Restaurant Caminante

Som väl alla börjat inse, för vi ett ganska lugnt liv här på havet. På sistone har man fått sova igen lite av tidigare års kortade nätter. Men det är aldrig några långa, sammanhängande sömnaktiviteter precis, utan c:a fyra och en halv timmes nattsömn, nästan alltid med ett avbrott för segeljustering, squall etc. på mitten. Sen tar jag en timmes lur före lunch och en timme före middag. På det sättet håller man sig pigg och utvilad, men det är lite svårt att veta när man ska ladda in mack-berget till frukost. Är det vid tretiden på morgonen när man går upp eller är det framåt sju när Tina och barnen kommer upp? Kaffet är iallafall självskrivet vid tretiden, för att komma igång. Sömniga nattvakter är det värsta jag vet! För Kjell som tar första vakten är matrytmen mer självklar, han frukosterar vid 9-10 tiden när han går upp. Även han har nu till sist fått in förmågan att sova gott någon timme på dan, ibland till och med två gånger! Fast jag måste medge att han ser ganska yrvaken ut en god stund efter att han kommit upp från middagssömnen.

Fortfarande är havet öde, öde och tomt. Inte en enda båt vi sett, inte ens med AIS:ens förlängda öga, på hela sträckan från Galapagos. Fast idag fick vi brev från Daphne, som på så nära håll mött segelbåten “Last Unicorn” (med en professor i oceanografi ombord), att de tvingats väja! Det påminner om att inte slarva med utkiken…

Daphne, som är en ganska lätt katamaran, startade ett drygt dygn före oss, när vindprognoserna var bättre. Vi hade prognosen att vinden bara skulle räcka två till tre dagar, om vi inte genast kämpade oss ner till den, så vi seglade skarpt söderut, medan Daphne valde att gena betydligt mer. De sparade på så sätt in en bra bit, jämfört med oss och därför låg de 300 sjömil före oss ett tag. Vi har nu knappat in lite på dem och är runt 200 sjömil bakom dem, fastän vi väger tre gånger så mycket och borde vara betydligt långsammare.

En nackdel med att vara lätt är såklart att rörelserna blir ryckigare. Katamaranens skrov följer ju ständigt vågornas lutning medan de fräser fram, och för en 40-50 fots båt av denna typ märks tydligt de 2.3 – 3.3 meters vågorna, som är vad vi har här. När det gått en vecka sedan de kom iväg, skrev Paul missmodigt att de fortfarande inte lyckats komma igång med skolan, för att alla ombord var för sjösjuka för att orka med den. Under denna första tid behövde vi bara ta två dagar ledigt. Men på ankarplatsen har de en fördel, eftersom de har väldigt mycket plats ombord. Barnen älskar att hoppa runt i nätet på fördäck mellan skroven. Vi ser en mycket större andel katamaraner numera, jämfört med långseglingen vi gjorde för tolv år sedan. Av barnbåtarna är runt hälften katamaraner.

En annan självklar fördel de har, är att det aldrig lutar eller rullar ombord, så de behöver aldrig sjösurra under däck. Tallrikarna och glasen kan stå kvar på bordet utan en hand som hindrar dem att glida iväg. Hos oss har vi alltid ett eller två glas för gemensamt bruk vid middagen, så man kan ha händerna fria att äta med. Och om vi äter på bordet på akterdäck där det inte finns kanter att luta sakerna mot, får vi lägga ut tre våta handdukar att ställa skålar och kastruller på, så att de inte far iväg.

Ännu en uppenbar fördel med katamaraner är att de är lättdrivna. När vi behöver över 200 kvadratmeter segel (265 totalt) för att uppnå full fart i lätt vind, klarar de sig med knappt 100. Vi har 4-5 stycken segel uppe medan de bara har 2. Så för att komma upp i optimal segelfart från ankarplatsen sätter de segel på fem minuter, medan det tar oss minst en timme att få av alla bomkapell, bära säckar och wincha ut bommar etc. Och sedan har vi lika mycket jobb att städa upp när vi kommer fram. Så det är sällan vi orkar sätta fullt ställ på bara en dagssegling. Får vi upp stor, genua och mesan känner vi att vi varit mer än vanligt flitiga… Samtidigt tycker åtminstone jag, att det är skoj att ha många segel och linor att leka med, och njuter av att använda alla 19 winchar samtidigt på båten och att gå där och trimma vinklar och kontrollinor. Troligen hade jag blivit rastlös med bara två segel på långa segelsträckor. Jag tycker det är väldigt vackert att titta på all duk till väders när allt står som det ska, inte minst mesanstagseglet som flyger ut som en stor ballong mellan masterna. Kjell skojar och säger att nästa båt nog blir tremastad. Vem vet…

Efter den första lyckade satsen yoghurt gjorde jag en dubbelt så stor batch nästa gång, uppfylld av tillförlit och till min glädje gick det bra igen. Tricket är alltså att hålla tempen uppe ordentligt medan den stelnar! Det har blivit flera omgångar fisk med kulinariska kalla yoghurtsåser de senaste dagarna (vi fick tre fiskar igår igen) Fiskbullar är gott – riven lök och potatis som fått steka helt kort blandat med fiskfärs och ägg – eller fiskpinnar på t.ex. färsk tonfisk. Därtill passar yoghurtsåserna utmärkt. En sås var med lite vitlök, en halv burk pesto och en klick majonnäs, en annan med vitlök, chili och en burk anchovisoliver och en burk gröna ärtor, samt lite majonnäs. Och såklart salt… Ja det blir många experiment med matlagningen när man har tiden. Lovisa och jag hittade på ett nytt jättebra recept på banankaka med 6-8 bananer och pepparkakskryddor som jag just ska till att baka för tredje gången om en liten stund. Det blir den sista, för vår monumentala bananstock är inte så estetisk längre och de börjar vara väl mjuka och smakar kanske lite jolmigt. Perfekt att skicka ner de sista bananerna i en stabil kaka!
Bon appetit!

Gustaf 12.20 GMT 27 april 2014, 08-52’S 123-09’W