Drakbajs på skosulorna
Grönsaksjakten på Tanahdjampea resulterade i fem kilo bananer och tre kilo gurka, kanske främst för att den bekant vi knöt i byn, Aming och hans familj, just odlade gurka och bananer! Det kändes som om vi utgjorde en vandrande cirkus när vi besökte byn Tangnga, de var verkligen inte vana att få gäster. Iallefall inte vithyade barn. Vi fick ett trettiotal lokala ungar med oss vart vi än promenerade. Vi fick ta rast ibland och köpa godis till alla barnen i bykioskerna. Många glada miner! Husen var lite mer slitna här än i Wakatobi, troligen har de få möjligheter till inkomster här, och tycks huvudsakligen leva på självhushållning. Ön ligger mitt emellan Sulawesi och Flores, och vi har själva ingen information alls om området. Endast en gps-position som vi fått från en segelbåt, som fått den från en annan segelbåt…
Men Tanahdjampea var ett bra och behövligt stopp för oss trötta seglare, på vår väg till Flores. Efter en vecka vred vinden till vår fördel, så att vi kunde segla de sista 100 sjömilen ner till västra Flores. Det blev dock en jobbig natt för Gustaf, vindskiften och många små squallar ledde till oändligt många segelbyten, och inte förrän vid sextiden på morgonen kunde han gå och lägga sig och jag ta över vakten. Vid lunch ankrade vi vid Waecicu, cirka två sjömil norr om staden Labuan Bajo. Välkommen till Komodo-arkipelagen, gröna kullar, och apor på stranden! Vi sammanstrålade med våra belgiska vänner i Nautilus och barnen var lyckliga över att ha kompisar igen. Vi gick ut och åt pizza i stan – det vattnas fortfarande i munnen på Katrien och mig när vi tänker på fyllningen, gorgonzola och italiensk korv. Men när vi besökte matvaruaffärerna följande dag, gick det inte att köpa några av dessa europeiska läckerheter, inte ens en köttbit! Vårt “nödkött” i frysen består nu av “chicken macnuggets”. Fina grönsaker, ägg och frukt finns det dock gott om, men vegetarisk mat utan starka ostar och grädde kan lätt bli lite tråkig.
Nu är vi på norra Rinca, och har varit på guidad tur från gryningen fram till lunch och sett på Komodos drakar. Vilka bjässar, de är ju minst lika stora som en människa! Den unge guiden Bonne erkände att han var livrädd för dem. När vakterna jobbar bor de på ön, och flest varaner såg vi under vakternas kökshus (som stod på pålar), de drogs dit av matlukten. För en lågavlönad vakt kan det vara en katastrof att bli biten, vilket händer ibland, och de har oftast inte råd att bli flugna till Bali för sjukvård.
Vi gick en promenad med vår guide på några timmar, och såg fyra-fem vattenbufflar (komododrakarnas föda), och ute i skogen gick vi nästan på en drake . Vi kände oss väldigt nöjda med att få se så mycket av dessa vilda djur. Man skall ha lite tur ibland!
Tina 24 februari, Loh Buaya, Rinca, Indonesien