Bidevind

Idag är det precis två veckor och 1400 sjömil sedan vi nådde in i nordostpassaden, frisk i början och undan för undan allt svagare, medan vi närmar oss paraden av högtryck (och ibland lågtryck) vid hästlatituderna och kräftans vändkrets. Senaste veckan har vi vant oss vid tre knops fart över grund och växlande lätta vindar emot, vilket betyder mycket segeltrimning för att få bästa fart och balans på båten. I gengäld är sjön ofta lugn och vi har inte sett några squallar på länge, vilket ger frid och harmoni ombord. Motströmmen på 0.5 till 1 knop under dessa två veckor har vi också vant oss vid och innebär såklart att vi egentligen seglat ytterligare runt 300 sjömil utan att se det.

Vi har njutit av ostörd läsning, utsvävningar i köket och en eller ett par filmer var kväll. Barnens skolarbete fungerar bra och även de njuter av att kunna försjunka i sina små hobbyprojekt. Vi kan lämna bordsgenomföringarna för vask, handfat och toa öppna, eftersom vinden sällan överstiger fem m/s. Vi har valt att inte köra motor eftersom avstånden är alltför stora för att vårt bränsleförråd ska kunna ha någon större inverkan. Vi sparar motordygnen till att ta oss förbi den centrala delen av högtrycken vi har framför oss.

Senaste dygnet har vinden vridit rakt emot, och igår seglade vi större delen av dagen på babords bog som omväxling, d.v.s. vi styrde in mot Afrika igen, efter att siktat mot Kanada i två veckor. Nu, när vi åter kan styra mot nordväst, finns det kvar en krabb och tråkig motsjö, som gärna slår den svaga vinden ur seglen och får oss att tappa farten.

Vårt kryssställ, d.v.s. rullgenuan, kryssfocken på inre förstaget, storseglet och mesanseglet, som vi alla köpte nya innan vi lämnade Sverige för fem år sedan, har ställts på hårda prov under vår resa. De har plågats under månader av svaga vindar runt Nya Guinnea och Indonesien och i andra stiltjebälten världen över, eftersom vi sällan startar motorn, utan försöker segla, även om dygnsdistansen bara blir 50 sjömil/dag. Där flippar de fram och tillbaks i varje våg, smäller och skaver mot vant, spridare och lattor, dygn efter dygn, vecka efter vecka. Varje ojämnhet på riggen ger spår efter en sån tid, t.ex. mesanens däcksbelysning, som sticker fram bara en aning, nöter snart hål i duken. Storens tredjerev har ett block på bommen, som obönhörligen skaver hål, och mesanens revpunkter, som består av en skena med travare, har så småningom gjort sina hål i seglet. Alla skadorna är undan för undan prydligt lappade och spridartoppar m.m. är inpackade i mjuka paket för att undvika nya skador.

Seglen får utstå månader in och månader ut i brännande tropiksol, där UV-ljuset bryter ner alla material. Vi har tagit oss igenom runt tio uppsättningar plasthinkar som alla har smulats sönder under tropiksolen, men segelduken tvingas stå uppe och överleva. De har prövats av oräknerliga squallar med okontrollerbara vindstyrkor med fulla segel, ibland med slänggippar som följd, och de får stå emot styvheten i vår breda 50-tons stålbåt, som lägger krafter på ton på sömmar och infästningar, där lattor slits av när vi revar i stormbyar akterifrån, travare smulas sönder och seglen ibland piskar ursinnigt i vinden under desperata försök att få ner dem i hällande regn.

Och nu, efter alla dessa vedermödor ställer vi höga krav på segelformen när vi seglar långa streckor i motvind. Jag sträcker ut dem tight för att få dem platta och ta bra höjd. Är vi då fortfarande vänner och nöjda med dessa segel, gör de vad vi hoppades på? Svaret är ett odelat ja! Vi är mycket intima vänner, vi som har haft så många nätter och upplevelser tillsammans, och de presterar fortfarande utmärkt med fin form, även om jag nu ofta behöver ta fram nål och tråd och bitar av segelduk och lappa på förslitningsskador. På varje ankarplats vi stannat sedan Madagaskar, har det kommit in båtar med seglen i trasor, ofta mer en en båt med havererade segel var gång. Så varför har då våra segel hållit så väl ännu, fastän vi nästan alltid bär fullt ställ uppe, även i hård vind för att driva på vår tunga båt, så vi vanligen håller jämn takt med moderna, lätta plastbåtar och många katamaraner? Jag tror det beror på flera saker. Dels valde vi ganska grov duk från början (11.8 ounce/kvft), dels ser jag till att genast reparera småskador när jag ser dem, så de inte löper iväg. Dessutom valde vi en riktigt bra duk (Marbel head) som är en ovanligt tätvävd duk, som töjer sig så lite som möjligt, så seglen behåller formen bättre. Men framför allt tror jag att det beror på att segelsömmarna, som gjorde seglen från början, Appolo Sails, gjorde ett väldigt bra jobb. Man har lagt stor möda på förstärkningar och detaljer, kanske mer så än på många andra segel från andra leverantörer jag haft genom åren. Uppenbarligen har de erfarenhet att konstruera segel för bruksbåtar, tall ships och liknande, som förväntas fungera under konstant professionell användning, inte bara för regattor och sommarseglingar. Om segelsömmaren läser detta ber jag att få skicka ett varmt tack för ett väl utfört jobb.

Gustaf 11 maj, 22-17N 35-26W