Dass, dass och dass
Den totala kostnaden för inklareringen i Kuba blev 135 USD för oss fyra och sen betalar vi 20 cent per fot och dag för att ankra vid marinan. Stämde väl med vad vi hört. 25 per visa, 5 för matinspektören, och 10 + 20 för immigration resp tull som vi träffade i går resp i morse. Genomgående mycket trevliga och pratglada människor. Ingen antydan om korruption. Tullaren hade gått tre år i skola i Tyskland. Det mindes han som ett väldigt kallt ställe…
Vi gled ner på stan en sväng i går efter att morgonens regniga och blåsiga kallfront dragit över. Väldigt speciell stadsbild, pelare överallt. Stan är UNESCO-minnesmärkt som renodlad 1830-tals spansk arkitektur. Avenyer var breda och byggnaderna som kantade dem lämnade efter sig en markant palats-känsla. Ganska pampigt och imponerande. På den typ av fik som vi är hemmastadda med var dock inredningen av enklare snitt. Pizza, glass och espresso kostade 6 dollar, för hela familjen. Kanske man kunde huggit till med ett lyxigare ställe, men det var gott, lokalt, trevligt och lagom mycket folk. På de finare ställena måste man klä upp sig. Suck.
Vi köpte några flaskor rom på hemvägen för att ersätta dem vi bytt bort mot langustrar. Priset var 20 kr/liter för ljus rom, 45 kr/liter för mörk, god Havanna Club. På vägen såg vi en välkomnande skylt till Anonyma alkoholister (AA), så vi tänkte att en utmärkt användning för rommen är nog att vid tillfälle byta den mot goda humrar.
Väl hemma satte jag igång och servade en av våra två toaletter, som det varit halvstopp i en tid. Det tog några timmar att få allt rent och snyggt, men när jag åter monterade ihop allt insåg jag att en liten rostfri roterande kniv (hjärtat i makuratorpumpen) tydligen försvunnit i havet med allt grums i tvättprocessen. Elände. Det var alltför mycket jobb kvar för att att hinna lösa problemet denna kväll, så jag försjönk i min latinbok och Tina i sin Cuba guide. Då föll en bomb i golvet.
Det var Karin som trillat ur sängen. Endast en halvmeter högt, men tillräckligt för att hon verkade ha brutit armen eller nåt, för hon var helt otröstlig och det gjorde ont mitt på överarmen. Det blev till att läsa på och försöka klämma, trots protesterna. Det verkade inte vara vrickning eftersom axeln och armbågen inte gjorde ont. Eftersom klockan var över tio fick det bero till morgondagen liksom dasset. Tina fick sova hos Karin.
Efter avklarat tullbesök var det inspektion av Karin, och med socialistiskt röd mitella gick vi genom stan mot sjukan, dock endast två kvarter bort och läkare och sköterska stod redo att genast ta emot. Karin hoppades på gips och befrielse från skolan några månader åtminstone. Oturligt nog föll dessa drömmar, för inget var bruter eller ur-led-draget. Bara en muskelsträckning med inflammation. Även om vi trodde att vi nog hade sånt ombord, köpte vi Voltaren i både kräm och tabletter. Ordinationen blev dessa två plus paracetamol i fyra-fem dagar. Blir det inte bra på ett par dar skulle vi återkomma för att få det röntgat. Tyckte det var mycket proffsig och trevlig personal. Besöket kostade 25 dollar och medicinerna (som var tillverkade i Argentina) kostade ytterligare 25 dollar. Detta drar vi såklart av på veckopengen (hihi, skojar bara).
För att lösa dassproblemet fick jag montera sönder även den andra toaletten i molekyler och sedan kopiera den lilla rostfria, propellerlika delen. Klockan var sju på kvällen innan jag var klar med dassreparationerna, men nu är bägge toorna servade, så de står sig ett år igen nu. Som alla båtfixare vet, byggs det upp något som ser ut som kalksten på insidan av alla slangar, backventiler mm. Det hjälper att ha i ättikssyra över natten ibland, då ser man att det bubblar. En del av kalken löser nog upp sig, men allt är inte karbonat som kan lösas. Det finns troligen svårlösliga urinsyrasalter och annat också. Jag tror att vanemässig noggrann spolning är nyckeln till glesare servicetillfällen. Boven är de nattliga besöken, när besättningen vill göra en tyst affär utan att störa de övriga…
Detta om dass.
Gustaf 01.30Z 29 nov 2013 CienFuegos