet Vatersay Boys plockade fram sina fyra stora dragspel, och stämningen steg allt högre, denna torsdag eftermiddag. Man klappade takten till de välkända lokala melodislingorna, och vi kunde ana vad som gjort livet gott under århundraden av rasande vinterstormar på denna isolerade ö.
Dagen därpå gick vi för motor i sol och vindstilla mellan skären söderut, ner till Vatersay där vi låg två nätter vid den långa, vita sandstranden. Ett i sanning vackert ställe. Flickorna sprang omkring och flög med drakar, medan vi samlade fina stenar som sedan målades till monster och prinsessor.
Så småningom gick vi vidare till en liten skyddad naturhamn på norra Barra, nordväst om ön Fuiay, med en massa små tångfyllda tidvattenskanaler mellan skären, och överallt simmade gråsälarna runt och glodde nyfiket på oss. Här paddlade vi och gjorde små strandhugg ett par dagar, besteg berg och knatade över torvhedarna. Det blev picknickar och grillmiddagar. Tina blev så småningom lite rastlös av all ödemarken och efter ett par dar gick vi för motor upp till Loch Boilsdale på South Uist. Här stannade vi också för fem år sen, på vägen ut på långresan som vi nu har bakom oss. Barnen lekte nu åter på samma gamla lekplats som då, och Mia bjöd på middag på värdshuset. Där satt vi några gånger och smuttade på gott öl. Bland alla goda matbitar Caminantes kök producerade, lyckades någon få i sig en handfull olivkärnor, som en kväll satte käppar i hjulen för ett av båtdassen. Skepparn svor som en borstbindare och fick en helkväll på tu man hand med olika äckliga toaslangar men löste till sist problemet.
Efter många dagar med nordostliga vindar, kom så ett fett lågtryck inrullande mot Skottland och det pratades om galewarning och sydliga vindar på radion. Då passade vi på att lätta ankar och seglade upp längs kusten, rundade Cape Wrath och gick ut genom Pentland Firth, så det skummade om Caminante. Väl ute på Nordsjön vred tyvärr vår goa sydvind på sydost och vi har nu kommit halvvägs över till Stavanger, betydligt längre norrut än vi först hoppats. Vi seglar på med ganska hård bidevind och Karin och Matilda har tillbringat morgonen idag här med att åka rutchkana på salongsgolvet, från den varma kaminen och ner mot köksbänken. Skratten är många och utanför fönstren susar oljeriggar och sjöfåglar förbi.
Gustaf 58 49’N 01 46’E 13.00 28/7 2017