Cocos Keeling.
Vi gjorde en rekordsegling till Cocos Keeling, 520 sjömil på tre dygn. Det blåste så där 12 m/s – och det kändes i magen. På nätterna, då vinden var som starkast, överlämnade jag med glädje vakten till Gustaf. På så vis kunde han sova ut på förmiddagarna, när vinden mojnade lite, och jag tog över. Fiskelyckan stod oss bi, och Gustaf drog upp en mahi mahi, en skipjack, och en barracuda (stora rackare). Efter första dygnet åt Gustaf och barnen sushi, och så småningom åt vi alla stekt fisk i vitlök och matolja. Till frukost, lunch och middag…
Man äter rätt konstigt när man är lite sjösjuk. Man får laga maten fort och äta kvickt, de timmar sjön är lite lugnare. Men vi var nog rätt sugna på färsk fisk, för det var inte svårt att klara måltiderna trots allt gungande.
Vi rundade Direction Island och gick nästan på grund på ett korallhuvud med endast 20 cm till godo, på väg in till ankarplatsen. Men vi var mentalt förberedda på en grundstötning(!). Vi visste att vi skulle få “känna oss fram”, för det finns ingen tydlig djupränna här.
Det är så härligt att ligga för ankar i en atoll igen! Cocos Keeling har allt det vackra en atoll kan ha – de turkosa färgerna, palmöarna, vågorna som bryter vid horisonten och de gula sandreven. Det låg två segelbåtar här när vi kom. Den ena är engelske ensamseglaren Chris i Tom Tom, som vi redan mött på Christmas Island. Chris slösar inte tid eller oro på att vara vaken på natten när han seglar, han lägger sig när det blir mörkt och går upp i gryningen. Sätter radarn att larma för båtar och regnsquallar. Han har ont om pengar, jobbar när han seglar. Hans arbete består av ett dataprogram som skall felsöka på telefonlinjer hemma i England. Varje kväll ringer hans afrikansk-engelska flickvän från Benin på satellittelefonen. Vi bjuder in på lite kalas på kvällen och får då även ett snack med den andra segelbåten, “Rachel Slocum”, med en amerikansk kapten, en brasiliansk fru och en gast från Nya Zealand. De skall segla vidare dagen efter. Kvinnan var så glad att få komma på kalas! De hade seglat från Java i Indonesien och längtade efter sällskap.
Cocos Keeling är en rund atoll, som består av ett mindre antal öar. Det sägs, att med rätt tidvatten kan man gå runt hela atollen. Direction Island är seglarnas ö, men hit kommer också helgfirare från West Island. I land har man gjort i ordning bord och bänkar, regnskydd, vattensamlare och eldstäder, och det finns en promenadstig tvärs över ön, med skyltar som berättar om historiska händelser, som utspelats här. På helgerna kommer lokala motorbåtar samt en liten färja, och då blir det kanske ett tiotal personer som kommer hit.
På West Island finns flygplatsen, och där bor ett par hundra vita. På Home Island bor cirka dubbelt så många, av malaysisk ursprung, “malays”.
En av tullarna, som klarerade in oss här, kände vi sedan Christmas Island, och i går kom han med familj ut hit för att campa. Vi ville förstås vara med, trots rätt mycket regn och ganska många envisa myggor i land. Kelly och Amy är professionella australiska campare, så de lät sig inte nedslås av regnrisk och myggbett, utan kom med sina tre ungar och alla tillbehör i hällande regn. Och vi fick ett fantastiskt mysigt dygn tillsammans. De lyckades låna ett extratält, så Lovisa och Karin kunde bo med dem. Vi eldade flitigt för att hålla myggorna borta. Barnen tillbringade mesta tiden på en hopp-plattform i vattnet. Vi grillade hamburgare, korv och lammkotletter på kvällen, och därtill drack vi vin och rom. Sju på morgonen, när jag tittade ut, såg jag barnen ute på hopp plattformen igen. De är rätt slaka ikväll!
Varje dag tar vi gummibåten bort till “The Rip”, ett smalt, strömt fiskrikt sund, på ostsidan av Direction Island. Vi hoppar i och driver med jollen i ett par knops ström tillbaks in i lagunen. Kristallklart vatten, vi ser jättestora Napoleonfiskar, bumphead parrotfish, stora prickiga sweetlips, och så white tip sharks. Cocos Keeling är hajarna paradis. Vi har ständigt en flock “black tips” som cirklar runt Caminante, dag och natt. De patrullerar också längs stranden. Man ser ofta en fena sticka upp ur vattnet. Det var kul att se hur Kelly och Amys äldre barn, 10- och 11 åriga Maretta och Locklan, blev allt modigare, när de badade med dessa ofarliga små revhajar.
Det känns som en förmån att få vara på en så här vacker plats. Själv tänker jag ibland, att det är belöningen för att ha varit sjösjuk och att ha levt som i en tvättmaskin ute till havs. Det kan verkligen vara rätt eländigt i en segelbåt ute på öppna havet.
Tina, 16 maj 2016, Cocos Keeling, Australien