Cave of Sculls
Ett riktigt ruggigt blås- och regnväder såg så hotfullt ut på gribfilerna att vi bestämde oss för att flytta till en bättre ankarplats, Dillons Bay i Erromango, nästa ö i nordväst. Vi hissade segel vid sjutiden på morgonen och kunde ankra precis i skymningen utanför en flodmynning. I kvällsljuset såg ön nästan lite läskig ut, och jag kunde inte låta bli att tänka på alla historier jag läst om kannibalerna här. Gustaf glömde en dieselkran på efter att han kört watermakern, så det sprutade ut diesel över huvudmotorn. Det blev en orolig kvart på väg in mot ankringen innan han kom på felet. Och det blev en kväll i skurmedlets tecken. Vi stannade ombord ett dygn medan skitvädret drog förbi. Sådana lugna dagar behövs emellanåt, så skolan får ta lite extra tid. Gustaf lagade dessutom motorrumsbelysningen. På förmiddagen, innan blåsvädret hade börjat, fick vi besök av en äldre man i en utriggarkanot gjord av en urholkad trästam. Han presenterade sig som David, och han gav oss en spann med grönsaker. Vi bjöd på kaffe, och han berättade lite om livet iland. Det har inte kommit så mycket segelbåtar hit tidigare. Men förra året lanserades en gratis Vanuatu-guide i pdf-format, där Dillons Bay finns med, så nu hittar en och annan båt hit.
Idag tog David med oss till sina förfäders gravplats, döpt till “Cave of Sculls” i guideboken. Två små grottor med utspridda mänskliga benknotor. Jag studerade en käke med välbevarade kindtänder på väg ut ur den första grottan. Enligt David var detta rester av hans kannibalsläktingar, som härjade till slutet av 1800 talet, innan kristendomen fick fäste.
I den andra grottan satt fyra skallar på en benhög och tittade på den fina utsikten över viken. Davids mammas “grandparents”. Lovisa tyckte nog det var lite obehagligt med alla skelett. Karin undrade bara varför huvudena var så små! Hon roades mest av att jaga fladdermöss med ficklampan.
Vi delade med oss av vår medhavda lunch hemma hos David och hans fru Rota. Sedan följde han med oss till byn, vi besökte först skolan och följde sedan floden en bit upp och tog oss ett sötvattensbad. Det bor nästan 500 personer i Dillons Bay. De drabbades hårt av orkanen som drog över Vanuatu i mars i år, då alla odlingar förstördes och alla kokosnötter blåste ner. Idag ser vi att det växer pumpa, tomater, kål och sallad i grönsakslanden, men de viktiga rotfrukterna sötpotatis, kassava och maniok verkar inte vara redo att skördas än, och ej heller frukt och kokosnötter. I skolan berättade läraren att det finns enstaka undernärda barn i de fattigaste familjerna här. Folk vill gärna byta eller köpa ris och mjöl från oss. Erromango ligger bara 80 sjömil söder om Vanuatus huvudstad Port Vila på Efate och jag är förvånad över att det inte kommer fler fartyg hit med basvaror. Vi delar förstås med oss av vad vi har. Vi känner inte igen alla grönsaker vi har fått i gengäld. Många skall kokas, är milda i smaken och påminner om squash eller mangold. Idag fick vi en enorm gul salladsgurka som måste ha vägt minst ett kilo. Barnens favorit!
Tina, 9.31z, 20 augusti 2015, Dillons Bay, Erromango, Vanuatu