En comfort zone på andra sidan jordklotet.
Vi har bitit oss fast vid vår boj här i Flying Fish Cove på Christmas Island. Visst är det hett och fuktigt, och visst är det rulligt på ankarplatsen. Men med alla aktiviteter och nyfunna vänner iland bekymrar man sig inte så mycket över dessa besvärligheter. Lovisa och Karin har hängt med på skollovsaktiviteter tillsammans med sina nyfunna vänner. De har spelat bingo, varit i utomhussimhallen och haft vattenballongkrig. Brandkåren ordnade en vattenrutschkana utanför posten för alla barn. Förresten var brandkåren rätt lekfull själv, det gäller ju att passa på.
Bostadsområdet närmast hamnen heter Kampong. Här bor i huvudsak “malays”, av indonesisk bakgrund, och de håller sig lite för sig själva. Men även en del nyinflyttade australiensare har slagit sig ner här. Nathan åkte till Perth i förrgår på en veckas semester Han lånade oss sin bil, sin lägenhet och till och med internetabonnemanget. Allan och Linda med sonen Daniel är också våra vänner här. Allan har tidigare jobbat som säkerhetsansvarig på kasinot som fanns på ön en gång, och tidigare i Palestina, där han faktiskt träffade Arafat. Men idag har han ett helt annat jobb. I lördags tog han oss med ut till en forskningsstation mitt på ön, där han ansvarar för alla deras reptiler. Han sköter om ödlornas bostäder, mat (termiter), och tar också hand om alla nyfödda reptiler. “Blue tailed skink” är den enda ödlan jag minns! Den här varianten är endemisk för ön, utrotningshotad, och jag tror han sa att de kläckt 3000 ägg på stationen. Men dessa reptiler skall placeras ut i naturen, och förhoppningsvis överleva där (vilket oroade honom mycket!). Allan är en mycket gladlynt man, och han är väldigt engagerad i sitt fältarbete, som för mig är en enorm kontrast till hans tidigare liv som säkerhetsansvarig. Var han bra på att hantera skjutvapen?, frågade jag en gång. Han svarade något i stil med att när alla har skjutvapen, så blir ens styrka att man kan prata sig ur en situation istället.
Kapten Gary List från “Australian warship” kom och fick några öl på Caminante. Det var intressant att höra hur de såg oss, när vi möttes natten innan vi anlände till Christmas Island. Han sa att vi syntes stort på radarskärmen, som ett mindre fraktfartyg! Bra att veta. Och att vi var en typisk potentiell knarksmugglarbåt, i och med att vi kom från Indonesien! Vi fick en sightseeing tour med deras båt. De har vanligtvis 20-30 militärer ombord, en tät gemenskap. Förra året tog de ca tio båtar, fartyg som ägnar sig åt olagligt fiske eller smuggling. Jag blev förvånad över att de faktisk ofta har användning av kulsprutan på fördäck, främst förstås för att skjuta varningsskott. Jag blev avundsjuk över att den motoransvarige kunde sitta uppe på bryggan och läsa av alla mätare som övervakade motorn. Efter all motorgång i Indonesien har Gustaf och jag nästan blivit mer hispiga än någonsin, ängsliga att det skall börja brinna i motorrummet.
Förutom de tre stora fartyg som bara ägnar sig åt övervakning av australiska farvatten här, kommer och går fosfatfartygen De lastar ombord dammiga lass av fosfatmineral. Jag trodde att denna verksamhet hade avstannat för att fosfatet tagit slut, men tydligen arbetar fortfarande uppåt 600 personer på ön med detta. Numera bryter man dock mineral av sämre kvalitet.
I måndags gick vi alla upp fem på morgonen, det var ANZAC day, nationaldag, med en ceremoni i gryningen för att minnas och hedra australiska och nya zeeländska soldater som stupade i Turkiet under första världskriget. Vi kommer väl mest att minnas den fina frukostbuffén med generösa portioner bacon. Vårt första bacon på ett år. Särskilt Gustaf och Lovisa var lyriska.
Tina, Christmas Island, 27 april 2016