Den flytande staden Le Marin
Här på sydsidan av Martinique befinner vi oss, i Le Marin, en helt otrolig plats. Jag tror aldrig jag har sett så många ankrade segelbåtar i en och samma vik i hela mitt liv! Och lika många båtar i marinor och på land. Hundratals, måste vara fler än tusen båtar här. Många ser ut att ha legat här länge, med smutsränder, blomkrukor ombord, mycket grejor på däck. Man ser båtar med hemmasnickrade nergångsluckor och jollar. Det finns små, små slitna segelbåtar från hela världen. Le Marin verkar vara ett bra ställe att leva på för trötta seglare. Det är säkert många som stannar här i månader, kanske år. Gummibåtsstrafiken är tät. Typiskt: Äldre män i gråa skjortor och grått hår, samlat i en hästsvans. Iland finns det gott om båtaffärer och verkstäder som lagar mekaniska och elektroniska apparater, segelmakeri och båtdyntillverkare. Mataffären Leader Price har en jollebrygga på baksidan, så seglarna kör kundvagnen ner till vattnet och lyfter varorna direkt ner i gummibåten. Igår betraktade jag en liten kvinna med asiatiska drag, som for iväg med full fart i gummibåten med sin lilla dotter och en fullproppad rosa shoppingvagn. Man får verkligen känslan av att man befinner sig i en flytande stad, där det normala är att man bor i en båt, inte i hus, och att man åker gummibåt, inte bil.
Vi har investerat i en ny internet-antenn, som Gustaf har monterat vid spridarna i mesanen. För att pröva den, envisades Gustaf med att vi skulle ankra riktigt nära land. Vi hamnade till sist inklämda mellan en västprick på babordssidan, två gula bojar på styrbord, en trålare framför oss och en fransman för om tvärs. Men mest tajt var väl att vi låg fem meter framför en liten fransk segelbåt, så nära att vår gummibåt nästan snuddade vid hans ankarkätting. Men man tar väl seden dit man kommer, sa Gustaf, och det tycktes ju inte vara någon ombord. Dagen efter försvann fransmannen framför oss, så vi kunde ankra om, och nu knuffar vi på den gula bojen ibland. Jag tror vi verkligen har blivit lite franska i vårt sätt att ankra, lite “laissé faire”.
Dessa dagar har vi kunnat surfa gratis ombord. Här finns flera öppna internet-nät, ofta är det hotellnät. Vi har shoppat, nya simfenor till barnen, cyklop till Karin, dykdator till Gustaf, sandaler till Lovisa. Vi är i sällskap med s/y Elin. Barnen har lekt med walkie-talkies i marina området där det finns stora lekytor. Vår sista sparkcykel har nyttjats flitigt. Vi har storhandlat i mataffären. Franska viner. Choklad. Konserver, basmat. Frysen har fyllts med kött. Idag gjorde vi en gummibåtsutflykt till en kanal i mangroveträsket här bredvid, och alla klättrade som apor på grenarna. Träsket är kantat av övergivna och halvsjunkna segelbåtar. Kalle från Elin hade hört att det finns cirka 300 övergivna segelbåtar runt Martinique. Är det människor som seglat dem hit och sedan tröttnat, eller kanske har de dött? En del båtar har kanske fått sina skador från dåligt väder under orkansäsongerna.
Nu längtar vi nu ut i naturen igen, om några dagar bär det av söderut.
Tina, Le Marin, Martinique, 02.00z, 3 juni 2013